Viveca: Min man är en tjejtjusare – det får jag bara stå ut med

Peter var en tjejtjusare redan på mellanstadiet. Och han visste om det.

Hans klädstil, frisyr och hans tuffa men ändå mjuka stil gick hem både hos tjejerna och lärarkåren. Även killarna ville vara i Peters närhet för där fanns alla snygga tjejer.

Peter själv fördelade uppmuntrande blickar och komp­limanger på ett nästan beräknande rättvist sätt. Men någon bestämd och egen flickvän hade han inte. Så där fortsatte det upp genom åren.

Han och jag gick aldrig i samma klass men delade samma skolgård, rökruta och uteställen på fritiden. Jag ­noterade alltid hans närvaro medan han med all säkerhet inte noterade min. Men ibland fick också jag någon komplimang. Men ibland brydde jag mig inte om honom. Kanske var det mitt ointresse som till slut väckte hans intresse.

Vi blev ett par

Efter gymnasiet fick jag ett sommarjobb i en möbelbutik. Det var skönt att tjäna egna pengar och kunna skaffa en egen lägenhet. Högskolestudierna fick vänta. Jag hade ingen press på mig hemifrån att satsa på någon särskild ­utbildning. Pappa jobbade på kommunen och mamma inom hemtjänsten. De skulle stötta mig oavsett vilken bana jag satsade på.

Peter däremot gick raka ­vägen i sin pappas fotspår. Han skulle bli tandläkare. Allt gick planenligt och därför blev många överraskade då han plötsligt hoppade av studierna. Han behövde hitta tillbaka till sig själv. Skulle fortsätta om något år sa han när vi allt oftare satt och småpratade på stans kafé.

Läs även: Min dåliga självkänsla äventyrade vårt äktenskap

Peters föräldrar hade förhoppningen att han en dag skulle ta över sin pappas klinik. Där jobbade också hans mamma som tandhygienist.

Och plötsligt en dag hade Peter och jag blivit ett par. ­Efter alla långa samtal. Peter bodde mer och mer hos mig och vårt förhållande blev offi­ciellt. Vi växte ihop på något sätt men hade inte något passionerat kärleksförhållande. Det var mer så att vi passade ihop. Vi talade aldrig om barn eller giftermål. Men nästan dagligen sa vi att vi älskade varandra och vårt kärleksliv fungerade bra.

Peter testade olika jobb och jag var kvar i möbelbranschen. Till slut bestämde han sig för reklambranschen och började med en utbildning samtidigt som han jobbade på en reklambyrå. Tandläkare ville han inte längre bli till sina föräldrars stora besvikelse.

Hans blick vandrade ständigt

Det som tidigare varit typiskt Peter att alltid visa uppmärksamhet, uppskattning och flirta med kvinnor i sin omgivning blev mer och mer irriterande. Jag tänkte till slut inte på annat när vi var ute tillsammans. Hans sökande blick efter kvinnor oavsett var vi befann oss.

Allt oftare kände jag mig nedvärderad och ledsen. Jag hade flera gånger kommit hem och låst in mig på toaletten för att få lov att vara arg och ledsen ifred.

Jag försökte föra det på tal flera gånger och säga att jag inte kände mig bekväm med hans beteende. Men han bara skrattade bort det. Kramade om mig och sa:

– Jag är bara sådan. Det är ändå bara du som betyder ­något.

Allt fortsatte som vanligt och en dag, då jag var både arg och ledsen, blev det allvar.

Läs även: Min man hade en affär med sin exfru

– Idag gjorde du det igen! Du lät blicken vandra runt bland kvinnorna när vi åt lunch. Hur trevligt tror du det är för mig?

– Ja, men det betyder ingenting. Ingenting alls.

– Men för mig betyder det att du hela tiden visar mer ­intresse för andra kvinnor än för mig.

– Oj, då är du svartsjuk?

– Nej, men jag mår inte bra av att se det. Det är dålig stil helt enkelt.

– Dålig stil? Vadå, jag menar ingeting med det.

– Varför gör du så då? För att få bekräftat att du själv är attraktiv? Det känns som om att du dumpar mig varje gång du flirtar med andra. Jag tycker det ser fånigt ut att försöka skapa ögonkontakt med en massa okända kvinnor.

– Varför bryr du dig om ­något som inte betyder något? Det är bara vi – du och jag – som gäller. Du vet hur jag är. Om det upprör dig ska jag sluta att titta på andra kvinnor.

– Du behöver inte sluta. Jag tittar på män. Men du kan plocka bort din sängkammarblick och visa lite mer intresse för mig.

– Ja, ja. Förlåt. Jag ska tänka på det, avslutade han.

Fick en annan personlighet

Några kvällar senare satt vi på en pizzeria och Peter uppförde sig exemplariskt. Men efter några liknande kvällar började det kännas konstigt. Som om jag hade ändrat hela hans personlighet. Vi pratade inte lika lätt med varandra som tidigare. Han hade blivit tystare och lät inte alls glad.

När jag någon månad senare hamnade på sjukhus i samband med en halsinfektion låg jag och sov när Peter kom på besök. När jag sakta vaknade till hörde jag en glad, uppspelt Peter och fnittrande sjuksköterskor runt omkring mig. Nu var den gamle tjejtjusaren ­tillbaka och uppe i varv.

Peter var sitt gamla jag igen och jag blev glad av att höra det. Jag noterade att sköterskorna såg aningen besvikna ut när jag vaknade till och ­Peter helt bytte fokus och ­började krama och prata med mig istället.

Läs även: Min man fick välja – datorspel eller sin familj

Efter sjukhusvistelsen tänkte jag mer och mer på hur pigg och pratsam han varit på sjukhuset. Att det var en sådan glad och pigg Peter jag egentligen ville ha.

I mitt arbete träffade jag många kunder i varierande ­ålder. Unga människor som skulle köpa möbler till det första gemensamma hemmet. Också många äldre som ville fräscha upp och göra hemmet lite modernare.

En av de äldre, en man som nog varit en riktig kvinnocharmör under hela sitt liv, kom en dag fram till mig. Han log mot mig, gav mig en uppskattande blick och sa:

– Vad fin du är i den där blusen. Vilka färger! Du lyser verkligen upp en höstdag.

– Tack!

Jag var inte van att få komp­limanger i mitt arbete. Jag blev generad.

– Kom nu Bertil!

Hans fru som stått och ­beundrat ett soffbord en bit bort kom fram.

– Det var möbler vi skulle titta på idag! sa hon och tog honom kärleksfullt under ­armen samtidigt som hon log och blinkade åt mig.

– Det stämmer verkligen det min man sa. Du är jättefin!

Det där paret fick mig att fundera lite. Hur roligt det var som kvinna att få en oväntad komplimang. Även om mannen var fyrtio år äldre och också hur hans fru hanterade det. Det kunde varit jag och Peter om fyrtio år. Jag kan nog inte ändra på Peter. Han måste få vara den han är. Kanske kan jag få honom att vara lite snålare med blickar i vissa ­situationer och få mig själv att bli lite mer som Bertils fru.

Viveca