Mirakelkatten Engla överlevde hoppet från Ölandsbron!

Camilla älskar sin ettåriga lilla katt och Engla är verkligen “mamma” Camillas tjej! Kanske minns hon ännu hur Camilla hittade henne mager, dyblöt och livrädd ute på ön i Kalmarsund.

Mitt i den hårda trafiken på Ölandsbron sitter en vettskrämd liten kattunge. Hon trycker sig mot cementkanten under broräcket för att söka skydd. Bara decimetrar ifrån henne dånar fordonen fram i hög hastighet. Var femte sekund kör en personbil förbi. Eller en tung lastbil med släp.

Den lilla kattens hjärta bankar hårt av rädsla och hon skriker ynkligt. Hon är övergiven och har ingenstans att ta vägen. Den bil som dumpat henne på bron är redan långt borta. Bilen med en familj som en gång älskade den lilla katten, tog den som sin och gav den mat och kärlek…

Hon hoppar
Nu är det höst och katten är inte längre välkommen i familjen. Familjen trodde nog att katten kunde klara sig på egen hand. Men här sitter hon, utan vatten och utan mat. Och med skarvar, trutar och måsar som kretsar över hennes huvud i väntan på att få sluka henne för att mätta sin egen hunger. Och 15 meter under den lilla kattungen är vattnet i Kalmarsund gråsvart och kallt.

Den lilla kattungen väljer att hoppa. Hon tar ett skutt rakt ut i luften och faller 15 meter rakt ner mot det kalla, hårda vattnet.

Räddningen hade varit nära. För en ung flicka i en av de många bilarna trotsar förbudet att stanna på bron. Försiktigt närmar hon sig kattungen för att rädda den undan en säker död, men katten hoppar.

Det är ett mirakel att överleva ett fall från sådan höjd. Till och med om man är katt. Men den lilla kattungen är så lätt, det räddar hennes liv. Hon kämpar i vattnet och lyckas ta sig iland på en intilliggande ö, Skallerö.

Hon kan dessutom tacka sin lyckliga stjärna att flickan på bron, Josefin, ser vart den lilla katten tar vägen. Josefin gör ännu en insats. Hon ringer Kustbevakningen. Och hon ringer Camilla Henningsson, föreståndare för Djurhemmet i Skälby utanför Kalmar, en sann djurvän och kattälskare. Det räddar kattungens liv.

Här, från Ölandsbron, hoppade lilla Engla, från 15 meters höjd. Efter att Camilla tog hand om Engla i oktober 2006 har hon hämtat ytterligare två katter som dumpats på Ölandsbron!

Med änglavakt
Idag heter hon Engla. Ett passande namn på en överlevare med änglavakt. Hon ligger på köksgolvet och tuggar förnöjt på leksaksråttan hon fick i ettårspresent. Hennes vänstra framtass har en teckning av ett rött hjärta och hon sträcker fram den för att gosa med sin nya “mamma” Camilla.

– Engla är extremt kelen, berättar Camilla Henningsson, 33 år, som tagit hand om den lilla katten sedan hon räddades. Det har hon varit sedan första sekunden jag tog henne i min famn!

Jodå, Camilla lyckades hitta den lilla kattungen som efter sitt mirakelhopp sökte skydd på ön Skallerö. Men alldeles lätt var det inte. Först gick Kustbevakningen bet, de fick åka hem utan katt. Sedan åkte Camillas sambo Tomas iväg, utrustad med kattfälla och mat. Men kom hem utan kattungen.

– Min son Linus låg hemma i påssjuka så jag hade inte möjlighet att själv söka efter katten de första dagarna, berättar Camilla. Men när de andra misslyckades kände jag att jag var tvungen att åka till Skallerö. Jag fick ingen ro, kunde inte sova på nätterna, när jag visste att den lilla kattungen satt ute på ön alldeles ensam. Hon skulle inte klara sig så många dagar.

Inte utan katten
Så Camillas mamma fick vara barnvakt åt Linus. Och Camilla övertalade Tomas att följa med och göra ännu ett besök på ön. De trotsade ösregn och blåst. Camilla hade bestämt sig – hon skulle INTE åka hem förrän hon hittat katten.

– Jag begav mig direkt till den plats där jag trodde att kattungen tagit sig iland, säger Camilla. Katter håller sig oftast på den trygga plats dit de söker sig efter fara. Och mycket riktigt, det dröjde inte mer än fem minuter innan jag såg henne i det höga gräset.

– Katten gallskrek när hon såg mig, det var ett skrik på hjälp. Och när jag kastade ut burkmat fick hon vittring direkt och började äta. Då kunde vi fånga in den magra, uttröttade och dyblöta lilla kattungen.

I samma ögonblick som Camilla fick katten i sin famn, tryckte den sitt lilla ansikte mot Camillas haka. Katten spann högt och visade tydligt att hon ville kela.

– Det var ingen tvekan om att den här katten var van vid människor, att det varit en familjekatt. Hon var så tillgiven.

Tre nya kompisar
Engla fick komma hem till Camilla, Tomas och lille Linus i suterrängvillan i Läckeby, utanför Kalmar. Hon matades med små, små portioner mat som serverades ofta för att hon skulle få i sig näring i lagom tempo.

Camilla såg till att Engla fick behandling mot sin otäcka öronskabb och vårdade även de röda såren på Englas tassar, sår som hon fått antingen när hon slog i vattnet eller när hon försökte ta sig iland på den steniga stranden på Skallerö.

Och så fick Engla ett varmt välkomnande av tre nya kamrater: Emil, Tindra och Tilda. De är alla tre hittekatter som fått en varmt och kärleksfullt hem hos familjen Henningsson-Franzén.

På kvällarna, när Camilla stänger dörren till sonen Linus rum efter att ha läst saga och nattat honom, sitter fyra katter på rad utanför och väntar på sin stund. Då får de sin mat, då mockas kattlådan. Sedan avslutas kvällen med att alla katterna kopplar av i soffan tillsammans med Camilla och Tomas. Men allra mest kelig med Camilla, är Engla.

– Ja, hon är verkligen mammas tjej, skrattar Camilla. Hon lämnar inte min sida. Hon följer till och med mig till badrummet på morgonen.

Idag har Engla det bra. Av alla fyra katterna i familjen är hon den allra mest keliga.

Ständig jour
Camillas hjärta klappar varmt för djuren, det har det gjort i hela hennes liv. Hennes första bästis i djurvärlden var en bagge!

– Glader hette han, och ägdes av min farfar, berättar Camilla. Jag var 8–9 år när jag fick ha honom som min och sedan var vi alltid tillsammans. Han älskade när jag kammade honom med min rosa kam. Och när jag gick på promenad med farfars jakthund, då följde Glader med i eget koppel.

– Tyvärr blev han efter hand väldigt vaktlysten, han tillät ingen människa att komma nära mig och det blev ohållbart. Så farfar tvingades  avliva Glader. Fast till mig sa han förstås att han sålt honom…

År 2003 blev Camilla föreståndare för det nystartade Djurhemmet i Skälby och där arbetar hon idag sex timmar om dagen. Men hon har ständig “jour” om hon får ett samtal från djurinspektören, polisen eller kustbevakningen om djur som farit illa. Camilla har gjort många utryckningar för att hjälpa djur i nöd och flera av dem har alltså fått sitt slutliga hem i Camillas egen familj.

Var livrädd
– Katten Tindra hittades under motorhuven till en bil som skulle in på service, berättar Camilla. Troligtvis hade hon blivit dumpad i närheten av bilverkstaden och sökt värme och trygghet under huven. Där låg hon oljig och smutsig, full av skabb, löss och loppor. Och troligtvis hade hon blivit illa behandlad, för hon var livrädd för människor. Så rädd att det inte gick att placera ut henne hos någon annan. Därför fick hon stanna hos mig.

– Min allra första katt Tilda var bland de första katterna som kom till Djurhemmet. Hon kom i en låda tillsammans med sju andra kattungar. Det var dagarna mellan jul och nyår, en period när det var svårt att hitta nya hem, så jag tog hem en av dem.

Emil, den av katterna i familjen som blivit Englas närmaste och bäste vän, är egentligen sonen Linus katt.

– Emil var fem veckor när han hittades en mil härifrån, säger Camilla. Han satt i snöstormen utanför ett hus och familjen som bodde där väntade på att en kattmamma skulle dyka upp. Men när det inte hände, kontaktade de Djurhemmet.

– Men det var ingen som ville ha Emil för han var så ful. Hade jättestora öron och ögon. Då sa min lille son: “Mamma, kan inte jag få en egen katt?”. Och från den dagen blev Emil hans. Idag gör de allt tillsammans.

Mycket hemskheter
Linus är uppvuxen med att ha djur omkring sig och från det han var en treveckors bebis har han tillbringat väldigt mycket tid på Djurhemmet. Så för honom är katterna en naturlig del av livet. Och Camillas sambo Tomas har gradvis också fått vänja sig vid djurlivet. Som mest har Camilla haft tio djur hemma på en gång – av vilka sju skulle matas med napp!

– Det här blir ett sätt att leva, säger Camilla. Man måste tycka väldigt mycket om djur om man ska jobba som jag gör. Djuren skänker mig otroligt mycket glädje.

– Men jag möter också mycket hemskheter. Det finns många som missköter sina djur. Och det som gör mig ledsen är att vi i Sverige inte har några lagar som gör det kännbart att låta djur fara illa. Det är precis som att djuren inte har något värde.

Vill ha en lag
Camilla ser ingen ljusning när det gäller djur som överges. Tvärtom. I augusti i år hade hon på Djurhemmet tagit hand om fler övergivna katter än hon normalt gör på ett helt år. Och då ligger ändå den värsta perioden framför oss, oktober–november. Då alla de övergivna sommarkatterna börjar få svårt att klara sig själva…

Camilla skulle välkomna en lag om att alla måste märka och kastrera sina katter, då skulle vi på sikt få bort problemet med de hemlösa katterna.

– Egentligen är det så enkelt, säger Camilla. En katt har fyra tassar. Jag brukar säga att det finns en regel för varje tass: ID-märkning. Vaccination. Kastrering. Försäkring. Om alla kattägare kostade på sitt djur detta då skulle vi i Sverige få ett mycket bättre och lyckligare kattliv!