I nästan ett år har familjen Eriksson bott på en byggarbetsplats, i några provisoriska baracker. Men nu börjar huset i skogsgläntan ta form. Ida, Josefin, Kristoffer, Siw och Göran ser fram emot att fira jul i det nya huset tillsammans med resten av den stora familjen.
En dag i påskas åkte Siw Eriksson in till Katrineholm för att handla. När hon gick över parkeringen råkade hon kasta en blick genom framrutan på en parkerad bil. På instrumentbrädan låg en liten papperskanin – precis en sådan som hennes egna barn gjort på dagis.
– Åsynen av den där lilla kaninen fick mig att börja stortjuta, där jag stod mellan bilarna på parkeringen. Gråtattackerna kan komma helt oförberett, och det är ofta de små sakerna som rör upp stora känslor. Samtidigt kändes det lite dumt, att stå där och böla för en papperskanin, säger Siw.
Några månader tidigare hade hon förlorat alla sina ägodelar: möbler, kläder, prylar, minnen, barnens leksaker, papperskaniner. Allt försvann i lågorna när familjens hus brann ner till grunden.
Det var fem dagar före julafton, en klar vinterdag med kornblå himmel och lite frost i grässtråna. Familjen hade samlats hemma i Mogetorp, några mil utanför Katrineholm, i det stora röda huset. “Kråkslott” hade Siw kallat det när de flyttade in 1981. Men med åren hade de renoverat det gamla huset rum för rum. Köket hade blivit stort och rymligt. Vardagsrummet hade målats i varma färger. Nu återstod bara två rum innan Mogetorp skulle bli det drömhus de fantiserat om så länge.
Märkte inget
Här skulle Siw och Göran, barn och barnbarn fira jul. Just denna dag stod pepparkaksbak och julpyssel på schemat. Klockan var strax före två på eftermiddagen. En stund tidigare hade Siw varit uppe på ovanvåningen för att leta rätt på pepparkaksformar.
– Jag drog i lådor och letade i skåp. Jag märkte inget speciellt.
Nu satt de i köket i godan ro och planerade. Siw kände plötsligt en svag lukt av rök och eld.
– Jag tittade runt i köket, men märkte inget konstigt. Jag ropade på Kristoffer att kolla källaren. Kanske var det Göran som eldade?
De visste inte att elden redan fått ett fast grepp i sågspånen på övervåningens trossbotten. Plötsligt exploderade fönstret på övervåningen och lågorna slog ut.
– Allt gick så snabbt. Vi förstod att vi måste ut ur huset.
Barnbarnet Simon satt kvar envist kvar vid köksbordet och åt ur smörbyttan. Han ville inte alls lämna köket – han skulle ju baka pepparkakor! Yngsta dottern Josefin tog ett bestämt grepp om Simon och sprang ut. På väg genom ytterdörren ringde Siw till räddningstjänsten.
– Det tog bara några minuter från att vi upptäckte elden, tills det brann från alla fönster i huset.
Göran vände och sprang in i det brinnande huset och slet ut två lådor ur bokhyllan. Sedan samlades de utanför staketet, en bit bort från den intensiva hettan, och betraktade hur elden slukade väggar och tak. Det fanns inget att göra. Inget att rädda.
Allt försvann i eldsvådan. Av det ståtliga huset återstod bara en pyrande hög med bråte och två kala skorstenar.
– Jag fattade inte vad det var som hände. Det var så mycket känslor i ett enda virrvarr, minns Siw.
Räddningstjänsten arbetade febrilt, men elden hade ett stadigt övertag. Inne i lågorna började det ståtliga huset förvandlas till ett naket skelett.
Timmarna gick och elden lyste upp i vinterskymningen. Vart skulle familjen nu ta vägen?
Mänsklig värme
Siw hade under många år varit engagerad inom Svenska kyrkan, men det senaste året hade hon tillbringat mer tid i Pingstkyrkan. Nu kom pastorn och några vänner från Pingstkyrkan och skjutsade familjen till församlingshemmet inne i Katrineholm.
– De ordnade allt – vi behövde inte ens tänka. Vi bara lät oss omhändertas. Det slog oss genast vilken otrolig värme och kärlek som mötte oss. Folk skaffade fram kläder och fixade astmamedicin, som jag behövde. Sedan bjöds vi på risgrynsgröt och mackor som blivit över från ett möte.
Mitt i all förtvivlan och förvirring tröstade de sig själva och varandra: Vi lever ju!
En av vännerna från församlingen övertalade familjen att flytta in hos henne och barnen över julen.
– Församlingen ordnade en telefonkedja, och på julafton kom de med julklappar och julmat åt oss alla. Framåt kvällen kunde vi spela spel och umgås. Trots att vi var ledsna och trötta, sa vi till varandra, när vi gick och lade oss på julaftons kväll: “Detta är en av de vackraste jular vi haft!”
Efter branden gjorde familjen ett smärtsamt besök på brandplatsen. Enligt räddningstjänsten hade branden orsakats av ett elfel i de gamla ledningarna. Troligen hade en elkabel antänt och satt fyr i trossbotten. När elden väl fått tag i det gamla trähuset gick den inte att hejda. Deras stora hus hade, på några timmar, förvandlats till en sorglig hög med bråte. Ur askan reste sig de två höga skorstenarna mot vinterhimlen.
– Det såg hemskt ut. Kusligt.
Under det gångna året har familjen bott på en byggarbetsplats. Tre blå baracker, som vanligen används som arbetsbodar och fikarum för byggnadsarbetare, har varit deras hem. De står ett tjugotal meter från stället där huset låg.
– Att flytta till en tillfällig lägenhet inne i Katrineholm hade aldrig fungerat. Vi har ju djuren och ladugården att sköta om. Men det var med blandade känslor vi flyttade in i barackerna. Jag har gråtit många gånger när jag närmat mig platsen med bilen. Visst är det skönt att komma tillbaka, men det är inte hemma.
Gröna knutar
De har ändå försökt göra de provisoriska barackerna så trivsamma som möjligt, med krukväxter i fönstret, torkade blommor och små tavlor på väggarna.
I skogsgläntan bakom barackerna reser sig ett halvfärdigt hus. Väggarna är fortfarande nakna, fönstrena gapar tomma, taket är oklätt. Men man kan skönja formerna av ett nytt boende. Siw visar en ritning av det blivande huset. Det ska bli rött med gröna knutar.
– Det tog tid att bestämma hurudant hus vi ville ha. Till en början ville vi att det skulle se ut som det alltid gjort. Men så insåg vi att Mogetorp aldrig skulle bli detsamma. I stället blir det ett lite mindre, men mer praktiskt hus.
I slutet av juni började byggandet. Under sommaren och hösten har familjen vant sig vid närvaron av snickare och murare och det ständiga bullret från hammare och såg.
Siw bjuder på fika, medan maken Göran och barnen Robert 23, Kristoffer 19, Ida 18 och Josefin 14, kommer och går. Till familjen hör också Sanna, Jenny och Hanna, som alla är utflugna. Dessutom har Mogetorp varit familjehem åt flera barn genom åren, numera åt en autistisk flicka.
– Hon är egentligen den enda som trivs i barackerna. Hon vill ha små ytor och tydlig struktur.
Siw talar lugnt och låter sig inte störas av stim och stoj. Hon är van vid liv och rörelse omkring sig.
– Här har dörren alltid varit öppen. Vi har haft många barn, våra egna och andras. Vi har alltid försökt dela med oss. Vanligtvis har jag varit den starka, som hållit i alla trådar och skött alla kontakter.
Efter branden har Siw tvingats in i en ny roll.
– Att plötsligt förvandlas till den svagaste, den som ingenting har, innebär att omvärdera hela sitt liv. Det är inte alls självklart, att kunna ta emot gåvor helt förbehållslöst. Till en början undrade jag ofta: vad krävs i gengäld? Att lära sig bli den som får ta emot – det är en gåva, det också. Jag hoppas att jag i framtiden kan se tillbaka på detta som ytterligare en livserfarenhet.
Under de gångna året har familjen vid flera tillfällen förundrats över folks givmildhet.
 |
Siw med en ritning |
– Den allra första slanten fick vi från en gammal farbror, som själv var svårt sjuk. Han gav oss hundra kronor. Aldrig har en hundralapp känts så mycket värd som då!
Grannar, vänner och församling ordnade insamlingar. Pengarna kom väl till pass vid inköp av sängar och kläder, och betalning av de mest akuta räkningarna.
I lådan som Göran fick med sig ut ur det brinnande huset låg mest skräp, men också några gratulationskort och en bunt foton från Siws femtioårsdag. Den firades med en stor fest förra sommaren. Inte så länge sedan, ändå ett annat liv.
På födelsedagen passade Siw och Göran på att förnya sina äktenskapslöften till varandra. De stod på trappan till det stora huset under en portal av björkris. Men några presenter ville Siw inte ha: “Vi har redan allt vi behöver!”
Sedan kom branden och allt försvann. Inte ens vigselringen har Siw kvar – den hade hon tagit av och lagt på köksbänken inför pepparkaksbaket.
Såren rivs upp
För att få ersättning från försäkringsbolaget måste de precisera varenda pinal: kalsonger, vantar, smörknivar.
– Varje gång vi börjar blir vi så ledsna. Det känns som att riva upp såren hela tiden.
Även om det ofta handlar om småsaker, som fotot på sonen Robert i sina röda gummistövlar, eller den fula plastmattan på övervåningen, blir allt så definitivt. Sakerna är borta för alltid.
Men egentligen handlar det om något djupare.
– Jag har fått en känsla av rotlöshet. Vårt hem har utgjort en del av mitt yttre skal. När det försvann blev jag naken och sårbar, säger Siw.
– Men så småningom kommer man förhoppningsvis att ömsa skinn, lägger dottern Ida till.
På så sätt, med kloka och tröstande ord, har de stöttat varandra. När den ene känt sig svag har den andre varit stark.
Många nätter har Siw plågats av en återkommande mardröm, där hon återupplevt branden.
– Det är fruktansvärt. Jag drömmer att jag irrar runt och letar efter barnbarnen som har sprungit och gömt sig.
Nu blev det inte så. Alla åtta kom ut helskinnade. Och så småningom kommer glädjen att ha överlevt bli starkare än sorgen över allt de förlorat.
Vi går en sväng runt det nya huset, och Siw visar och berättar.
– Här är köket. Och där borta ligger tvättstugan.
Hon pekar ut det blivande vardagsrummet, burspråket och trappan upp till övervåningen.
– Det blir nog ljust och fint. Vi har bestämt oss för att blanda gammalt och nytt.
Familjen vet ännu inte om huset blir klart till första advent, som planerat. Men julen hoppas de kunna fira i det nya hemmet. Dottern Ida har redan vissa detaljer klara för sig:
– Jag tänker köpa exakt samma glitter som vi hade tidigare. Och så ska pappa hänga upp flaggorna i julgranen, som han alltid gjort.
