“Varenda stickat plagg är betydelsefullt”

Det finns människor som tycks orka lite mer än vi andra, som har en förmåga att glömma sig själv – men aldrig sina medmänniskor. Möt Ingrid Stridh, 60 år, eldsjäl i Hemmets Journals nya Sticka och skicka-projekt!

 

“Tyvärr, jag har inte tid”, blev Ingrid Stridhs svar när hon för drygt 20 år sedan fick frågan om hon ville delta arbetet med hjälpsändningar till utsatta människor i Ryssland.

 

Svaret var förståeligt. Yrkesarbete, en stor gammal gård på landet utanför Skara, fyra barn varav ett med Downs syndrom – det räckte till.

 

Men Ingrid tänkte om. Kanske skulle det här kunna engagera hela familjen?

– Och precis så blev det, säger hon. Vi åkte iväg allihop med en långtradere med förnödenheter, såg nöden och svetsades samman ännu mer. Alla, både jag, min man Per och våra barn Marcus, David, Samuel och Sofia blev engagerade. För barnen har hjälparbetet varit en naturlig del av deras uppväxt.  

 

Sticka och skicka

Slättmissionens hjälpande hand heter den kristna organisation där Ingrid är en eldsjäl. Idag går mycket av hjälpen till familjehem i Rumänien och det är här Hemmets Journal kommer in.

 

Vi startar nu ett nytt Sticka och skicka-projekt där vår förhoppning är att våra läsare genom att skicka stickade plagg vill vara med och lindra nöden för barn och vuxna som lever i misär i Rumänien.

 

Vi har gott hopp. Förra årets Sticka och skicka-projekt, där plaggen till stor del sändes till Zambia, blev en succé.

– Många tror kanske att människor i östra Europa har det ganska bra, säger Ingrid Stridh. Och visst finns det människor i storstäderna som lever ett bra liv och inte fattas något. Men utanför de stora städerna är nöden stor och allra störst är den bland den romska befolkningen.

 

Vad är det som driver dig?

– Det är enkelt, säger Ingrid. Har man en gång sett den fruktansvärda fattigdomen och nöden som människor lever i, då vill man hjälpa. Behovet är enormt, bilderna etsar sig fast. Jag minns hur vi en gång besökte ett hem där det bodde 300 förståndshandikappade kvinnor och jag minns synen av säng efter säng utan madrasser.

 

Slättmissionens hjälpande hand kunde dock snabbt ordna så att det åtminstone kom madrasser i sängarna.

– Men kanske gör det allra mest ont att se barnen på barnhem, säger Ingrid. En sal där det inte finns någonting annat än en samling pottor mitt på golvet. Barn med rakade huvuden, som små fångar i ett koncentrationsläger.

– Var och en kan nog tänka sig glädjen hos de barnen när de får var sin julklapp. Då är det inte svårt att engagera sig!

– Många av barnen på barnhem har någon form av handikapp och för mig som mamma till en son, Samuel, med Downs syndrom berör det här mig extra starkt. Jag kommer aldrig att glömma besöket i Ryssland med hela familjen när vi fick se Samuel, som stå vid en av de många sängarna i en stor kal sovsal. Där låg en pojke som hade just Downs syndrom och som levde under svåra omständigheter.

 – Tårarna trillade utefter Samuels kinder. Sen tittade han på oss.

– Tack mamma och pappa, sa han.

 

Massor av energi

Man inser snart att Ingrid, 60 år, är en kvinna av alldeles speciellt virke och med mer energi än vi andra. När maken Per i februari förra året skickade iväg sin fru tillsammans med systern Margareta dottern Sofia och en god vän på solsemester till Gambia var det inte utan protester från Ingrid…

– Ja, det där med att ligga stilla på en strand är inte riktigt någonting för mig, säger hon lätt. Mitt villkor för att åka var att jag åtminstone skulle få besöka ett BB för att se hur kvinnorna och de nyfödda togs omhand.

 

Det visade sig att behovet av sjukvårdsutrustning och mycket annat var stort och Ingrid hann inte mer än komma hem till Västergötland igen förrän hon satte igång arbetet med att få iväg en hjälpsändning. Nu är nummer två på gång.

 

Till vardags bor Ingrid och hennes man Per på en gård i Stenum Romlycke några kilometer utanför Skara.

 

Miljön är betagande vacker och gården, med flera olika byggnader.

 

Här finns familjeföretaget Skaraterminalen, ett transportföretag och här på gården packas de förnödenheter som ska skickas ut till behövande i andra länder.

– Jo, det är klart att det var praktiskt att vi hade just ett transportföretag när vi alla engagerades i arbetet med hjälpsändningarna, säger Ingrid. Inte minst hade vi ju redan många goda kontakter.

 

Den välordnade idyll som Ingrid och hennes Per och sonen Samuel – de andra barnen är utflyttade – lever i till vardags är en stor kontrast till den miljö som människorna de hjälper bor i.

  – Vi har det väldigt olika, vi människor, säger Ingrid. Nöden och hjälpbehovet finns på så många ställen i vår omvärld. Sedan flera år tillbaka har vi till exempel mycket kontakter med den lilla staden Baia de Arama i Rumänien dit vi skickar hjälp till barnhem och sjukhus och det är inte minst dit de stickade plaggen från

 

Hemmets Journals läsare kommer att skickas.

 

Kommer de till nytta?

– Ja, det gör det verkligen, det har jag sett med egna ögon. Det finns ett stort behov av värmande sockor, mössor och tröjor. Till små nyfödda vars mammor inte har något att sätta på dem men också till större barn. Varenda plagg är betydelsefullt!

Scroll to Top