Jag är en kvinna på 48 år, som har svårt att skapa varaktiga relationer, både vad gäller vänner och kärleksrelationer. Har blivit lite av en ensamvarg, delvis på grund av sjukdom. Umgås endast med mina syskon med familjer, någon gång ibland. Nog för att jag trivs med att vara själv, men jag inser att det inte är nyttigt i längden. Saknar den där positiva energin man får i mötet med andra, goda, människor. Har inte haft någon man heller på mer än tio år. Bland annat på grund av dåliga erfarenheter.
Hur ska jag få energi till att umgås med folk och vara mer social? Finns det några blivande vänner och kanske en man, som passar mig någonstans där ute? Kommer jag att ”hitta hem” någon gång. Jag har så svårt att känna mig hemma någonstans. Har flyttat mycket, på grund av olika jobb och studier. Drömmer om att finna en lugn och fridfull plats på landet, så att min oroliga själ kan få ro. Kommer jag att finna en sådan plats? Var ska jag leta. All godhet till dig.
Finns ett hopp?
Bennys svar: Den valda ensamheten ger kraft, den icke valda ensamheten kan vara ett helvete. Men i ensamheten kan man spegla sig själv ett tag, sen är det dags att öppna dörren mot nya vänner. Det kommer du att göra.
Du möter en yngre tjej, som kommer som en tornade in i ditt liv. Hon är aktiv, social, oförutsägbar och kommer att presentera dig för en kille. Han är något yngre än du, men lik dig på många sätt. Ni inleder en kärleksrelation, men ingen av er vill bo tillsammans med någon. Ni blir särbor och trivs fint med det.
Din ensamtid börjar dra sig mot sitt slut. Du bor framöver i ett stenhus på landet, nära en sjö. Jag ser en veranda, men oj, vad den är liten! Vita fönster och vita knutar, omgivingen är vacker. Jag känner svagt, svagt doften av såpa. Det här blir bra för dig.
Kram Benny
