• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Skottsk hjorthund

    Snabb vid jakt på klövvilt

    Bild 1292371

    Släktskapet med den irländska varghunden syns tydligt. Men den skottska hjorthunden är något mindre och tunnare byggd.

     

    Om man ser en mycket stor hund, liknande en strävhårig, stor greyhound, som rör sig lättare och kvickare än en irländsk varghund, så är det en skotsk hjorthund.

     

    Rasen, som har Storbritannien som hemland, har i likhet med kusinen från Irland mycket gamla anor. Medan den irländska varghunden, som namnet antyder, bland annat användes för jakt på varg, utvecklades den skotska hjorthunden till en snabb hjortjägare.

     

    Att de båda raserna har ett gemensamt ursprung torde det inte råda något tvivel om.

     

    Föregångarna till de här hundarna kom från Mellanöstern och togs till brittiska öarna av kelterna så tidigt som 1 500 år före Kristus, sägs det.

     

    Man använde dem till jakt inte bara på varg och hjort. Även björn och älg fanns bland tänkbara byten. Man tror att de också användes i strid.

     

    Den irländska varghunden, i dag Irlands nationalras, utvecklades till en stor och kraftig hund. Släktingen i Skottland och England fick med tiden ett något lättare utseende och kvickare rörelser. Den blev också en något mindre hund.

     

    Medan den irländska varghunden, som ju är världens största hund, som mest håller sig strax under 90 cm mankhöjd, är hjorthundar sällar högre än 80 cm.

     

    Den irländska varghunden är sannolikt mer känd bland den hundintresserade allmänheten.

     

    Länge var dessa två hundar att se som varianter av samma hundtyp. Och det dröjde innan det blev något som liknar en varghund eller en hjorthund av det gemensamma ursprunget.

    Bild 1292373 

    Skjutvapnen höll på att bli hjorthundarnas bane. Men inte på det sätt som ligger närmast till hands att tro, det vill säga att den sköts ut. Nej, skjutvapnet blev en så stor och framgångsrik konkurrent i jakten att man inte behövde hundarna för att komma åt villebråden.

     

    När dessutom villebråden nästan var utrotade höll hjorthunden på att gå samma väg. Dock insåg några klaner i de skotska högländerna rasens värde och drog igång ett medvetet avelsarbete.

     

    I sista stund räddades rasen. Det skedde genom att de sista hjorthundarna samlades till Skottland där arbetet med aveln bedrevs i början av 1800-talet, bland annat genom att andra, liknande raser korsades in.

     

    Den skotska hjorthundens historia, som ras, kan man spåra så långt tillbaka som till 1500-talet. Det var skotska klanhövdingar som bedrev arbetet med att avla fram en stor kraftig vinthundstyp, som de kunde använda i hjortjakterna.

     

    Då blev den nästan en slags nationalras för klanerna och det hände att en klan stal hundar från en annan, vilket ledde till krig. Under historiens gång har det också varit så bestämt att bara herrar med minst "earls" rang fick lov att äga skotska hjorthundar.

     

    I dag är rasens fortlevnad tryggad.

     

    Enligt rasstandarden är den skotska hjorthunden vänlig och lättlärd. Vidare foglig och godmodig och aldrig misstänksam, aggressiv eller nervös. Den uppträder med en stilla värdighet som den för övrigt delar med sin irländska kusin.

     

    Pälsen skall vara raggig men inte överdriven och den får inte vara ullig. Mörkt blå-grå, mörkare eller ljusare grått, brindle eller gult, sandfärgad eller röd fawn med svarta tecken (points). Vit bringfläck, vita tår och en liten vit svansspets är tillåtet, men ju mindre vitt desto bättre, då hunden helst skall vara enfärgad.

    Mankhöjden för hanhund ska vara minst 76 cm och för tik minst 71 cm. Vikten är för hanhund c:a 46 kg och för tik minst 37 kg

     

    Läs mer om skots hjorthund här: http://www.hjorthundklubben.se/

     

    Text och foto: Hans Norling

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!