Jag är 27 år utan barn som träffat en frånskild kille med ett barn. Vi har varit ihop i snart ett år och allt har varit jättebra men nu helt plötsligt har han blivit helt annorlunda. Hans pappa dog och efter det blev han så kylig mot mig. Han pratar om att flytta till samma ort som sitt barn för att vara nära henne. Jag vet inte vad jag ska göra.
Det enda jag vet just nu är att jag inte vill förlora honom. Jag har försökt prata men det går inte. Ena sekunden får jag komma hem till honom och i nästa stund får jag det inte. Varför håller han på så här? Vad ska jag tro?
Du skriver att problemet började när din killes pappa dog och att han efter det blivit kall mot dig men också uttrycker en önskan om att flytta och bo nära sin dotter. Att förlora en förälder är för de allra flesta en mycket stor sak som påverkar och väcker starka känslor. Den som själv är förälder kan få en ny syn på sitt föräldraskap i samband med en sådan händelse, kanske är det just det som hänt med din kille.
En fråga som väcks när jag läser ditt brev är om du upplever att valet nu står mellan att din kille flyttar och det därmed tar slut mellan er eller att han bor kvar och ni kan fortsätta att vara ihop? I så fall kanske ni kan se om det finns andra alternativ? Tror du att ni kan ha en relation på distans och försöka ses så snart ni har tillfälle, ibland hos honom och andra gånger hos dig? Eller finns det någon möjlighet för dig att flytta med honom, nu eller längre fram om ni fortsätter att vara ett par?
Eftersom det är sin dotter han vill flytta till har han ju något som drar honom väldigt starkt och det kanske är något som du får se som en del av er relation. Du har helt enkelt träffat en man som har ett barn sedan tidigare och som vill vara en aktiv pappa till det barnet, ett önskemål som han sannolikt kommer att ha under många år och som kommer påverka en del av de beslut han fattar.
Att dina försök till att prata om situationen inte fungerar är naturligtvis jobbigt. Att prata om känsliga saker kan vara väldigt svårt för bägge parter. Risken är stor att man inte riktigt törs säga allt man känner och tänker och skälen till det kan vara många, man kan vara rädd för att såra den andre, för att blotta sina egna känslor eller för att visa hur mycket den andre betyder. Man kan också vara osäker på vad man själv tänker och tycker och då blir det svårt att veta vad det är man vill förmedla i ett samtal. För att undvika de obehagliga känslorna kanske man blir kort i tonen, kylig, bara säger en del av sanningen eller till och med säger taskiga eller aggressiva saker. Att göra så kan kännas skönt för stunden men eftersom det inte leder samtalet framåt har det ingen egentlig effekt utan problemet finns kvar eller blir till och med värre.
Om du känner igen något av det här i era samtal och tycker det är svårt för er att få till ett bra samtal med din partner kan ni kanske ha nytta av att söka professionell hjälp. Till exempel kan ni vända er till familjerådgivningen där ni bor. Många upplever att det blir enklare att prata med varandra om en tredje person är med som inte är personligt engagerad i någon av er. Blotta närvaron av en utomstående person kan göra att temperaturen sänks lite och då blir det lättare att lyssna till varandra och att säga det man faktiskt vill säga. Kanske kan det vara en väg för er att gå för att komma ur den situation ni nu befinner er i och se hur er relation kan utvecklas vidare.
