Att jag överlevde olyckan är ett dubbelt mirakel!

Raul Leikas vill ge HJ:s guldägg till sin dotter Isabella, en uppmuntran i hennes långa och svåra kamp att komma tillbaka till livet.

Nog hördes det en duns!? Nattbussen har just svängt ut från hållplatsen vid tunnelbanestationen i Alby söder om Stockholm, men nu bromsar chauffören och stannar för att se vad som hänt.

En ung flicka skriker i augustinatten och folk springer mot hållplatsen. Någon ringer efter ambulansen, överallt är det blod på gatan. Där ligger 17-åriga Isabella, nyss överkörd av ledbussens bakre hjulpar. Hon har inte hunnit bli medvetslös ännu. En förbipasserande kille lägger sin jacka över henne och hon pratar med sin kompis och säger att det är lugnt, på måndag ska de börja skolan…

Ambulanshelikopter
Snart landar en ambulanshelikopter på gatan som spärrats av och Isabella flygs till Karolinska sjukhuset i Solna, där de ska försöka rädda hennes liv. Hennes högra ben är söndertrasat, bakdelen är ett enda djupt sår efter att ha släpats i asfalten, blodtrycket är i stort sett noll…

– Klockan tre ringer telefonen hemma i min lägenhet i Hallunda, där jag ligger och sover med min särbo Frances. Det är Isabellas kompis som säger att det hänt en olycka och att Isabella är skadad… Samtidigt hör jag sirener utanför huset. Det ringer på dörren och utanför står en polis som säger samma sak. Vi får på oss kläder och hoppar in i polisbilen som kör i säkert 160 kilometers fart till sjukhuset, berättar Isabellas pappa Raul Leikas.

Men, som han så gripande skrev i ett öppet brev till Isabella genom familjesidan i Dagens Nyheter på ettårsdagen av olyckan: “Läkarnas envisa kamp under de kritiska dygnen direkt efter olyckan och din egen inneboende vilja gjorde, att dödsbudet som förmedlades till oss natten mot den 24 augusti 2004 till slut förvandlades till ett lysande mirakel”.

De ringde Raul från sjukhuset andra dygnet efter olyckan, när han utmattad efter många långa timmar av ovisshet lämnat Karolinska för att få lite sömn. De sa att Isabella inte skulle överleva och att han inte behövde stressa iväg igen, för han skulle inte hinna i alla fall…

Lysande mirakel
Nog är det ett mirakel. Här sitter den nu 18-åriga Isabella upprätt i rullstolen och berättar sin historia för HJ i sällskap med pappa Raul, mamma Janet och storasyster My. Vi befinner oss på Rehab Stations kafé i Frösundavik i Solna, Isabellas nya hem för en tid framåt. Här ska hon träna för ett liv med bara ett ben och en protes istället för högerbenet.

Men det kommer säkert att gå bra, för i Isabella bor en vilja och envishet som kan försätta berg. Hon väger nu 35 kilo till sina 170 centimeter, efter att ha lagt på sig tio kilo sedan hon var som mest illa däran. Det handlar, som läsaren förstår, om en mental styrka utöver det vanliga.

Men allt började så sorglöst den där sista lördagen på sommarlovet, innan Isabella skulle börja första året på gymnasiet.

Var yrvaken
– Jag har ju alltid gillat att spela teater och att dansa och hade sökt till en dansskola. Men eftersom mattebetyget inte räckte kom jag inte in där, så det blev hotell- och restauranglinjen i stället. Nu hade jag varit på fest i Tumba och gjorde vid tvåtiden sällskap med mina kompisar Sandra och Nawal på nattbussen hem till Hallunda. Vi skulle byta till tunnelbana i Alby och där fick de väcka mig, för jag hade somnat och var yrvaken vid avstigandet. Kompisarna gick av först. Sedan jag som fastnade i dörren, tror jag eftersom mitt väskhandtag slets sönder.

Det sista Isabella minns är kompisarnas skrik medan hon själv bankar på bussen som börjat köra. Raul, som senare var med vid rekonstruktionen av olyckan har noterat ett felplacerat gupp vid hållplatsen. Kanske var det därför som ledbussens bakre del hamnade långt ut från den höga trottoarkanten vid stoppet?

I två och en halv månad låg Isabella medvetslös i sjuksängen innon hon vaknade upp. Idag väger hon 35 kilo till sina 170 cm. Här med sin hund, Humlans Philur For Fun.

– Möjligen var chaufförens spegel skymd. Lampan vid dörren var trasig och gatubelysning saknas helt på den sidan gatan. Jag har själv kört buss och vet att det kan vara svårt att se i backspegeln ibland, säger Raul, som kom till Sverige från finska Lahtis för 35 år sedan och är konstruktör. Han har i fyra år varit ensam pappa till Isabella, hennes storasystrar My och Gisela och lillebror Calle och har även två vuxna barn i tidigare äktenskap.

Det blev många, långa, gastkramande timmar i väntrummet vid Karolinskas intensiv för honom och särbon Frances. De fick inget veta annat än det de hörde på radion om olyckan: att läget för den skadade flickan var mycket kritiskt.

– Jag fasade för ett dödsbud via radion, säger Raul som förstås ringde Isabellas mamma Janet uppe i Skellefteå för att berätta om det som hänt.

Chocktillstånd
– Den natten hade jag vaknat med ångest vid halvtre-tiden. Nu hamnade jag i ett chocktillstånd och eftersom jag bodde så långt borta kunde jag inget göra, minns mamma Janet som är träkonstnär.

– När de ringt från sjukhuset på natten det andra dygnet och sagt att Isabella inte skulle överleva tände jag och Isabellas syskon ljus för henne, säger Raul.

– Men när jag sedan pratade med sjukhuset igen visade det sig ju att Isabella genom något sorts mirakel fortsatt att leva! En läkare har sagt mig att han aldrig tidigare träffat på någon patient som överlevt en så stor blodförlust. De gjorde slut på all plasma de hade för att hålla henne vid liv. Sedan måste de amputera hennes högra ben och även en del av bäckenet. Kanske måste de också ta det andra benet…men det beslutet behövde de inte ta genast. Tack och lov visade det sig, för det benet kom ju att fungera igen.

I två och en halv månad låg Isabella sedan medvetslös i sjuksängen, kopplad till respirator och dialysapparat och med ett otal andra slangar i kroppen. Janet bodde hos henne långa tider i sträck medan Raul varje dag satt vid dotterns sängkant och sa: “Du klarar dig. Ge inte upp”.

Och i början av november hände så det andra miraklet. Ingen visste om Isabella även fått en hjärnskada. Men nu vaknade hon ur sin långa sömn och var sig själv:

– Det första hon sa var att hon ville ha äppeljuice, berättar Raul, rörd vid minnet.

Två steg framåt och ett bakåt. Så har den sett ut, Isabellas väg tillbaka. Den har varit törnbeströdd, minst sagt!

Tårar och ångest
Ja, Isabella har opererats mot tarmvred och fått en njure bortopererad. Hon har haft både blodförgiftning och lunginflammation och det tog många månader innan hon gradvis kunde börja sitta upp från liggande läge. Hennes stackars bakdel var ju som ett enda stort sår och det krävdes både operation och specialbehandling på brännskadeavdelningen för att få den att läka. Hon har varit så svag att hon darrat och knappt orkat hålla i en plastmugg.

Det har varit tårar och ångest, men också glädje över framstegen. Bara att lära sig tala med hålet i halsen efter respiratorslangen krävde mycket envishet.

Isabella med familjen: pappa Raul, mamma Janet och storasyster My.

– Jag måste trycka in hålet och prata på ett visst sätt för att få fram orden. Mamma förstod inte vad jag sa i början och då blev hon så ledsen att hon grät. Men svårast har förstås varit att lära mig acceptera att jag mist ett ben: “Jag har förlorat, förlorat, förlorat… Nu finns inget liv, ingen dans, ingenting, jag kommer att bli ett vårdpaket…”.

Bakslag
Isabella fick hjälp och stöd i den processen, från sina närmaste och från psykolog och kurator på sjukhuset.

– Jag minns när jag första gången pratade om det med pappa och sa: “Pappa, jag har inget ben, bara så du vet”. Många har en stump kvar, jag har inte ens det. Men det var en stor glädje när jag upptäckte att jag kunde röra det andra benet och det bara en månad efter att jag vaknat upp ur medvetslösheten. Men jag måste äta nervsmärtstillande mot fantomsmärtorna jag ibland känner i benet, som inte finns längre. Och det kliar! Fast det brukar hjälpa att klia i luften.

Isabella drabbades också av ett bakslag i sitt tillfrisknande, när hon i förtid skrevs ut till rehabiliteringen i Frösundavik i vintras.

– Det var alldeles för tidigt, betonar pappa Raul med eftertryck.

– Kanske ville man bereda plats för de skadade som kommit hem från tsunami-katastrofen. Men här sysslar man med att träna rörelseskadade patienter, några större medicinska resurser har de inte och Isabella kunde bara sitta upprätt en halvtimme i taget när hon kom hit. Hon hade så ont att hon slutade prata.

Efter en månad blev det alltså åter Karolinska för Isabella och inte förrän efter ytterligare några månader kunde hon återvända till sin rehabilitering.

Lär sig gå
– Jag har fått en protes utprovad och ska börja lära mig gå med den. Jag tränar styrka med hantlar för att bygga upp armarna, jag tränar mitt vänsterben och kondition…

Och sedan? Isabella lyser upp och orden snubblar nästan på varandra:

– Jag vill hem. Sedan ska jag hämta Humlans Philur For Fun, mopsen som jag fått av pappa. Sedan ska jag åka till mamma i Skellefteå och lära mig fungera hos henne också. På lite längre sikt tänker jag plugga in gymnasiet på Komvux och sedan läsa till psykolog. Jag har förlorat mycket. Men jag har också fått så mycket!

Eller som pappa Raul säger:
– Vi har lärt oss vad som är viktigt i livet. Jag har själv haft hjärtproblem och vet hur det känns att vara sjuk. Och att man ska ta vara på tiden och bara vara med dem man bryr sig om. Vi vet inget om hur busschauffören haft det efter olyckan, han har inte hört av sig. Men jag kan förstås föreställa mig att det också i hans själ bildades en stor skugga den där natten…

Fotnot: Isabella har rätt till skadestånd för sitt lidande, men den processen är ännu inte klar.