Daniella: Jag är trött på min familjs medlidande

Jag skriver för att jag är ledsen över den roll jag har i min familj. Jag är en 39-årig kvinna som i 20-årsåldern drabbades av två depressioner. Det var en tuff tid när jag var sjuk, men tack och lov är det nu över tio år sedan.

Mitt liv har förändrats drastiskt, särskilt under de senaste åren. Visst, jag bor fortfarande ensam och har inga barn, men på alla andra sätt tycker jag att mitt liv är vad jag vill att det ska vara. Jag har ett fast jobb, en trevlig partner, ett nätverk och aktiva fritidsintressen. Jag är den vuxna människa jag vill vara och instabiliteten tillhör det förflutna.

Läs även: Jag kan inte sluta tänka på min exman

Mamma fokuserar bara på mina problem

Tyvärr ser inte min familj det på det sättet. Särskilt min mamma vill inte erkänna att jag är frisk, utan hon insisterar på att tilltala mig som någon som är lite ”fattig”. Hon föredrar också alltid att fokusera på de problem jag har istället för att prata om de bra eller spännande upplevelser jag har haft.

Jag känner igen lite av samma sak hos andra familjemedlemmar. Det är som om de inte kan se mina resurser, trots att alla andra kan det. Och det påverkar mig mycket. Så hur förändrar man sin roll i en familj när andra har definierat en? Man kan väl inte förändra andra, bara sig själv?

Daniella

Läs även: Jag vill försonas med min son och träffa mitt barnbarn

Vibeke Dorph svarar

Jag tror att många vet vad du upplever här, nämligen att bli fast i en viss roll av sin omgivning – en roll som man tycker att man för länge sedan har vuxit ur. När människor gör så här beror det oftast på osäkerhet. De kan lättare relatera till den bild de har av dig som du en gång var. Ja, de kanske är mer bekväma med det, men samtidigt har de svårt att hitta sina fötter i förhållande till den person du har vuxit till att bli.

Det är väldigt länge sedan du kämpade med dina två depressioner och därför undrar jag varför din mamma fortsätter att hålla fast vid bilden av dig som en stackare. Det är inte alls värdigt en mor. En mor ska naturligtvis oroa sig för sina barn, men hon ska också ”prata upp” dem för att göra dem starka, och det är motsatsen till vad din mor gör här.

Läs även: Min pojkvän förtjänar ett lyckligare förhållande

Förklara utan att skälla

Jag förstår att du är trött på det här och det bör du göra klart för din mamma och andra familjemedlemmar. Gör inte det genom att skälla eller bli arg, för då verkar du hotad och därmed också som om du är lite instabil och att det förmodligen är något på gång.

Istället ska du agera med samma mognad och lugn som jag anar i ditt brev. När din mamma börjar tycka synd om dig, säg till henne att du inte står ut med att era samtal alltid måste handla om elände, om ni kunde prata om saker på ett mer konstruktivt och glatt sätt.

Så var den vuxna, den som tar ansvar för era interaktioner och samtal, den som styr händelseförloppet och för samtalen någon annanstans än till de sorgliga ämnen som ni har uppehållit er vid så mycket. Om din mamma fortsätter att tycka synd om dig, fråga henne varför hon behöver tycka synd om dig, för du tycker inte om det.

Kort sagt: Var den som vänder mörkret till ljus och håll ut. På så sätt kommer din omgivning med tiden bokstavligen att se att du inte längre är en deprimerad och ledsen tjej, utan en glad och spänstig tjej – och det är på tiden.

Vibeke

Läs även: Jag känner mig som en börda för min man