Jag har varit skild i tre månader nu och det har varit en väldigt jobbig tid för mig under hela skilsmässan. Min vän har hela tiden stöttat mig till hundra procent. Han har ringt och frågat hur jag har det nästan varje dag. Det har betytt allt för mig. Nu har han en tid varit på väg att bryta upp från sitt samboförhållande och i samband med det reste han nyligen bort i tre veckor för att, som han sa “komma bort och tänka”.
När han kom hem ringde han mig och sa att vi inte kunde träffas mer. Däremot ville han gärna fortsätta ringa till mig men något vidare förhållande kunde det inte bli. Han pratade om det ekonomiska, att vi inte kan leva på bara en lön. Jag är arbetslös men söker hela tiden någonting. Det är inte lätt eftersom jag inte har någon utbildning. Min ex-make tvingade mig att vara hemma med barnen i alla år. Jag har dessutom diabetes.
Jag vet också att vi inte kan leva på bara en lön. Nu är jag så rädd att jag inte får något jobb. Jag står inte ut med detta. Jag bara gråter, är nervös och har varit nära att ta till tabletter. Vi har en gång tidigare talat om att inte fortsätta förhållandet, men då pratade han aldrig om våra inkomster, och sedan blev det bra igen.
Han älskar mig och jag älskar honom så att det gör ont. Nu väntar jag att han ska ringa för det var ett tag sedan. Jag vill inte gå ut i fall han skulle ringa. Annars får jag ringa honom men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte att han ska missuppfatta mig. Snälla du, vad ska jag göra?
Du skriver inte mycket om ditt tidigare äktenskap men det framkommer att du varit “tvungen att vara hemma” för att din exmake ville det. Du skriver ingenting om vad du ville själv. Här kanske finns något centralt i ditt liv – detta att du är van att följa andra människors önskan och inte har för vana att känna efter vad du själv vill och fatta beslut utifrån det. Nu som ensamstående har du ju verkligen möjligheten att bättre lära känna vem du är, vad du vill och fundera kring hur du fortsättningsvis vill skapa din tillvaro i de delar du har möjlighet att påverka. Helt generellt tror jag att det är mycket viktigt att vi framförallt i samband med en separation först “finner” oss själva innan vi etablerar oss tillsammans med en annan. Här tror jag att relationen med din manlige vän har mycket att vinna på att ni båda kan visa varandra att ni kan stå på egna ben. Jag tror säkert att du älskar honom men jag tror också det är viktigt att du inte signalerar “ta hand om mig”. Kanske kan det vara just den starka kärleken/beroendet som delvis skrämmer honom och gör att han behöver avstånd och betänketid. Ju mer vuxenhet och självständighet du kan visa honom just nu, desto mer kommer du att kunna vara stöd åt honom. För det tror jag verkligen att du vill vara. Att du inte vill gå ut inför risken att han skulle ringa just då, tror jag inte alls är något som han uppskattar – snarare gör det honom tveksam. Visa honom att du tycker mycket om honom, gärna vill träffa honom men försök att undvika att ställa krav på eller önskan om en snar tvåsamhet er emellan. Ge känslorna för varandra en chans att mogna innan ni fattar avgörande beslut om framtiden. Att påskynda den processen går inte, den måste få ta sin tid så att ni undviker att bygga upp orealistiska förväntningar som det sen blir mycket smärtsamt att ta hand om när de grusas.
Jag förstår att din livssituation med din sjukdom, arbetslöshet och dåliga ekonomi är mycket bekymmersam för dig. Här tror jag att du skulle få god hjälp av att prata med t.ex. en kurator vid en vårdcentral. Det finns många pusselbitar i ditt liv som behöver komma på plats. Att få ventilera sin oro och ovisshet över det är viktigt. Här kan du också få hjälp med att sortera alla de känslor du har i samband med såväl skilsmässan som den nya omtumlande förälskelsen. Jag hoppas att relationen till din nya vän ska bli hållbar framöver men du behöver också arbete så att tillvaron inte står och faller med honom. Du har andra viktiga roller – inte minst den som mamma till tre barn.
