• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag vill leva ett eget liv

    Trots att jag snart är 50 år har jag svårt att påverka mitt eget liv. Min mamma och hennes syster har jämt varit dominanta och många gånger använt andra människor för att få sin vilja igenom. Trots att min sambo sedan 15 år vet hur det är vill han inte lyssna på mig utan låter istället dem regera.

    Jag går numera en utbildning och försöker samtidigt hinna handla, städa och tvätta även hos mamma. Min sambo, som är ca tio år äldre, hjälper jämt till med tyngre hushållsarbete. Det är bra, men samtidigt vill han alltid bestämma över vad jag gör, inte minst när det gäller min fritid. Det känns så orättvist.

    Jag hjälper alla så gott jag kan men det känns nedslående när jag hamnat på samma plats som en skolflicka igen. Alla andra anhöriga är borta. När de levde var det ordning och rättvisa. Helst av allt skulle jag vilja flytta. Men det skulle de aldrig gå med på. Mamma och moster är sjukliga och äter många olika mediciner.
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Det är inte svårt att förstå att du känner otillfredsställelse med din nuvarande situation. Att ha samma "plats" som en skolflicka, när man är 50 år, är ingen avundsvärd roll. Situationen tycks dessutom ha försämrats under senare år eftersom du skriver att det var annorlunda när andra nära anhöriga levde. Nu måste du själv medverka till att skipa bättre rättvisa.

    Jag tror att vi alla, när vi växer upp, har en längtan till att bli vuxna - ibland så fort som möjligt - därför att vi som barn har föreställningen om att som vuxen får man "göra som man vill". När vi väl blivit vuxna upptäcker vi att den önskan inte alltid går att uppfylla, men vi är oftast medvetna om vad vi vill, även då det inte är genomförbart. Här tror jag att du delvis gav upp på vägen. Du trodde eller tyckte inte det var lönt att formulera dina åsikter, behov och önskningar - i alla fall inte på ett så kraftfullt sätt att omgivningen betraktade dig och dina synpunkter med den respekt du då förtjänade. Jag tror, att du - enkelt uttryckt - måste börja igen där du tidigare gav upp. Starta med att sätta dig ner, gärna med penna och papper, och tänk igenom och formulera i ord vad du vill och inte vill. Vad gör du gärna för dig själv och dina medmänniskor? Vad vill du bara undantagsvis göra och vad vill du helt slippa ifrån? Hur vill du använda din fritid och tillsammans med vem? Jag tror att du kommer att bättre förstå en hel del om livet i allmänhet och dig själv i synnerhet genom att känna efter och sätta ord på vad du vill.

    När du sedan känner att dina tankar och åsikter bottnar i dig själv kommer du att ha en helt annan kraft i att förmedla dem till din omvärld. De kommer inte spontant att ändra sitt sätt att bestämma över dig om du inte visar dem att du bestämmer över dig själv. Använd kraften i den irritation du nu känner till att skapa förändringar som du själv styr över. Visst kan du ha omsorg om mor och moster och se till att de får hjälp med hushållsarbete mm. Men du behöver inte utföra det mesta själv, bara se till så att "servicen" fungerar. Självklart kommer dina anhöriga att reagera på att du inte längre uppträder som en skolflicka, säkert med förvåning men troligen också med viss respekt. När du slipper göra massor med saker av "tvång" kan du säkert förmedla glädje i det du gör av fri vilja.

    Du har i alla fall genom att skriva till HJ börjat sätta ord på ett gryende missnöje. Det är viktigt att du inte stannar upp utan går vidare. Det är fullt möjligt även om det känns ovant och inte går smärtfritt hela vägen. Men tillfredsställelsen efteråt blir desto större.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!