Visste du att Samuel …
…kan spela dragspel?- Jag har fyra dragspel hemma. Det är inte så svårt, vem som helst kan lära sig spela!
…gillar att jaga på fritiden?
– Min bror har mark i Småland och jag är med i ett jaktlag sedan 15 år.
…har spelat in en skiva med titeln Blunda mig till ljus igen?
– Fast jag ville hellre att den skulle heta Långt till himmelen. Jag fick faktiskt tre plus av musikrecensenten Per Bjurman i Aftonbladet!
“Man önskar att man vore 60 år yngre när man ser en man som Samuel Fröler!”, har den evigt unga Anna-Lisa Ericson sagt.
Ett gott betyg från en dam som spelat mot de flesta charmörer på vita duken. Och det är något visst med denna man som flera gånger kallats Sveriges hemligaste skådespelare. Envist har han hållit sig på behörigt avstånd. Trevlig och sympatisk, men ytterst mån om sitt privatliv.
Den som drömmer om mysiga hemma-hos-reportage med Samuel vid kastrullerna, kan fortsätta att drömma. Över tröskeln till hemmet kommer vi aldrig. Vilket givetvis gör att man blir ännu mer nyfiken. Vem är han egentligen?
I brist på vetskap lockas vi att ta några skopor Gösta Nilsson i Tre Kärlekar, en gnutta Henrik Bergman i Den goda viljan och mixa allt med en rejäl dos Johan Steen i Skärgårdsdoktorn. Snäll, sympatisk och lite lågmäld, Samuel Fröler i ett nötskal?
– Nja… ju mindre folk vet om mig privat desto större upplevelse har de när de ser mig i en roll, ler han hemlighetsfullt när vi ses på en restaurang i Stockholm. Jag har medvetet varit sparsam med intervjuer. Den här “snäll-stämpeln” jag har fått är förresten lite irriterande… Har du sett filmen Exit? Där spelade jag en obehaglig typ och Henrik i Den goda viljan var ju heller ingen genomsympatisk karaktär.
Anlag för dubbelhaka
Han tar av sig sina glasögon och lutar sig tillbaka i den vita fåtöljen. Mer än så behöver vi väl inte veta? Han fastnar med blicken i menyn som ligger på bordet. “Kan man få fullkornsbröd till hamburgaren, tro?” Nyss fyllda 50 är det slut på sötebröd och slentrianätande, även om några extrakilon inte alltid är av ondo.
– Män i mitt yrke får svälla men för välbefinnandet skull försöker jag hålla efter. Vissa roller kräver en viss rondör, man kan använda sig av sin tjocka mage. Inför rollen som Harold Mitchell i Linje Lusta beställde jag till och med en för liten skjorta som satt för hårt i halsen, för att förstärka dubbelhakan. Jag har det i släkten, att vi är små och runda. Det är bara att titta på min far, det ligger i generna.
En 32-årig Samuel Fröler i sin genombrottsroll som flygaren Gösta Nilsson i Lars Molins TV-succé Tre kärlekar”
Åren på scenskolan har tvättat bort alla spår av dialekt men Samuel Fröler är faktiskt äkta smålänning, född som yngst av fem syskon i byn Madesjö utanför Nybro. Mamma Anna-Greta var småskolelärarinna och Pappa Lennart en omvittnat folkkär präst som brann för sitt yrke. Prästgården i Reftele, dit familjen flyttade när Samuel var i 10-årsåldern, var öppen för vem som helst som hade vägarna förbi.
– Mitt barndomshem var offentligt. Luffare kom ofta förbi eftersom de visste att de alltid kunde bo hos oss, berättar Samuel. För far var prästyrket ett kall. Han var väldigt vis och from, så tvärtemot vad man kanske kan tro så var min uppfostran aldrig sträng.
Den unge Samuel var ett snällt och blygt barn, som familjens minsting var han en självklar medelpunkt samtidigt som han fick anpassa sig till sina äldre syskon. Liksom sin far fascinerades han av människor och hade ett starkt uttrycksbehov och en berättarlust. Men att gå i faderns fotspår och läsa till präst var aldrig aktuellt.
– Jag tror på Gud, säger han tvärsäkert. Men jag har inget behov av att gå i kyrkan eller att prata om det. Min gudstro yttrar sig i att jag försöker att vara en bra medmänniska. Av far har jag fått humanism och empati, jag är solid i mitt tänkande. Han var en god förebild… Jag har nog också präglats av att jag har en bror som har Downs syndrom. Att växa upp med ett syskon som inte är som andra, gör att man får en empatisk känsla för det annorlunda – vilket är till en oerhörd stor glädje!
Den 24 mars fyller Samuel Fröler 50 år, men någon “trött gubbe” lär han inte bli. Nyligen blev han pappa för femte gången!
Nybliven fembarnsfar
Samuel hade istället andra planer för sin framtid. Först var han inställd på att jobba med reklam, men efter att ha arbetat på barn- och ungdomspsykiatrin i Västerås, lockade tanken att läsa till psykolog. Tills en amatörteatergrupp kom emellan. “Ja, ja”, sa fadern när Samuel berättade att han skulle söka vidare till scenskolan. Visst var det roligt att sonen hade intressen, men skådespelare som yrke?
– Men när jag sedan kom in på scenskolan så var de ändå imponerade!
Han ler och beställer in vad som måste vara kaffe nummer fyra. Sena kvällsföreställningar i kombination med småbarnsliv kan knappast ge mycket sömn. Under våren spelar Samuel i Göran Stangertz uppsättning av Linje Lusta på Stadsteatern i Stockholm, en pjäs som gått för utsålda hus sedan i höstas. Dessutom avslutade han nyligen inspelningen av en norsk TV-serie. Vad som därefter väntar vill han hålla öppet – i skrivande stund har Samuel precis blivit stolt fembarnsfar!
– Det är väldigt trevligt! För mig är småbarnsåren så inspirerande, det är så mycket glädje. Man får så otroligt mycket av små barn som gör att man mår bra. Att ha många barn är inget konstigt för mig, det var ju en naturlig del av min uppväxt. Det är en gåva att bli pappa igen vid femtio – det håller en ung!
Vi pratar om mäns förmån att kunna ha barn i flera kullar. Samuel var 29 och tämligen nybakad skådis när han fick sin äldste son, Jakob, tillsammans med dåvarande hustrun Anna-Stina. Därefter följde ytterligare två barn, Amanda och August, i rask följd. Femtio år gammal är han tillbaka i vardag med blöjbyte och vaknätter igen. Orsaken heter Susanne Jonsson, 38, sedan ett par år Samuels sambo och mamma till hans 1,5-åriga dotter Eira. Och så mycket mer än så behöver vi inte veta, säger han och ler inåtvänt.
– Jag separerade från mina äldsta barns mor för fem år sedan. Och som du vet är inga separationer roliga… Det är inget som jag vill prata om. Men de stora barnen tycker att det är fint att få syskon.
Familjen viktigast
Efter genombrottet som flygaren Gösta Nilsson i Tre kärlekar, var gången mer eller mindre krattad för Samuel Fröler. Men oavsett jobb, framgång och lockande erbjudanden har familjen alltid kommit först, Så var Samuel till exempel beredd att tacka nej till huvudrollen i filmen En doft av paradiset – mot bland andra Penelope Cruz – om inte fru och barn fick följa med till inspelningen i Costa Rica! Äventyrsromantik, hästar, sandstränder, ett tillfälle många svenska skådespelare
bara kan drömma om.
– Jag fick igenom mina krav och familjen fick följa med mig ner i fyra veckor! Det är naturligt för mig att ta med barnen på jobb. Det var roligt att spela in den filmen och att jobba med Penelope Cruz, jag fick förresten en hälsning från henne för ett tag sedan. Att jag fick rollen var nog mycket på grund av att jag gjort Den goda viljan. Regissören frågade om jag kunde rida, och jag sa ja, trots att jag bara suttit på en häst en gång! Jag tog lektioner ute på Värmdö men jag är faktiskt otroligt bra på att rida! säger han utan tvekan.
Sitter uppe och väntar
Det kunde kanske ha blivit fler roller utomlands, fler världsstjärnor att spela mot, men när chansen kom – efter att Den goda viljan vunnit Guldpalmen i filmfestivalen i Cannes – valde Samuel återigen att sätta familjen främst.
– Filmen skulle lanseras i Amerika, men min äldste son låg på sjukhus då. Har man familj är det en annan sak… Jag försöker att vara en närvarande pappa, jag är mer delaktig som pappa än vad min egen far var. Min mor drog det tyngsta lasset med oss barn.
Barn behöver frihet
Samtidigt tror han att det var enklare förr, barn fick vara barn och allt gick i ett lugnare tempo. Som tonårspappa försöker han minnas sin egen uppväxt, finnas som stöd utan att vara för påträngande. Barn måste själva få välja och bemötas med respekt.
– Man kan bara ge dem förutsättningarna och vara en god förebild, inget annat. Idag ska barn bli vuxna så fort… Det finns ett sådant informationsflöde som kräver mer av de unga – ett slags intrång från det yttre som vill inkräkta på individens personlighet. Lyckligtvis har inget av mina barn fallit i den fällan. Jag till exempel aldrig behövt ha någon diskussion med min 18-åriga dotter om ideal och kläder. Och när min femtonårige son är ute så litar jag på honom – även om jag kan sitta uppe och vänta tills han kommer hem.
Att han själv vågade välja en egen väg i livet har också präglat hans synsätt på uppfostran. För vad är meningen med drömmar om de inte är dina egna?
– Vad gäller barnuppfostran är jag starkt emot den här “sätta-gränser-maffian” som finns i media och bland vissa skolpolitiker. Jag vill lära mina barn att tro på sig själva, på förmågan att göra det de vill. Och på möjligheten att ha roligt i livet.
Han vänder sig plötsligt om och får syn på musikern Peter Nordahl, en gammal kollega från förra årets uppsättning av musikalen West side story, där Peter var kapellmästare och Samuel spelade rollfiguren Doc. Ett snabbt: “Hej, hur är det, vad har hänt sedan sist?”. Prat om den nyfödde och sparad pappaledighet. Och så inte minst den kommande femtioårsdagen, för den ska han väl fira?
– Jag vet inte om det blir någon fest eller om vi reser bort. När jag fyllde fyrtio hade jag väl lite av en kris. Jag levde i tron att jag hade livet framför mig, men någonstans gnagde känslan att så inte var fallet… Men man accepterar läget. Att nu fylla femtio känns bara bra, fast jag känner mig verkligen inte som någon “femtioåring”! säger han och sätter glasögonen på näsan.