Sedan dess har jag genomgått en rad undersökningar och behandlingar, det mesta till ingen nytta. Sedan drygt fyra år använder jag Vagifem och det verkar ha hjälpt något. I mitten av januari i år var jag hos min gynekolog och fick Ciproxin. Jag fick hemska besvär av medicinen men skulle ändå fortsätta ta den, menade hon. Efter två veckor fick jag en ny antibiotikakur och Ovestrin. Besvären tilltog och i mars fick jag en riktig mensblödning. Det tillsammans med den hemska värken gjorde mig helt slut. Jag fick värktabletter men mådde väldigt dåligt.
Nu känner jag mig bättre av och till men står ändå inte ut med att ha det så här. Jag kan inte gå ut med arbetskamrater, gå på kurser eller våga ge mig ut på någon resa. Känner mig socialt utslagen och samlivet med min man som var så bra förut är borta. För övrigt är jag ganska frisk och har varken högt blodtryck eller övervikt. Vad ska jag göra? Det måste finnas fler än jag som har det så här.
ett tillstånd som ditt är både fysiskt, psykiskt och socialt handikappande, särskilt om det varat så länge och känns som om det aldrig skulle ha något slut. Ändå tror jag att det verkligen går att hjälpa dig, åtminstone så att det blir betydligt bättre.
Urinvägsinfektioner hos kvinnor är vanliga och beror bl.a. på att bakterier utifrån bara har några få centimeter genom vårt korta urinrör upp till urinblåsan. Tarmöppningen ligger nära och det som oftast ger blåskatarr är just tarmbakterier. Att vi inte råkar ut för urinvägsinfektioner ännu oftare beror på att våra slemhinnor ger ett bra skydd tillsammans med särskilda “försvarsbakterier”, vilka normalt finns i underlivet. Slemhinnorna är beroende av östrogen. När vi efter klimakteriet utsöndrar allt mindre östrogen förändras slemhinnorna. De blir tunna och sköra och surhetsgraden ändras också så att våra “försvarsbakterier” inte längre trivs lika bra. Däremot trivs de bakterier som ger infektioner desto bättre.
Även om kvinnor kan ha urinvägsinfektioner under hela livet är det allra vanligast att besvären kommer eller förvärras några år efter menopaus. Och det är ju vad du har upplevt. Du skriver också att det varit något bättre när du haft östrogenbehandling. För närvarande har du bara den mycket låga östrogendos som lokalbehandling med vagitorier och salva ger. Det kan vara tillräckligt ibland. Men med de täta, långvariga och svåra besvär du har kanske det inte räcker.
Jag tycker att du ska prata med din gynekolog om tillägg av östrogen i tablettform, plåster eller gel. När det handlar om urinvägsproblem brukar en låg dos räcka. Den hjälper också mot slidkatarrer och besvär från slidan med sveda, torrhet, irritation och klåda – och kan också resultera i att samlivet blir som förut igen.
Att även ta östrogen i annan form än lokalt innebär att också slemhinnan i livmodern byggs upp på samma sätt som när kroppen själv producerar tillräcklig östrogenmängd. Då produceras också gulkroppshormon som bryts ner och stöter ut livmoderslemhinnan varje månad. När östrogen ges efter klimakteriet måste också gulkroppshormon tas för att inte slemhinnan ska växa okontrollerat och kanske så småningom ge förändringar. Detta går att ställa in på olika sätt. Ibland kan det i starten bli litet blödningstrassel, vilket du ju också fick. Försök att vara envis, stå ut en tid och diskutera olika alternativ av hormonbehandling med din gynekolog.
Tillsammans med hormonbehandling kan ibland en längre tids antibiotikamedicinering vara nödvändig för att undvika täta återfall av urinvägsinfektioner. Det finns också andra långtidsbehandlingar som kan vara effektiva som fortsättning efter antibiotikabehandling sedan man väl fått kontroll över en akut infektion. Ett ofta använt sådant läkemedel är Hiprex. Diskutera även detta med din gynekolog.
