• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min sonhustru förlåter mig inte

    Jag har en vuxen son som är gift med en kvinna från Nya Zeeland. De bor i villa med sitt barn och har en ny baby på väg. Min son är välutbildad och har nyligen bytt jobb och min sonhustru studerar. Min son har hela ansvaret för hemmet med tvätt, städning, handling, matlagning förutom att de nu bygger ett nytt hus. Min son bygger till största delen huset själv och det ska vara klart innan den nya babyn kommer.

    Nu till problemet, och vad jag har gjort som jag antagligen kommer att ångra för resten av mitt liv.

    Vid ett besök nyligen för att hjälpa till så gick sonen ifrån bygget för att laga mat och sköta övriga bestyr i hemmet medan min sonhustru var barnflicka. Jag tog då över matlagning, gräsklippning, städning, med  mera. Det är helt okej för min sonhustru och min son är tacksam. Men jag ser att han "går på knäna".
    Jag pratade då med min sonhustru och sa till henne att hon måste ta sin del av ansvaret av städning, matlagning, tvätt – särskilt nu under byggtiden. Jag berömde henne också för att vara en bra mamma – vilket jag tycker att hon är. Hon reagerade då med att inte vilja träffa mig igen, och hotade med att ta barnet med sig till sitt hemland.

    Vad förväntade jag mig? Jag trodde kanske att hon skulle tänka över arbetsfördelningen och kanske göra en större insats. Nu har jag satt min son i en fruktansvärd sits. Han får skulden och straffas för det jag sa. Det värsta som kan hända är att hon åker till sitt hemland med barnet. Han avgudar fru och barn!

    Det näst värsta för mig är om jag inte får träffa dem och där får jag skylla mig själv. Man ska väl inte lägga sig i sina vuxna barns liv! Jag kunde inte heller se hur de går mot en katastrof utan att ens säga till och göra ett försök. Andra personer i närmaste familjekretsen ser problemen likadant men har valt att inte agera. Problemen med arbets-/ansvarsfördelning är inte nytt men ställs på sin spets i och med det ökade trycket. Sonen har inte beklagat sig eller bett mig att agera. Han förstår att det var av välvilja och vill nu att jag håller mig undan tills det eventuellt lägger sig.

    Hur kan jag tackla situationen som uppstått? Finns det något som är klokt att göra i den nuvarande situationen?

    En orolig mor

     

    Relationsexperten Ingemar Gens svarar: 

    Kära oroliga mor, det finns en sorts sanning som säger att man inte kan lösa andras problem men det är nog precis vad du försökt dig på. Ja, faktiskt ännu lite värre, för du försökte lösa ett problem som du tyckte att din son hade.

    Din son har ju aldrig uttryckt att hans situation skulle vara bekymmersam, utan det var helt och hållet din tolkning. Problemet är nog egentligen inte att du varit rak och sagt en obehaglig sanning, utan att du anklagat din sonhustru från en tungt modersfärgad position.

    Glöm aldrig att den här kvinnan är din sons val, att hon är den person han avgudar och som dessutom är en god mor. Det är trots allt det viktigaste. Vad du tycker om henne kommer i andra hand. Och hennes reaktion är inte alldeles orimlig – det är tungt med svärmödrar som lägger sig i och ifrågasätter om man verkligen duger åt sonen. När man läser din beskrivning av deras situation låter det som om din sons arbetsbörda i högsta grad är självpåtagen – jag menar, han skulle ju när som helst kunna slå av på takten. Kanske är det just att han sköter så mycket av hemarbetet som får henne att framstå som lat?

    Du borde förstås ha frågat honom vad han tycker om sitt hårda program och om han önskade hjälp med att säga ifrån. Det är precis som du själv kommit fram till – man ska nog i minsta möjliga grad lägga sina egna värderingar på hur de vuxna barnen lever sina liv.

    Men jag strör bara salt i såren, för allt det här vet du ju redan.

    Så vad kan du göra?

    Jag tycker, precis som din son, att du just nu ska ligga lite lågt och låta saker och ting lugna ner sig. När det sakta men säkert har normaliserat sig – för det är jag övertygad om att det gör – kan du kanske rådgöra med din son om hur du ska närma dig din sonhustru igen? För på ett eller annat sätt måste du nog be om ursäkt och be om en andra chans.

    Jag tror att du har alla möjligheter att lyckas eftersom du ärligt verkar ångra dig. Du bör verkligen visa att du är beredd att göra vad som helst för att få till en fungerande relation igen. Sedan är det väl bara att gå tillbaka till där ni var innan, för jag är också övertygad om att de älskade när du kom över och hjälpte till.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!