Anki: Hunden var på väg att förstöra vårt förhållande

Sedan barnsben har jag varit livrädd för hundar. När min stora kärlek visade sig ha hund blev jag tvungen att välja mellan honom och min rädsla.

Jag hade känt Lars ett par dagar när han berättade att han hade hund.

– Jaså? svarade jag och låtsades oberörd.

Det här är nog början till slutet tänkte jag för mig själv. Att leva i närheten av en hund var för mig otänkbart men det ville jag inte erkänna. Nu när jag visste om det hittade jag på alla möjliga ursäkter för att inte följa med honom hem. Inte heller ville jag gå med ut på promenader eller att överhuvudtaget konfronteras med hunden. Men till slut tyckte Lars att det var dags.

– Du måste träffa min and­ra stora kärlek Lukas! sa han.

Jag har fullkomlig skräck för hundar

Jag är rädd, jag är hundrädd, jag har fullkomlig skräck för hundar skrek jag inombords men jag tyckte det var för genant att avslöja det. Vuxen människa rädd för en hund! Till slut tänkte jag ändå att min rädsla kanske hade gått över varför jag till slut gick med på att komma hem till Lars. Jag var kär i honom och visst ville jag också bjuda till för att vi skulle få ett bra förhållande.

– Djurvänner är för det mesta bra människor, sa mamma och jag höll med.

Lars var den bäste kille jag träffat någonsin men det hade varit lättare om han inte hade haft hund.

När jag ringde på dörren stålsatte jag mig.

– Gör inte bort dig nu, slappna av! sa jag till mig själv.

När dörren öppnades rusade en stor gulbeige hund rakt mot mig och ville hälsa. Jag stod stel av skräck och kunde inte röra mig en millimeter. Jag fick inte fram ett ord. Mest av allt ville jag skrika men det gick inte. Jag vet inte hur länge jag stod där men till sist lyckades jag rubba mina blytunga fötter. Det fanns bara en sak för mig att göra – att komma där­ifrån.

Väl ute på gatan började jag gråta hejdlöst och gömde mig i Lars famn. Han bara stod där och undrade vad som hänt. Då fick jag säga som det var.

Traumat i barndomen satte spår

Jag var 7 år när jag vid ett besök hos en släkting blev an­fallen av en aggresiv hund som hade slitit sig. Jag var ute för att plocka blommor och gick förbi granngården när hunden kom utrusande. Han välte ner mig och bet mig på flera ställen varpå jag fick åka in och sy efter den traum­atiska upplevelsen.

Men när ärren läkt satt chocken fortfarande i. I hela mitt liv har jag blivit livrädd så fort en hund kommit nära. Först nu när jag trä­ffade Lars blev det dock en akut kris. Det jag älskade mest och hatade mest förenade på ett och samma ställe.

Nu gick det inte att tiga ihjäl det längre men vad skulle jag göra? Jag kunde inte begära att Lars skulle göra sig av med sin äls­kade vän för min skull.

– Du behöver inte välja, jag går självmant, fick jag fram.

När Lars äntligen förstod hur det var fatt hade han en annan lösning. Rädslan för hundar hade blivit en fobi och jag fick helt enkelt lära mig att träna bort den hos en terapeut.

– Första gången jag vågade klappa Lukas blev en triumf.

Nu bor vi ihop och när jag kör ner Lukas från sängen är det inte av rädsla utan av lust till hans husse. Lukas har en förmåga att alltid hamna mellan oss.

Anki

Skicka in din berättelse!

Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.

Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se

Välkommen med din berättelse!

Carina Löfgren, redaktör

Scroll to Top