Min make och jag var tillsammans i 17 år innan jag valde att separera. Nu ligger vi skilsmässa. Vi har en dotter på 4 år och det pågår en utredning om var hon ska vara folkbokförd.
Han påstår att han blivit en ny människa och träffat Gud, att han inte blir arg längre, som han ofta blev tidigare. Ändå kallar han mitt ofödda barn för horunge och mig för slampa inför gemensamma vänner. Jag är nämligen gravid med en annan man.
Till mig säger han att han inte kan bli arg på mig, utan att han istället skulle göra vad som helst för att vara pappa till mitt ofödda barn. Det låter så falskt, när jag vet vad han sagt om mig!
Inför andra vill han vara den perfekta pappan och mannen, men jag vet att han inte är det. Jag känner honom så väl efter alla år. Han tryckte ner mig genom slag och psykisk misshandel. Släkt och vänner försvann, de ville inte stöta sig med honom och höll bara sporadisk kontakt för min skull.
Nu försöker han manipulera sig till mer tid med dottern, när han knappt haft henne alls under nio månader. Han vill ha henne skriven hos sig eftersom han “redan har förlorat mig, och inte vill att jag tar dottern ifrån honom också”.
Det är en papperslapp vi pratar om, inte vårdnaden eller umgänget! Jag tänker mer på dagis och senare skolan, därför vill jag ha henne skriven hos mig. Visst har jag mycken ilska mot honom som jag bör arbeta med för att få ett inre lugn. Har du något tips om hur jag ska göra med dessa problem?
I samband med en separation och under den fas då skilsmässan pågår virvlar ofta många starka känslor upp som rör om i livet. I synnerhet om man avslutar en relation som i sig varit stormig, vilket det utifrån ditt brev låter som om er var.
Finns det stunder då ni kan prata med varandra på ett bra sätt? Tror du att ni så fall skulle kunna avsätta en tid då ni utan att dottern är närvarande kan tala om de problem som uppstår angående er dotter?
Ibland är det bra att faktiskt boka in ett sådant samtal, då det annars finns risk för att frågorna tas upp när det egentligen inte finns tid för dem eller i en situation som inte är så lämplig för allvarliga men sansade samtal.
Försök att fokusera på er dotter och hitta lösningar i de fall där ni tycker olika. Genom att verkligen sätta barnets bästa främst kanske ni kan lägga era egna “vuxenkonflikter” åt sidan för en stund och hitta den lösning som blir bäst för henne.
Kanske kan ni också hitta gemensamma riktlinjer eller regler som ni försöker förhålla er ganska strikt till. Det kan gälla hur hämtning och lämning ska gå till och hur ni ska kontakta varandra. Många föräldrar som är skilda försöker ha den mesta kontakten via mejl eller sms, då de märkt att det är lättare för dem att undvika konflikter på det sättet. Kan det vara något för er tror du?
Om ni inte klarar av att prata med varandra på egen hand kanske ni kan ta hjälp? Finns det någon vän som ni båda har förtroende för som skulle kunna hjälpa er att medla i ett samtal?
I annat fall kan ni söka professionell hjälp. Om man har svårt att enas och få till stånd ett bra och fungerande samarbete kring gemensamma barn kan man vända sig till familjerådgivningen i kommunen. De kan erbjuda samtal som kan underlätta. Går inte det kan ni istället kontakta familjerätten.
En annan aspekt av det hela är hur du själv mår och om du har haft möjlighet att bearbeta er tidigare relation och den pågående separationen. Skulle du själv behöva någon att tala med? Du står ju inför ännu en stor omställning i ditt liv då du snart får ytterligare ett barn. Då kan det vara skönt att ha någon att prata med.
Ofta kan mödravårdscentralen erbjuda kontakt med psykolog, så om det låter intressant för dig kan du höra med din barnmorska om den möjligheten finns.
