• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Carina Lidbom: Jag har rötter som en ormbunke!

    Hon växte upp i svala Norrland och i färgstarka Afrika. Hon har fått känna på både utanförskap och att äntligen hitta hem. Nu lever Carina Lidbom ut sin längtan att få leka, och hon vägrar sitta i livets väntrum.

    Bild 1285668
    – Vi har alla våra ok. Det viktiga är att man kan le, trots allt, säger Carina Lidbom.


    – Jag är som en ormbunke, jag har luftrötter istället för djupa rötter ner i jorden! säger Carina med ett gott skratt.
    `
    Alltid har hon haft en rastlöshet och en iver att lära känna världen. Men rotlösheten betyder också att Carina har en förmåga att känna sig hemma överallt. När och fjärran spelar ingen roll.

    Vi träffas på restaurang glashuset i Gustavsberg, en gammal bruksort på Värmdö i Stockholm. Det är en stilla dag med en och annan turistgrupp som besöker porslinsfabriken och promenerar i hamnen. På Glashuset är Carina en kär gäst. Personalen hejar glatt och kommer fram och frågar om läget. Genom fönstren speglar sig blå vatten i himlen.

    Carina har bott på Värmdö i femton år och trivs ypperligt. Hunden Selma – som fått en egen avdelning på Carinas hemsida och som är huvudhunden i mattes fyra utgivna barnböcker– älskar sina dagliga långpromenader. Renoveringen av etagelägenheten får sin tid, liksom motionen och umgänget med vänner.

    – På somrarna kan jag sitta på Glashusets uteplats och ta ett glas rosévin och jämföra med Rivieran, säger Carina med ett nytt leende.

    Rivieran är ännu ett av hennes hem, liksom Östersund, Sundsvall och byn Buchanan i västafrikanska Liberia.

    Carina Lidbom är en av våra mest populära skådespelare. Efter teaterhögskolan i Malmö i mitten av 80-talet har hon aldrig gått arbetslös. En ovanlighet i branschen.

    Vi har sett henne i "Rederiet", som mamma i "Sunes sommar", i "Gäster med gester" och "Prat i kvadrat". Men också på Dramaten, i Fria proteatern och senast i kritikerrosade farsen "Otroligt het", tillsammans med Brasse Brännström och Annika Andersson.

    Spexade på bussen

    Det var den 9 februari 1957 som Carina föddes på Östersunds lasarett. Hennes föräldrar hade träffats som 17–åringar på dans i Sundsvall, och de är fortfarande lyckligt gifta.

    – Mamma och pappa var bara 19 år när de fick mig. Det blev så att jag tillbringade mitt första år hos mormor i Sundsvall, berättar Carina.

    – Jag fick oändligt med kärlek av mormor! Aldrig sa hon ett ont ord. Jag tror jag var fyra när jag en gång fick ett ilsket utbrott och sparkade mormor. Jag trodde att hon skulle bli jättearg. Men mormor höll för där jag sparkat och sa "aj!". Som jag skämdes!" Jag hade gjort min mormor illa! Jag var så liten att jag inte hade ord för min ånger. Men resten av den dagen gick jag i cirklar runt mormor och kramade henne så fort jag kom åt.

    Bild 1285669
    Elvaåriga Carina ska snart flytta hem till Sverige igen.











    Redan som liten gillade Carina att framträda. Hon kunde alla Martin Ljungs monologer utantill och hade tränat sig i att dra upp ena mungipa i bästa Elvisstil. Mindre, spontana shower på bussen roade alla, utom mamma.

    – Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
    När folk förvånat vände sig om fortsatte Carina nöjt:
    – Han rör ju på sig!

    Tidigt fick hon åhörarna med sig.
    – Mamma och jag åkte rälsbuss från Östersund till Sundsvall. Ett gäng militärer klev på. Jag bestämde mig raskt för att jag hittat min publik. Jag drog alla monologer jag kunde och militärerna jublade. Mamma skämdes, men jag kom hem med nitton kronor på fickan!

    Moster Ulla, bara tolv år äldre än Carina, passade gärna sin systerdotter. Ulla älskade att spexa och locka Carina till skratt. En ung och glad teaterapa lärde upp en liten.

    – När vi var ute i affärer på stan provade Ulla hattar och grimaserade för att skoja med mig. Hon blev kär och berättade för mig hur det kändes. Hon pratade om killar. Moster Ulla hade en vild attityd som tilltalade mig.

    Svårt vid hemkomst

    Carina var sju år när familjen flyttade till Liberia. Pappa hade fått arbete i byn Buchanan. Hon kände ingen sorg över att lämna mormor och moster och kompisar, utan glädje över att få många spännande saker att berätta.

    – Mitt första synintryck av Afrika var kvinnor med bara bröst som bar barn på ryggen. Det hade jag aldrig sett förr! Min förundran gick snabbt över. Efter ett par månader tyckte jag att allt det nya var helt naturligt.
    Carina var ensambarn ända tills systern Catherine föddes, strax före Afrika resan. Senare kom lillebror Charles.

    – Jag fick förmånen att växa upp i en kultur där allt i naturen hänger samman. De öppnade mina sinnen och fick mig att lita på dem. Jag lärde mig ta vara på dagen. När människor i Liberia vaknar på morgonen vet de inte alltid om de får någon middag på kvällen. Men de har en förmåga att leva i nuet och ta tillvara på det som finns att glädjas åt.

    Det var vid hemkomsten som några svåra år följde. Carina var tretton och kände sig som en främling bland kamraterna. Hon flydde in i skolarbetet.

    – Jag hade inte lärt mig de sociala koderna och visste inte hur man skulle klä sig. Jag hade missat Dylan och Stones som var inne just då. Jag kände ett stort utanförskap.

    Väl hemma i Sverige välkomnades ytterligare två småbröder, Christer och Christopher. Familjen rotade sig utanför Uppsala där pappa fått nytt arbete.

    – Afrika tystnade inom mig. Jag kände mig som en främling i skolan. Men en dag, på gymnasiet, visade musikläraren afrikansk dans. Då vaknade Afrikaåren till liv igen.

    – Jag sa – så där dansar man inte i Afrika. Men jag kan visa…

    Bild 1285670
    Carina har fortfarande kontakt med byn i Liberia där hon växte upp. Senast 2003 var hon och hälsade på.

    Föräldrahemmet började kännas för trångt och 17-åriga Carina flyttade hemifrån. Hon pluggade idé- och lärdomshistoria och konsthistoria vid Uppsala universitet, jobbade extra som sufflös på stadsteatern och fick lite småroller.

    Men världen kallade. I tre och ett halvt år jobbade Carina som reseledare i Grekland, Italien och de franska Alperna.

    – Jag såg världen som ungdomar med internet gör idag – den var lättåtkomlig. Jag reste iväg så fort jag kunde. Det var år som lärde mig väldigt mycket om människor.

    På teaterhögskolan i Malmö föll många bitar på plats.
    – Som äldst i syskonskaran hade jag fått ta mycket ansvar hemma. Jag kände en sorg över att jag inte fått leka tillräckligt. I skolan var jag en duktig flicka som jämt kom hem med fyror och femmor. Som reseledare var jag duktig och fortsatte ta hand om andra. Men på teaterscenen fick jag leka och blev sedd och bekräftad, en fantastisk tid.

    Alla har ok

    I mitten av 90-talet reste Carina på semester till Nice. Förälskelsen i den franska staden var ögonblicklig.

    – På ett märkligt sätt kände jag mig hemma med detsamma. Allt var så bekant. Jag gick på upptäcktsfärd och hittade överallt. Idag är jag lyckligt lottad att ha en lägenhet i staden. I Nice vandrar jag, målar och njuter av ljuset, och umgås. Mina goda vänner gör livet rikt.

    Vid sidan av skådespeleriet reser Carina runt och håller föredrag. Hon vill inspirera kvinnor att bli medvetna om sina livsmönster och våga ta steget till en förändring.

    Carina utgår ofta från sig själv som singel, medelålders och barnlös. För alla som lever så kan omgivningens synpunkter smyga in i den egna hjärnan och bli till självfientliga tankar.

    – Jag formar själv mitt eget liv! Jag lever efter mitt hjärta och min magkänsla. Jag kan vara livrädd för förändringar men slänger ändå ut mig i känslomässiga "bungyjump". Det stärker självkänslan att våga. Ibland drattar man på ändan, men det går att resa sig upp, säger Carina.

    – Många vågar inte leva det liv de egentligen vill. De väntar på "om" och "när". Om jag går ner i vikt blir jag gladare. När jag gifter mig blir jag lycklig. Det är människor som sitter i livets väntrum, trygga i sin olycklighet.

    Carina skrattar ofta och gärna. Glimten i ögat går rakt igenom TV-rutan. Det ger publiken en ensidig bild.

    – Det är en missuppfattning att jag alltid är glad och stark. Vi har alla våra ok, men får inte låta dem ta överhand. Komedin är en annan infallsvinkel av tragedin.

    Planerna för hösten är klara. Carina kommer att synas på Lorensbergsteatern i Göteborg, i en fars av Ray Cooney.

    – I framtiden hoppas jag att nya saker väntar på mig. Jag tror att det är viktigt att då och då ifrågasätta sina egna val. Kanske kommer jag en gång att arbeta mer bakom scenen.

    Carina ser ut genom ett fönster, mot det blåa. Det är dags att gå hem till Selma och en tvätttid. Dagen efter ska hon med tåget till Växjö och stå på scenen.

    – Det jag varit dålig på hittills är nog kärleksrelationer. Det jobbar jag med. Jag har blivit bättre på att inte klara allt själv. utan be vänner om hjälp. Det är ju så att den som håller en dörr lite på glänt kan överraskas av oväntade knackningar.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!