Hilda kommer från Guangdongprovinsen i södra Kina. Hon var nio månader när Hanna och Magnus hämtade henne. Två månader tidigare fick de se hennes foto – och kärleken var ögonblicklig. Hilda har just börjat på dagis och tycker det är jätteroligt. Och nästa år ska hon bli storasyster….
Sommaren 2001 blev en milstolpe för Magnus Utvik och Hanna Larheden.
På årets dittills vackraste dag vacklade 29-åriga Hanna in genom ytterdörren till lägenheten i Midsommarkransen och utbrast med rösten sprucken av gråt “jag har cancer”. Hennes ansikte var vått av tårar.
– Min första tanke var att det här klarar jag inte. För mig var cancer lika med död. Sedan blev jag alldeles tom tills dödsångesten fyllde mig, berättar Hannas make Magnus.
Den dagen lockade solen ut stockholmsborna till uteserveringar och parker. Magnus och Hanna fick ingen tröst av de ljusa strålar som letade sig in genom fönstret. Döden fanns bredvid dem i vardagsrummet.
Tidigare samma dag hade Hanna varit hos doktorn. Beskedet hon fick var ofattbart. Hanna hade livmoderhalscancer.
Hon hade förstått att det var allvar när en sköterska på Södersjukhuset, bett henne komma dit. Annars brukade de sända provsvar med posten. Men Hanna kände sig ju frisk och pigg och hade hittills tagit de regelbundna cellprov som kvinnor blir kallade till.
Samtalet med läkaren var över på mindre än en halvtimme, men frågorna stannade kvar i Hannas huvud. En fråga var större än de andra. Kan jag aldrig bli mamma?
Tankar på döden lurade i bakhuvudet, men Hanna sköt dem åt sidan, Hon orkade inte tänka så, det blev som en tung klump i bröstet, alltför tung att bära.
Hon lät cykeln stå och tog en taxi hem till Magnus. De förstod att inget mer skulle bli sig likt. Allt de drömt om fick läggas åt sidan. Nu väntade sjukhusbesök och smärtsam ovisshet.
– Idag delar jag in tiden i före och efter cancern. Jag har en helt ny tideräkning, säger Hanna.
Blev förälskade
I livet före cancern satsade Hanna och Magnus på sina karriärer och umgicks flitigt med goda vänner. De träffades på en fest i Hannas hemstad Malmö, blev förälskade och snart kom de båda till insikten att de ville leva sina liv tillsammans.
För sju år sedan flyttade paret till en hemtrevlig lägenhet i Midsommarkransen i Stockholm. Barn fanns med i deras framtidsplaner som en självklarhet. Fast de ville vänta några år. Livet var så bra som det var.
 |
Hade jag inte skrivit |
– Tiden före cancern känns så overklig, lite oskuldsfull. Vi levde i tron att inget hemskt kunde hända oss. Vi trivdes bra och tog för oss av livet. Men den här sommaren förändrade allting.
Efter cancerdiagnosen måste Hanna vänta i några veckor på behandling och tiden sniglade sig fram. Alla vardagens rutiner ramlade ihop när livets bräcklighet blev så påtaglig. Nästa läkarbesök gav ett nytt, smärtsamt besked. Hannas cancer var aggressiv och livmodern måste opereras bort. Hon skulle aldrig få föda ett barn. Läkarens ord föll tunga som bly. Det brådskade med operationen.
Efter ingreppet behandlades Hanna med strålning varje dag i fem veckor. På morgnarna cyklade hon till Radiumhemmet och efter behandlingen fortsatte hon till sitt jobb på Riksförsäkringsverket. Hanna tog i allt hon mäktade med för att orka i uppförsbacken på hemvägen. Det gick för att det måste gå. Hon hade inte en tanke på att sjukskriva sig.
Rutinerna som sakta tog form igen blev livlinor. Magnus låtsades som allt var som det skulle när han gick till arbetet som litteraturkritiker på Sveriges television. Men inuti honom var det kaos.
– Alla omkring oss sa snälla saker. De hade någon i släkten eller kände någon som haft cancer och blivit frisk. Allt kommer säkert att ordna sig, vi fick inte tänka något annat.
Kunde dö
– En enda kompis vågade säga som det var, att Hanna kunde dö. Det var en lättnad att höra någon uttala det jag var allra mest rädd för.
När behandlingen avslutades var allt inte över. Då sattes förhållandet på nya prov. Barnet de aldrig skulle få hamnade i fokus. Hanna kände skuld och Magnus var rasande över att livet tagit fel kurs.
Båda var medvetna om att Magnus kunde bli pappa – men bara med en annan kvinna. Mörka tankar föddes, fyllda med vånda och vrede. Men innerst inne var Magnus och Hanna båda säkra på sina känslor. De hörde ihop
– Vi pratade oerhört mycket med varandra och var öppna om allt. Alla tankar fick vara tillåtna. Jag tror aldrig vi varit så nära varandra som då, säger Hanna.
För Hanna som tänkt vänta med barn blev det bråttom. På höstkanten 2001 ringde hon en adoptionsorganisation och processen började.
Magnus, som var mitt uppe i sin sorg över att inte bli biologisk pappa, kunde inte glädja sig helhjärtat. De gick en kurs för blivande adoptivföräldrar och blev godkända av kommunen efter utredning, men Magnus fick inte ihop känslorna. Förnuftet sa honom att de skulle adoptera, men innerst inne längtade han efter ett biologiskt barn.
Läkarintyg och ett godkännande från statens nämnd för internationell adoption gjorde det möjligt för makarna att skicka sin ansökan.
Det var när beskedet kom om att en liten flicka i Kina väntade på dem som allt i Magnus föll på plats. Han såg fotot på sin dotter och kände hur hjärta och förnuft smalt samman till ett.
– Kärlek har absolut inget med biologi att göra! När jag mötte flickans blick på fotografiet blev jag pappa med en pappas alla känslor!
Blev föräldrar
Den 1 februari 2004 höll han sin dotter i famnen för första gången. I ett kontorsrum i ett hus i den kinesiska mångmiljonstaden Kanton blev Hanna och Magnus föräldrar.
Det stämmer som Hanna och Magnus trodde att inget mer blev sig likt.
 |
Hanna kan le igen. Hon |
I livet efter cancern fyller lilla Hilda, 2,5, lägenheten med lek och skratt. Hon klappar mjukispandan Lalla och bläddrar i en bilderbok med andra handen. Hildas ögon glittrar under den svarta luggen när hon pekar på en bild.
– Titta, pappa! Den där är grön! Hammarbygrön!
Magnus, som skrev dagbok under den svåraste tiden för att inte gå i bitar, har gett ut en bok som fått fina recensioner, “Anna min älskade”. Romanens Anna får cancerbesked och handlingen ligger nära verkligheten.
Hanna går på kontroller med jämna mellanrum och får vänta ett år till på att bli helt friskförklarad.
Kanske blir det samtidigt som de hämtar Hildas lillasyster eller lillebror från Kina, pappersexercisen är redan i full gång!
Med distans till den svåra tiden kan Magnus se att den innehöll också något gott.
– Aldrig har kärleken varit så stark mellan oss som då. Vi var som bitar i ett pussel, utan den andra var vi ingenting. Alla livets starka känslor gick samman, rädsla, kärlek, vänskap, ångest och sorg. Hela tiden hade vi varandra. Nu när vi klarat det känns det som vi kan klara allting!
Det är lätt att en nyfunnen glädje över självklara småsaker försvinner i vardagslivets alla måsten.
– Men visst är det så att få saker blir en katastrof i vårt hem. Om någon av oss är en kvart sen till middagen finns det ingen anledning att sura. Cancern har gett mig en ny måttstock i tillvaron och jag känner en stor tacksamhet för allt jag har.
