För ungefär nio månader sedan fick jag ett graviditetsvikariat på kansliet till en mindre idrottsförening. Jag blev jätteglad för jobbet eftersom det är precis detta som jag är utbildad till och tänkte att jag nu skulle få använda alla mina kunskaper i praktiken.
Så här i efterhand kan jag säga att allt inte blev riktigt som jag tänkte mig. Dels så var det väldigt rörigt i dokumentationen kring medlemsregister, fakturor, närvarokort med mera och dessutom var pärmen för Krisberedskap “borttappad”. Detta gjorde att jag fick jobba väldigt mycket under de första månaderna bara för att så att säga få näsan över ytan.
Nu när allt börjar rulla på som det ska göra och jag fått en mer normal arbetsbelastning får jag plötsligt en massa nya små arbetsuppgifter att sköta. Det kan vara allt ifrån att städa i låsta rummet till att dela ut flygblad. I och för sig så frågar de alltid om jag kan tänka mig att göra det men jag känner att jag inte har något direkt val. Trots allt detta trivs jag med att äntligen få jobba med det jag är utbildad för och känner att jag gör ett bra jobb.
Vi är fyra som jobbar på kansliet varav endast två på heltid så det borde inte vara några problem att komma in i gruppen. Trots detta känner jag mig mer utnyttjad än som en i gänget. Aldrig har jag fått något tecken på uppriktig uppskattning för mitt jobb och nästan det enda som de andra pratar med mig om är hur min företrädare brukade lösa saker och ting.
Nu har det visat sig att hon inte återkommer efter barnledigheten. Hon har fått ett annat jobb och jag har blivit erbjuden att fortsätta. Men hur ska jag klara av att göra det när jag samtidigt känner som jag gör? Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att alltid vara glad och tillmötesgående men inget hjälper. Jag behöver råd för hur jag ska gå vidare.
Det låter som att du hamnat i en på flera sätt knepig situation. Kanske kan du dela upp dina problem och försöka lösa dem ett i taget? Vad gäller dina arbetsuppgifter föreslår jag att du ber din chef om ett samtal för att diskutera dem. Då kan du få tillfälle att fråga vilka förväntningar som finns på dig och vad de önskar att du ska göra så att det blir tydligt vad som gäller. Dessutom kan du själv få ge förslag på vad du tycker vore bra arbetsuppgifter för dig. Med tanke på att du nu arbetat där i flera månader har du säkert bra koll både på vad som behöver göras och vad du tycker är lämpliga uppgifter för dig. Och det är säkert värdefullt för din chef att få höra.
Du skriver också att du inte upplever att du får uppskattning för det du gör. Även det kan du ta upp i samtalet med chefen genom att helt enkelt fråga vad han/hon tycker om det arbete du gör. Chefer som av olika anledningar inte ger sin personal uppmuntran kan behöva påminnas om det och många gånger ger de då bra återkoppling.
När det kommer till situationen med kollegorna och din känsla av att du, trots dina försök att vara glad och tillmötesgående ändå inte blir en del i gänget, är det lätt att förstå att det känns tungt i längden. Att anstränga sig utan att få utdelning tar på krafterna. Ett fenomen som är vanligt i arbetsgrupper som arbetat länge tillsammans är att sammanhållningen kommit att bli stark över tid och då kan det ta ett tag att komma in som ny och känna sig som en i gruppen. Om det är så i ditt fall är det sannolikt så att du behöver ge det hela lite mer tid innan du hittat din plats. Kan du försöka hitta orken och tålamodet till det?
En annan möjlighet är att de andra i gruppen hela tiden betraktat dig just som en vikare som bara ska vara hos dem ganska kort tid och sedan försvinna så att de av den anledningen inte tänkt på dig som en del av gänget. Om så är fallet kan ju situationen förändras till det bättre nu då det är klart att du ska vara kvar.
Vet du om dina kollegor brukar träffas utanför arbetet? Om de gör det, skulle du i så fall kunna signalera att du gärna vill vara med eller kanske själv ta ett initiativ till en aktivitet utanför arbetet. Då märker de andra tydligt ditt intresse och förhoppningsvis bjuder de in dig att delta framöver.
Ett sista råd är att du tar upp det hela i ett samtal med dina kollegor och beskriver både din känsla av utanförskap och din önskan om att inkluderas. Tänk då på att uttrycka just dina upplevelser och önskemål ur ditt perspektiv (“jag känner mig utanför”) och inte utifrån hur dina kollegor är (“ni släpper inte in mig”). Då är du tydlig med dina åsikter samtidigt som du minskar risken för att de andra känner sig anklagade. Sådana samtal kan vara jobbiga och kännas läskiga men om du tror att det skulle kunna ge resultat är det kanske ändå värt att försöka.
