Tillvaron förvandlades till glädje och lycka när Anna Edstrand för fyra år sedan mötte den sexton år äldre Claes. Djupt förälskade drömde de om en framtid tillsammans, köpte villa och flyttade ihop.
Vi sitter runt köksbordet i villan utanför Jönköping. Men Claes finns inte med längre, han dog tre veckor innan parets väntade baby kom till världen.
– Men varje gång jag tittar på Tora så påminns jag om Claes, hon är verkligen lik honom, berättar 42-åriga Anna.
När sambon gick bort föll världen samman för Anna Edstrand. Men för dottern Toras skull måste livet gå vidare. Hon är min glädje i livet, säger Anna.
Claes och hon möttes första gången för sju år sedan hos en gemensam bekant.
– Då visade Claes tydligt att han var intresserad av mig, men jag hade precis ett misslyckat samboförhållande bakom mig och var inte särskilt angelägen om någon ny relation. Men så träffades vi på nytt 2003 och då sade det “klick” även för mig.
Anna tänker tillbaka.
– Claes var en riktig gentleman, han tog hand om sin dam och visade hur mycket han uppskattade henne. Det var precis vad jag längtat efter och det gjorde mig glad och lycklig.
Ganska snabbt beslöt paret att flytta ihop. Anna bodde redan då i Jönköping medan Claes var bosatt i Stockholm. De började leta efter en lämplig villa i Annas uppväxtkvarter i Kaxholmen utanför Jönköping och fann precis det hus de önskat.
Skötte hemmet
– Så flyttade Claes hit och eftersom han var egen företagare inredde han ett kontor i källarplan, så att han kunde arbeta hemifrån.
Just då gick Anna arbetslös, men vad gjorde det? Claes tyckte det var ypperligt att hans sambo tog hand om hus och hem.
– Jag hade precis gått en utbildning och lärt mig bygga snipor, så jag kunde ju lite om snickeri också. “Du får sköta husets underhåll”, sade Claes. Emellanåt reste paret på semester; till Rom, Kreta eller Köpenhamn.
I december 2005 upptäckte Anna att hon var gravid.
– Jag blev jätteglad, minns hon. Jag hade länge längtat efter barn men hade i stort sett gett upp hoppet om att få ett eget eftersom jag har passerat de 40.
– Även Claes blev glad och stolt. Så vi började åka runt och leta efter en större bil där vi även kunde få rum med en barnvagn.
I ungefär i samma veva började Claes att må dåligt.
– Han hade under lång tid dragits med en elak torrhosta och sökt läkare för det flera gånger. Men utan att någon hade lyckats att ställa en diagnos. Hostan blev ännu värre och dessutom blev Claes alltmer andfådd.
Bara någon vecka efter att Claes följt med Anna på första besöket på Mödravårdscentralen fick han sin dom – en mycket elakartad lungfibros, det vill säga att lungvävnaden förstörs av ärrbildningar.
Claes sjukdom förändrade stundtals hans personlighet, och sakta gav han upp hoppet om att tillfriskna.
Medan barnet i Annas mage växte sig allt större bodde Claes växelvis hemma och på sjukhus.
– Jag försökte trösta och hålla modet uppe på honom, men det var inte lätt för samtidigt förändrade hans lynne ganska markant. Det var troligtvis den svåra syrebristen som förändrade hans personlighet. I ena sekunden kunde han vara arg och elak, i nästa lika omtänksam som vanligt igen.
Föddes för tidigt
Claes var allvarligt sjuk. Han behövde omedelbart nya lungor om han skulle överleva och han placerades högst upp på väntelistan för en transplantation. Nu gällde det att få fatt i rätt sorts donerade organ!
– I väntan på det fick han bo hemma varannan vecka, men det blev ganska jobbigt för oss båda. Själv drabbades jag av blodpropp i benet och dessutom mådde jag psykiskt ganska dåligt av oron för framtiden. Samtidigt kände jag att Claes bit för bit gav upp kampen om livet ju längre väntan blev.
Till Annas stora förtvivlan dog Claes den 13 maj förra året. Tre veckor senare föddes lilla Tora. Hon föddes två månader för tidigt, vägde 1,8 kilo och placerades i kuvös.
– Allt var kaos, säger Anna. Jag fattade egentligen inte alls vad som hänt, att Claes var borta för alltid och att jag hade fått ett litet människobarn som jag ensam hade ansvaret för.
Tora är en glad och charmig liten tjej.
– Tack och lov har jag mina fantastiska föräldrar, men jag vill inte lägga för mycket börda på dem, de har kommit upp i ålder och det borde istället vara jag som gav dem en hjälpande hand.
Annas tillvaro var emellanåt ett inferno av känslor.
– Före begravningen bad jag att få se Claes i sjukhuskapellet. Jag tog med mig Tora dit när hon fått lämna kuvösen. Jag ville att hon ändå skulle få träffa sin pappa en gång. Det fick hon ändå inte, för Claes var ju inte kvar i sin kropp längre. Allt var så förvirrat att jag inte riktigt insett det i förväg.
Nu har mer än ett år runnit undan. Som om inte Annas saknad efter sambon var tillräcklig inleddes direkt efter begravningen en tvist om arvet efter Claes. Han har två vuxna barn som bor utomlands och deras advokat har kontaktat Anna.
– Vi hade hela tiden pratat om att ordna alla papper som behövdes för att trygga varandras framtid om något hände, men vi sköt upp det hela månad efter månad och det blev aldrig gjort.
Anna har nu ett eget juridiskt ombud, men det kostar pengar och hon vet inte hur långt hon har råd att kämpa för sin rätt.
– Ärligt talat vet jag inte heller hur länge jag orkar med det känslomässigt. Det är som om jag aldrig får tid att sörja färdigt efter Claes. Saknaden känns fortfarande som en gnagande förtvivlan!
Om Anna fick önska sig något så vore det att få kontakt med några andra ensamma mammor i samma situation och utbyta tankar och erfarenheter om både svårigheter och glädjeämnen.
Det finns trots allt en glädjekälla i Annas liv och det är lilla Tora.
– Hon är en solstråle och det är oerhört svårt att vara ledsen i hennes sällskap. På dagarna får hon mig att glömma en del av allt det svåra. Men på kvällar och nätter när hon har somnat kommer all oro och alla funderingar.
– Det är som Tove Jansson skriver i sin dikt Vem ska trösta knyttet: “…på natten blir allt det hemska mycket värre än det är”. Och det finns ju ett litet knytt i oss alla som känner sig litet och övergivet.
Men Anna måste ta sig in i framtiden, inte minst för Toras skull.
– Det känns otroligt viktigt att hon har det så bra som möjligt, även om det inte är helt lätt att vara den bästa mamman när man är ensam om ansvaret 24 timmar om dygnet.
