– Det här var mer osannolikt än att vinna en miljon på skraplotter!
Det säger Torbjörn Berengren i Härnösand som hittade “trädgårdsmästarens pojke” genom Efterlysningen.
Tillfälligheter fängslar många av oss. Ibland överträffar verkligheten dikten. Då händer det som egentligen inte kan hända.
Einar Andersson har dagen till ära tagit på sig sin gamla FN-basker när han träffade barndomskamraten Torbjörn Berengren med hjälp av Efterlysningen i Hemmets Journal.
Torbjörns efterlysning är ett sådant exempel. Han växte upp på Björketorp i Brokind utanför Linköping. Torbjörns mor gick bort i tuberkulos när Torbjörn bara var fyra och hans faster tog hand om honom.
– Någon kilometer bortom vår gård fanns en handelsträdgård. På sommaren stod trädgårdsmästaren på torget i Åtvidaberg, berättar Torbjörn.
Trädgårdsmästaren hade en son, några år äldre än Torbjörn. Pojkarna brukade leka tillsammans.
– Det här var 1944-46. Jag minns min kamrat, men inte hans namn, jag var ju så liten.
Gossarna blev större och kom ifrån varandra. Knappt tjugo år senare befann sig Torbjörn i Kongo och gjorde FN-tjänst som koktrosschef.
– En dag patrullerade vi ut till några byar långt ut på landet och träffade kollegor. Jag serverade lunch och vi var några som blev sittande och pratade bredvid pansarbilen. En kille hade utpräglad östgötadialekt, fortsätter Torbjörn.
– Jag frågade var han kom ifrån. “Jo, jag kommer från Brokind”, svarade killen.
Torbjörn berättade då om sin tid hos sin faster och om att han brukade leka med trädgårdsmästarens pojke.
– Då stirrade han på mig och sa: “Det är ju jag!” Varje gång jag berättar detta så reser sig håret på armarna på mig!
Efterlyst!
Och visst är händelsen otrolig! De forna lekkamraterna träffades tusen mil från Sverige, under udda förhållanden. Men eftersom det var 25 mil mellan deras arbetsplatser i Kongo blev det inga fler möten där.
Hemmets Journal nummer 25/26 2006.
Minnena levde dock kvar. Torbjörn i Härnösand funderade emellanåt på vad som hänt trädgårdsmästarens pojke. I HJ nr 25-26 2006 fanns hans efterlysning med. Pensionär med förflutet som lekkamrat och FN-soldat söktes.
Det dröjde inte länge förrän Einar Andersson, 70, i Åtvidaberg, fick höra av bekanta att han var efterlyst! Han lämnade sitt telefonnummer till redaktionen och snart ringde Torbjörn upp. För en tid sedan träffades de hemma hos Einar.
– Det var fantastiskt roligt att ses igen och prata minnen! Även om man inte kan säga att vi känner varandra så har våra liv haft gemensamma milstolpar, förklarar Torbjörn.
Einar hade dagen till ära letat fram sin FN-basker. Att den blivit något för liten spelade mindre roll. Gamla fotoalbum gicks igenom och diabilder synades.
– Jag var nio månader i Kongo, i ingenjörsplutonen, och jag minns det som en ganska lugn tid. Och varmt var det, 35 grader i skuggan. Vi höll på med att bygga upp en sprängd bro när Torbjörn kom på besök, minns Einar.
Kaffelängtan
Torbjörn kommer ihåg FN-grabbarnas längtan efter svart kaffe.
– Inga-Lisa, som blev min livskamrat, skickade ner kvartkiloskaffepaket var fjortonde dag. Till sist var det så många som ville komma på kaffekalas att jag fick be dem skaffa egna leverantörer, ler han.
Det blev en lyckad dag i Åtvidaberg. Torbjörn är nöjd med att ha fått svar på frågan var trädgårdsmästarens pojke blev av. Själv arbetade han i många år som snickare och har hunnit göra många resor tillsammans med sin Inga-Lisa. Flera ska det bli och på hemmaplan är det grannfamiljens tre barn som är guldkanten på vardagen.
– Vi är nästan som farmor och farfar åt dem, de små är en stor lycka för oss!
Torbjörn fotograferade byn Songo Mongo vid sin FN-tjänst i Kongo och gjorde vykort. Ett sådant vykort har Einar kvar efter alla år!
Sedan ska vi inte glömma kanske det mest osannolika med hela historien,
– När Einar och jag fick kontakt igen så visade det sig att han bott granne med min kusin. I hela trettio år, skrattar Torbjörn gott.
