Johanna: Jobbet som brevbärare ledde mig till kärleken

Jag är född och uppvuxen i en by i norra Sverige. Yngst av åtta flickor. Vi var en av de större familjerna i byn. Tyvärr hittade jag inte mina drömmars man förrän jag var en bra bit över 40 år. Jag tänkte alltid att alla pojkar redan var upptagna och att det inte fanns någon till övers för mig. Men det finns en åt alla.

Under min tonårsperiod var jag ändå populär bland killarna i byn. Men den pojkvän jag tyckte mest om av allt var en kille i klassen. Han hade ljust lockigt hår och klarblå ögon. Han skämtade ofta. Jag minns att jag var lycklig och att jag alltid skrattade. Men tyvärr blev det inte vi. Istället blev han ihop med min bästa kompis Maja och då förlorade jag även min bästa vän.

Alla mina systrar växte upp och skaffade sig pojkvänner och familj. Därmed sågs barnen ofta och vi blev som en enda stor familj. Jag däremot kände mig ofta lite utanför och kände att jag inte riktigt passade in även om alla gjorde allt för att jag skulle må bra jag också. Men jag kände alltid att det var något som fattades för mig. Den stora kärleken.

Läs även: Hunden räddade min mans liv

Jag ville hitta den stora kärleken

Det blev ont om jobb i byn och jag var dessutom arbetslös. Ingen rolig situation och jag började känna mig deprimerad. Jag kände att jag behövde göra något. Komma från byn. Få ett jobb och förhoppningsvis hitta den stora kärleken.

Ett par månader senare såg jag en ledig tjänst som lantbrevbärare på en ort cirka fem mil hemifrån. Jag sökte tjänsten och fick komma på intervju och sedan tog det inte lång tid förrän jag fick jobbet. Egentligen var inte brevbäraryrket mitt drömyrke men det var värt att prova på i alla fall.

Det var riktigt roligt och jag körde många mil. Samma sträcka varje dag. Tiden gick och jag lärde mig sträckan riktigt bra. Jag började bli bekant med dem som bodde längs med rutten. Ibland var det långt mellan de fastboende och de tyckte alltid att jag var ett trevligt avbrott i vardagen. De tyckte det var kul när de fick post.

Läs även: Mannen jag körde på blev en god vän

Träffade många i yrket som brevbärare

Allt eftersom tiden gick blev jag allt mer bekant med personer jag träffade, både gamla som unga.

En gång när jag kom körandes i postbilen fick jag rycka ut på en ovanlig händelse. En häst höll på att föla och det var kalabalik. Något hade tillstött. Det såg jag direkt och jag stannade postbilen och sprang in i hagen och hjälpte till. Hur det gick till kommer jag inte ihåg men jag lyckades hjälpa till och både fölet och stoet överlevde.

En annan gång blev jag stoppad av en äldre dam som bodde ensligt beläget ensam i ett stort hus. Hennes katt hade klättrat upp i ett träd och kunde inte komma ner. Även denna gången fick jag hjälpa till men vi lyckades inte få ner katten. Däremot rådde jag henne att ringa brandkåren som sedan hjälpte till att få ner katten.

Ibland blev jag inbjuden på fika eller lunch någonstans. Ofta hos någon äldre människa som kände sig ensam. Därmed fungerade jag även lite som en psykolog. Inte mig emot för det var ofta väldigt trevligt att dricka kaffe med hembakade bullar eller att äta en god lunch. Det var trevligt med sällskap och jag skaffade mig många nya bekantskaper.

Läs även: Efter pensionen fick jag min första riktiga vän

Men den person som jag var mest nyfiken på, han var väldigt reserverad. Det tog ett bra tag innan jag la märke till honom. I början av min karriär som brevbärare var han sällan hemma men snart märkte jag att han var hemma mer. Jag misstänkte att han blivit arbetslös.

Jag blev av någon anledning nyfiken på denna man och som brevbärare är det lätt att se vad han heter. Var han bor visste jag också. Jag kollade upp om det bodde någon mer där i huset men det verkade det inte göra. Han bodde själv. Jag var som sagt nyfiken och höll ofta lite koll på vad det var för brev han fick. Och om något möjligen kunde vara kärleksbrev eller brev från någon flickvän men några sådana brev såg jag inte till.

Bad honom om en kopp kaffe

Jag vet inte vad det var som väckte min nyfikenhet hos honom. Visst såg han bra ut med sitt mörka hår och sina blåa ögon. En härlig kontrast tyckte jag. Men framför allt såg han snäll ut. Jag såg honom ibland i trädgården när jag delade ut posten. Han gick där i lugn och ro och krattade eller satt med en kopp kaffe. Han verkade lugn och harmonisk. Jag försökte ofta vinka åt honom men han verkade inte bry sig särskilt mycket. Allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer frustrerad för jag drömde om att få komma i kontakt med honom. Jag tänkte att när han ändå satt där och drack kaffe kunde han bjuda in mig. Men det hände ingenting.

En dag när jag kom med posten satt han återigen i trädgården i sin hammock med en kopp kaffe. Denna gång tog jag mod till mig och gick med försiktiga steg in i trädgården. Jag sa sa hej. Förvånat tittade han upp och sa hej lite tyst. Jag gick fram och lämnade posten till honom och sa helt enkelt att jag var otroligt kaffesugen men att jag hade glömt min kaffetermos hemma på köksbordet.

– Skulle jag kunna få en kopp kaffe? frågade jag.

Läs även: Min unga granne har blivit som ett barnbarn för mig

Han gav mig ett svagt leende och reste sig utan ett ord. Han gick in i huset och kom ut med en kopp kaffe till mig. Jag tackade och slog mig ner bredvid honom i hammocken.

Det var ett trevande samtal och han sa inte många ord. Det var mest jag som pratade. Men han verkade inte tycka det var jobbigt utan han såg mest ut att trivas med att sitta tyst och bara lyssna.

Jag pratade på om mitt liv som brevbärare och allt jag råkat ut för i mitt jobb. Han berättade att han blivit arbetslös sedan sågverket han jobbade på lades ner för ett halvår sedan. Sedan tackade jag för mig och körde vidare på min lilla runda. Nu kände jag mig på glatt humör och kände hur hela jag strålade av glädje. Jag var glad över pratstunden med honom och hoppades att det skulle bli fler.

Passar bra ihop

Några dagar senare såg jag honom åter i trädgården. Denna gång satt han och klappade sin hund. Det såg ut som om de precis hade varit ute och gått. Jag stannade till, tackade för kaffet och klappade hunden lite. Han var inte pratglad nu heller men jag märkte att han verkade glad att jag stannade en stund och pratade på.

På detta vis fortsatte det ett tag. Ganska länge faktiskt. Till slut lärde vi känna varandra riktigt bra. Vi trivdes riktigt bra ihop och det gör vi nog också. Jag älskar att prata och han tycker bäst om att sitta still och lyssna. Han tycker om att höra allt jag har att berätta.

Nu till sommaren har vi bott tillsammans i snart fem år. Han har fått ett jobb och jag kör fortfarande postbilen. Vi har en katt och en hund samt ett par undulater tillsammans. Tänk att det ordnade sig för mig också.

Johanna