Jag vill skiljas! Men klarar jag mig ekonomiskt?

Jag går i tankarna att separera och ha ett eget boende. Har varit gift i 30 år och är nu fyllda 50. Barnen är vuxna och utflugna. Vi bor i villa och har det bra ekonomiskt. Men de sista åren har kärleken och samlevnaden varit i botten. Jag har försökt att hitta en lösning genom gå till familjerådgivning, psykiater och kurator. Jag har själv gått dit. Min man anser att det här kan inte de rätta till, men vill jag gå dit så är det okej. Relationen till min man har inte blivit bättre och nu orkar jag inte sitta här i det tomma och tysta huset.

Min man och jag har inga gemensamma intressen. Han har i alla år gått upp i sitt arbete som chef. Han är mycket omtyckt av sina medarbetare. Hemma har han haft ett stressigt och dåligt humör. Han är dominant och bestämmande och det är aldrig lönt att diskutera med honom. Han är alltid generös och hjälpsam utanför hemmet men här blir det “inget över” av den sidan hos honom. Han har inga fritidsintressen utan tittar bara på TV eller sysslar med jobb han tagit hem. Vi gör aldrig något tillsammans, har aldrig roligt eller skrattar ihop. På egen hand kan jag hitta på saker men när han är hemma kan jag inte riktigt koppla av. Denna tryckta stämning gör mig snart till ett nervvrak.

Det sexuella blir en gång i veckan som jag alltid måste tvinga mig till. Annars blir han sur och säger att det är fel på mig. Men enligt de samtal jag varit på är jag helt normal. Det är vårt förhållande som inte är bra. Man vill ju hålla ut så länge som möjligt men hur länge ska jag ha det så här? Jag jobbar deltid och får ut ca 5.800 kr efter skatt. Klarar jag mig på det? Jag vet att det bli knapert. Men hellre biter jag på fingrarna än fortsätter så här!

Det är lätt att förstå din besvikelse över att alla dina ansträngningar under ett långt äktenskap inte lett till ökad närhet och gemenskap. Det tycks vara en anspänning för dig att bara vara tillsammans med din man i samma rum. Hans närvaro gör dig osäker och du kan vare sig göra något vettigt eller riktigt koppla av. Det här måste få ett slut innan du tar allvarlig skada av situationen. Du undrar om du kommer att klara dig ekonomiskt i framtiden på egen hand och det tror jag faktiskt att du själv “vet” att du kommer att göra. I ett äktenskap, där det inte finns äktenskapsförord, ska ni vid en eventuell skilsmässa dela samtliga tillgångar. Du får således hälften av värdet av allt som finns i hus, bilar, banktillgodohavanden m.m. Eventuellt kan du kanske också öka din tjänstgöringsgrad på ditt nuvarande arbete eller söka dig ett nytt. Mänskligt att döma har du många såväl arbetsår som levnadsår framför dig och självklart ska de inte behöva se ut som de gör idag. Din ambivalens inför en skilsmässa tror jag således till mindre del handlar om en försörjningsfråga utan den har andra mer dominerande orsaker.

Du skriver att du haft kontakt med flera professionella hjälpare men att detta inte hjälpt relationen, i alla fall inte på sikt .Din man tyckte det var okej att du gick dit men nekade själv att följa med. Han förväntade sig inget resultat utan sade t.o.m att “det kan de inte rätta till”. Vad tror du att han menade med de orden? Jag tror att han ville säga att ingen ska komma och ändra på mig, det tillåter jag inte. Hur skulle du med aldrig så många utomstående kontakter kunna ändra på ett samspel, där ena parten sätter sig helt på tvären? Det är som om din man säger, att han vill inte vara delaktig i den processen och än mindre medansvarig. Av något skäl är han rädd för förändring och du har heller inte på allvar utmanat den oviljan hos honom. Du har ovilligt men tyst accepterat hans avståndstagande och samtidigt kan du inte nu acceptera de livsvillkor det lett fram till. Det är naturligtvis en helt sund protest på en i längden ohållbar situation.

Vad skulle du nu kunna göra för att verkligen förändra situationen, oberoende om detta leder till skilsmässa eller inte? Du har ju “hållit ut” så länge så din första önskan har ju inte varit separation utan en bättre relation. Jag tror att du skulle må bra av att träda fram och bli tydlig. Du behöver ordentligt uttrycka behov och önskningar och självklart sätta gränser där det behövs. Om inte din man reagerar på detta kommer hans olust mot förändring att leda till den största förändringen av alla: Att förlora dig som livspartner. Det tror jag inte att han vill i första taget. Här har du ett stort manöverutrymme att påverka situationen. Du skriver att du ?alltid? får tvinga dig till samlag en gång i veckan “för annars blir han sur”. Vad är så farligt med att han blir sur? Vad kan hända då och varför är du så rädd för den situationen? Här finns hos dig ett stort beroende av lugn och ro, helst inga hårda ord eller omdömen. Detta finns parallellt med din önskan om förändring och förbättring. Det är ofta så i livet att dessa olika önskningar inte alls går hand i hand utan vi måste utmana det ena för att uppnå det andra. Låt din man bli sur! Det måste både han och du tåla. Ska du på sikt uppnå något positivt så kommer det kanske att behöva gå vägen över ett antal “urladdningar” på ömse håll. Så länge det finns kraft i reaktionerna så finns det engagemang och hopp. Får du inget gensvar alls på en tydlig framtoning, så har du i alla fall försökt. Att mötas på det här sättet kan naturligtvis leda till såväl en bättre relation som separation. Men vilket beslutet än blir så kommer det troligen att vara baserat på bättre grunder än idag. Du skriver också at din man är dominant i hemmet och det tror jag säkert är så. Men visst vet du också att ingen kan en längre tid vara dominant om inte någon ställer upp och låter sig domineras. För den obalansen har båda ett ansvar. Varmt lycka till med en förändring som jag bedömer inte alls vara omöjlig, men vars utgång ni helst tillsammans ska ta ansvar för.