Allt började med en kontaktannons, där en ung man sökte efter en livskamrat. Några år senare var flera kvinnor döda och förövaren död. Hängd.
Ett av hans offer, Asta Eicher, föddes 1881 som Asta Buick i Köpenhamn. Hon emigrerade som så många andra med sin familj till USA. Alla delade de samma dröm. Drömmen om ett bättre liv för sig själva och sina barn.
Den danska familjen fick det bättre i det nya landet. Asta växte upp och fann kärleken i den fem år äldre judiske emigranten Heinrich Eicher.
Det unga paret gifte sig och slog sig ner i Chicago där Heinrich, som var en skicklig silversmed, drev en egen verkstad i anslutning till familjens bostad. Paret fick barnen Grete, som föddes år 1916, Harry tre år senare år 1919 och Annabel året därpå. Paret var lyckliga tillsammans med sina barn.
Men så en kväll år 1923 slog tragedin till och förändrade livet i ett slag. På vägen hem efter ett möte blev Heinrich påkörd av en spårvagn och omkom omedelbart.
Sorgen var bedövande. Asta tog de tre små barnen och flyttade in hos Heinrichs mor i Park Ridge, en förort till Chicago. De båda kvinnorna hjälptes åt med allt.
Reste bort
När Heinrichs mor några år senare dog stod Asta ensam med de tre barnen. Hon behövde inte oroa sig för hur hon skulle försörja sig och sina barn. Heinrich hade investerat familjens pengar väl. Men ensamheten var tung. Den snart 50-åriga änkan ville dela livet med någon, bli älskad igen.
Hösten 1930 hittade Asta en annons under rubriken “personligt” i lokaltidningen. Där sökte en välbeställd änkling, en civilingenjör vid namn Cornelius Pierson, efter en livskamrat. En intensiv brevväxling tog snart vid.
I mitten av juni sommaren därpå kom Cornelius på besök, med en stor bukett blommor i famnen.
Han uppträdde som den sanne gentlemannen och stannade i flera dagar. När grannarna frågade vem mannen var fick de svaret att han var en gammal vän till familjen.
Den 27 juni gav sig Asta och Harry iväg på en resa. Barnen lämnades hos en bekant, Elizabeth Abernathy. Fem dagar senare fick Elizabeth ett brev där Asta skrev att hon skulle stanna på obestämd tid och att Cornelius inom kort skulle hämta barnen.
Elizabeth tyckte att det var konstigt, men kunde bara konstatera att brevet var skrivet med Astas handstil och kunde inte göra annat än att släppa iväg barnen.
Några veckor senare var Cornelius tillbaka igen, denna gång tillsammans med några flyttkarlar som bar ut Astas möbler till en väntande lastbil.
Upprördheten växte bland grannar och vänner, de var övertygade om att något var fel. De kontaktade polisen som var på plats innan flyttlasset gått. Cornelius uppgav för polisen att Asta och barnen hade slagit sig ner i Colorado och att han lovat ombesörja flytten. Han visade ett brev där Asta bekräftade det och grannarna kunde bara konstatera att brevet var skrivet med hennes handstil.
Saker lämnades
När flyttlasset lämnade huset och staden stod grannarna förbryllat kvar. Något var fel, varför hade flyttkarlarna bara tagit möblerna och lämnat kvar både kläder och barnens leksaker?
Polisen kontaktades än en gång och genomsökte det som lämnats kvar. Där påträffades 27 kärleksbrev från en Cornelius Pierson i Clarksburg, West Virginia.
Den envise konstapeln beslöt sig för att försäkra sig om att Asta och hennes barn mådde bra.
Han kontaktade postmästaren i Clarksburg och bad honom att kolla upp Cornelius Pierson. Denne kunde strax rapportera att det inte fanns någon med namnet Pierson i den lilla staden. Däremot fanns det en man som hette Harry Powers och som bodde strax intill, i byn Quiet Dell.
Han hade hyrt en postbox i Cornelius Piersons namn, en postbox dit det levererades en stor mängd brev från kvinnor över hela den amerikanska kontinenten.
Polisen i Clarksburg fick då uppdraget att söka upp Harry för att förhöra sig om att Asta Eicher och barnen hade det bra.
Ny bunker
Men Harry hävdade att han inte sett till dem på ett tag.
– De tog ett tåg till Denver för flera veckor sedan. Asta berättade för mig att hon skulle gifta sig med en man vid namn Charles Rogers som bodde där, hävdade Harry Powers.
Polisen var inte nöjd med svaren och därför utförde de den 27 augusti 1931 en husrannsakan på den gård där Harry bodde tillsammans med sin hustru, Louella Strother.
Snart hittade de ett fönsterlöst, tämligen nybyggt garage i cement på gårdens ägor, omkring två kilometer från bostadshuset.
När polisen öppnade dörren till garaget började de ana den mardröm som drabbat Asta och hennes barn.
Byggnaden bestod av en massa smårum, alla med låsbara dörrar. I rummen fann de barn- och kvinnokläder och på väggarna påträffades blodstänk.
En väl dold dörr ledde in i en mörk tunnel där de hittade smycken som de, med hjälp av fotografier, kunde fastslå hade tillhört Asta Eicher.
Området söktes av och snart visade pojkarna i byn ett nygrävt, övertäckt dike inte långt från garaget. Polisen undersökte platsen och det dröjde inte länge förrän de råkade på den grunda grav där Asta och barnens kroppar låg.
Polisen fortsatte att gräva ut området, och två dagar senare upptäckte de ytterligare en kropp, en kvinna. Det var Dorothy Lemke, en 50-årig änka från Northboro, Massachusetts.
Hon hade berättat för sina släktingar att hon skulle flytta till sin nya kärlek, Cornelius Pierson. När hon hade sålt alla sina aktier, till ett värde av 800 dollar, hade ingen hört av henne och släktingarna hade anmält henne som saknad.
Erkände mord
På polisstationen erkände Harry de fem morden. Han berättade att han hade låst in Asta och tvingat henne att skriva brevet innan han gav sig av för att hämta hennes barn.
Så snart de var på plats dödade han dem. Han hade strypt Asta och döttrarna, dödat hennes son genom att slå honom i huvudet med en hammare.
Efter att ha begravt kropparna åkte han och hämtade sitt nästa offer, Dorothy Lemke, som även hon gick döden till mötes så fort hon kommit till gården.
Tidningarna skrev spaltmeter om det fruktansvärda dådet. Harry Powers fick öknamnet Blåskägget från Quiet Dell, efter Charles Perraults grymma saga om mannen som gifte om sig gång på gång, mördade sin nyblivna hustru och låste in henne tillsammans med de andra mördade fruarna i ett rum.
Polisen befarade att beskrivningen stämde, men kunde inte bevisa att 1930-talets Blåskägg hade mördat fler kvinnor, även om misstankarna om det var starka.
När den misstänkte tillfrågades om det var svaren undvikande. Han hävdade att han inte kunde minnas.
Att Harry Powers, som ibland också kallade sig för Joe Gildaw och John Schroeder, hade lurat av välbeställda ensamma kvinnor stora summor pengar, stod utom minsta tvivel. Många av hans offer trädde fram och berättade att de hade lurats på sitt livs besparingar av den misstänkte.
Femtio mord
Rättegången inleddes den 7 december 1931. På grund av det stora intresset flyttades rättegången från tingsrätten till det lokala operahuset med 1 200 sittplatser.
Till en början av den fem dagar långa rättegången verkade Harry Powers oberörd. Men när han själv fick föra talan kom tårarna. Fylld av självömkan berättade han om det egna bedrövliga äktenskapet och om hur det låg till grund för det ständiga annonserandet efter nya livskamrater. Därpå tog han tillbaka sitt tidigare erkännande, hävdade att han tvingats att erkänna något han inte gjort.
Den 12 december 1931 föll domen: Harry Powers dömdes till döden.
När alla människor som samlats utanför operahuset fick beskedet jublade de högt. Den 18 mars 1932 verkställdes domen och Powers hängdes i Moundsville.
I brev som Powers lämnade efter sig tog han på sig de fem morden och ytterligare närmare 50 mord på ensamma kvinnor.
Asta, Grete, Harry och Annabel ligger begravda på kyrkogården Town of Maine Cemetery, i sin hemstad Park Ridge, Illinois.
Här kan du läsa alla artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
