Möt småländskorna som gör en värmande insats

Värmande, välgjort och bedårande sött! Plagg som kan värma många, många små barn.

Inga Skirmark, Birgitta Lönnqvist, Siv-Britt Lindor och Inga Arvidsson beundrar varandras alster.

Ljudet av glada skratt och klirrande stickor hörs tydligt inifrån lokalen bredvid Pingstkyrkan på Norra Esplanaden i Vetlanda. Här träffas ett stort och glatt gäng kvinnor varannan måndagseftermiddag för att handarbeta.

Möjligen finns det en och annan som tror att det vid den sortens sammankomster mest handlar om skvaller, kaffedrickande och broderade dukar som ingen egentligen behöver.

Då har man inte träffat De stickande Vetlandadamerna! Här leder glad samvaro till en mycket god insats för små nyfödda som kommit till världen under svårast tänkbara förhållanden. Man kan till och med rädda liv!

Vetlanda må vara en småländsk och välmående liten idyll, långt ifrån en orolig och fattig del av världen, men man är inte omedveten om de svåra förhållanden som många människor lever under.

– Nej, hur skulle någon människa kunna vara det, säger Siw Svensson. Man behöver ju bara slå på tv:n för att se hur mycket elände det finns!

Vetlandadamerna är lite av pionjärer i det projekt som Hemmets Journals stickintresserade läsare nu också är en del av, nämligen att sticka bland annat tröjor, mössor och små tossor till nyfödda barn i södra Afrika.

De stickade plaggen ingår i de babypaket som Erikshjälpen sedan distribuerar till dem som allra bäst behöver dem.

– Man känner sig så nöjd varje gång man är klar med ett litet plagg, säger Maj-Britt Fridh. Vi vet ju att behovet är så stort!

Tusentals nyblivna mödrar, som annars hade stått helt tomhänta efter att ha fött sitt barn, har fått de här paketen. Förutom babykläderna innehåller de bland annat handduk, blöjor och tvättlapp.

Till mödrarna

– Att hjälpen kommer fram och gör nytta behöver vi inte tvivla på, säger Siv-Britt Lindor. Man kan kanske tro att varma kläder inte behövs i Afrika, men nätterna är kalla.

Det är påtagligt god och varm stämning i Vetlandagruppen och det märks att alla känner varandra väl.

– Nu får jag ett halvt nystan över i den här rosa färgen, säger någon. Är det någon som har nytta av det?

Och jodå, det går genast åt.

Finns det en stjärna i gruppen, någon som är extra skicklig, undrar jag.

Men nej, alla är lika kunniga när det gäller att handskas med garn och stickor.

– Fast Else-Marie är vår stjärna när det gäller att baka, säger medlemmarna i gruppen unisont. Hon kommer med de godaste hembakta kakor till fikastunden som vi avslutar med.

En viktig del av gruppen är också tre damer som stickar hemma men inte har möjlighet att ta sig till träffarna.

Prat och glada skratt – men stickorna vilar aldrig i smålädnska Vetlanda! Från vänster: Els-Marie Hulth, Maj-Britt Fridh,  Lisa Karlsson och Ethel Gustafsson.

Faktum är att även de övriga stickar det mesta hemma, för man lägger ner betydligt mer tid än två timmar varannan vecka. Träffarna blir en källa till inspiration och ett sätt att informera sig om vad som har hänt sen sist.

– Och så är det litegrann som julafton när Inga plockar fram kassen med vackra garner som hon lyckats samla ihop sedan sist, säger medlemmarna. Hon gör ett fantastiskt arbete!

Inga heter Skirmark i efternamn och hennes mamma Berta var själv med i gruppen en gång. Men det var Siv-Britt Lindors mamma, Adele, som startade den. Både Berta och Adele var då över 90 år. Nu är de borta och man kan säga att det skett ett generationsskifte – trots att samtliga nuvarande medlemmar uppnått pensionsåldern.

Är det förresten inte då man ofta brukar sticka till barnbarnen..?

– Det hinns med, det också, säger Siv-Britt glatt. Min son och hans fru har tre pojkar och det är klart att det är väldigt roligt att sticka till dem.

– Men man kan inte komma ifrån att när man tänker på glädjen när en nyförlöst mamma, som inte har kläder som kan värma hennes nyfödda barn, får ett babypaket – då blir det lite extra fart på stickorna!