Jag har två vuxna barn, 27 och 20 år gamla. De har båda två flyttat hemifrån. Jag har i många år bott ensam med dem vilket gör att vi har en mycket nära kontakt och talas vid dagligen. Nu har jag träffat en man, efter vad som nu känns många års ensamhet, och vi står i begrepp att flytta ihop.
Min nya man har inga barn och har aldrig haft intresse av att skaffa några heller. Det är något som jag kan förstå men samtidigt är det svårt att få honom att förstå mina känslor för mina barn. Jag vill självfallet att de i ett gemensamt hem skall vara välkomna när de kommer och även att vi kan umgås.
Här har vi en konflikt eftersom han tycker att de “tar” för mycket tid från mig och för mycket engagemang. Det är inte sant då de har fullt upp med sina liv och jag är starkt engagerad i mitt nya gemensamma. Vi har bara träffats två gånger allihop under det närmaste halvåret – till jul och till min 50-årsdag.
För mig finns ingen någon motsättning i att han väljer att inte ha något större intresse eller engagemang i mina barn – det förväntar jag mig inte. Däremot undrar jag hur jag ska få honom att acceptera att jag har intresse och engagemang i mina barn. Även om han inte engagerar sig så vill jag kunna träffa dem ensam eller bjuda hem dem.
Han är ensamvarg till sin natur vilket jag tror är avgörande i sammanhanget. Han vill heller inte höra talas om mitt gamla liv, när jag var gift med barnens far, vilket blir lite konstigt. Det blir komplicerat när han vill ha mig för sig själv utan band och förbindelser till det förflutna. Vad gör jag?
Det ser ut som om du gått och förälskat dig i en man som har lite annorlunda tankar och värderingar än du själv har. Visst kan man tycka olika och det behöver inte vara ett hinder men vad som måste finnas i ett förhållande är den ömsesidiga respekten. Du respekterar att han är lite av ensamvarg och att han inte vill socialisera sig med dina barn. Det tycker jag är att bjuda på mycket.
Jag undrar om det enbart är gentemot dina barn han har den inställningen eller om det handlar om människor generellt? Man måste inte själv ha barn för att förstå att umgänget med dem är viktigt och ibland prioriterande. Det handlar mer om förmågan att vara empatisk och kunna sätta sig in i en annan persons tankar och känslor.
Din vän tycker att barnen tar för mycket av din tid, vilket de bevisligen inte gjort och då går ju genast tankarna till att pojkvännen kanske har lite väl stort kontrollbehov. Här viftar jag alltså med en liten varningsflagg. Om kontrollbehovet visar sig redan nu innan ni flyttat samman så är risken stor att det byggs på när ni väl blivit sambor. Ditt engagemang i dina barn ska helt enkelt inte vara förhandlingsbart. Det är viktigt att du sätter ner foten tydligt och bestämt när det gäller sådant som du varken kan eller ska förhandla om.
Alla människor har sin egen personlighet och somliga personligheter är mer krävande än andra. Du ska inte räkna med att din vän kommer att förändra sin inställning per automatik för att ni flyttar samman. Istället finns en risk att hans ståndpunkt blir än mer ihärdig.
Det kan kanske vara bättre att avvakta med samboskap och istället leva som särbo ytterligare en tid. Och under tiden se om ni kan nå varandra och enas kring ett vardagsliv som känns bra för er båda.
