Magnus hamnade i en psykos som 17-åring: ”Jag trodde att Säpo förföljde mig”

Magnus Petersson beskriver sig själv som ett väldigt glatt barn.

– Jag var orädd och busig. Inte så att jag var gränslös, men sprallig och på gränsen till att hela tiden vara för mycket. Med tiden blev jag lite av klassens clown. Annars var jag som vilket barn som helst, berättar Magnus när vi träffas hemma i hans och sambon Malenes lägenhet i Stockholm.

De träffades genom sitt engagemang som ambassadörer för organisationen Hjärnkoll och har varit ett par i snart tre år. Hon har – precis som han – erfarenheter av psykisk ohälsa.

Det har nu gått 15 år sedan Magnus fick bipolär sjukdom, en diagnos där man svänger mellan depression och mani eller dess lindrigare form hypomani. Först i tvåan på gymnasiet kom ångesten. Till en början upplevde han det som att man tryckte ett nålstick i bröstet på honom.

I takt med att tiden gick växte det där sticket av ångest till en pingisboll och senare blev det stort som en tennisboll och till slut var det som en stor badboll.

Under julen i årskurs tre blev det som värst. Magnus beskriver det som att crescendot slog ut och att den där badbollen inom honom sprack.

Sommaren före, mellan årskurs två och tre på gymnasiet, blev ett lov utan några som helst gränser för Magnus.

– Det var ett evigt festande med massor av alkohol och det var som att jag var omåttligt social. Jag hade ytliga vänner och kontakter överallt och var sällan själv. Jag fylldes av en enormt härlig energi och självförtroendet växte, säger Magnus.

Först i efterhand har han fått förklarat för sig att han den där sommaren befann sig i ett tillstånd av hypomani.

En tid senare övergick det i den depression han kände sista året på gymnasiet.

Trodde sig vara förföljd

Magnus berättar att han slutade gå i skolan i trean, då det kändes som att ångesten blev för stor. Han skyllde på att han var sjuk. Men hans föräldrar såg att han blev alltmer deprimerad och till en början tog de kontakt med hans lärare och sedan såg de till att han fick träffa skolkuratorn. Perioden som följde minns Magnus diffust.

– Mamma och pappa var aktiva och sökte hjälp utan att kanske från början förstå allvaret i min situation. De tog mig till specialistpsykiatrin och jag förstår att det måste ha varit en oerhört tuff tid för dem.

Magnus berättar om ett tillfälle då hans mamma kom hem och hittade honom stående vid fönstret. Han pekade ut mot olika bilar och sa till sin mamma att Säpo följt efter honom under dagen. Han trodde att han var kontrollerad och förföljd av dem. Han hade hamnat i en psykos och det gick inte att nå fram till honom.

– Det var då mina föräldrar körde mig till den psykiatriska akutmottagningen. Till mina föräldrar sa läkarna: “Er son är väldigt sjuk och behöver stanna här.” Det som varken jag eller mina föräldrar visste då var att jag inte skulle få min första permission förrän tre månader senare.

När han blivit inlagd slutade Magnus tala helt och hållet. Han slutade också att äta och dricka. Näring fick han genom dropp.

– Jag trodde att läkarna var i maskopi och ville förgifta mig. Jag tänkte att jag var en försökskanin som man ville testa olika mediciner på. Jag hade hamnat i en katatonisk depression, låg mest helt apatisk i en säng och hade vak dygnet runt. För att aktivera mig något alls drog mamma och pappa mig mellan sig
genom korridorerna. De fick släpa mig in i badrummet för att tvätta av mig.

Det primära för att bryta depressionen var, enligt läkarna, att sätta in elbehandling, eftersom mediciner tar för lång tid innan de börjar verka. Magnus förklarar att det viktigaste vid sådana här djupa depressioner är att bryta dem innan den fysiska kognitionen påverkas och kan ge skador.

– Mina föräldrar reagerade med den okunskap som finns mot elbehandlingar. Det första många tänker på är ju Gökboet. Det var 15 år sedan. Idag är vi lite mer öppna, även om elbehandlingar fortfarande är ganska stigmatiserade, säger Magnus.

Svårt att acceptera

Samtidigt som Magnus fick antipsykotiska mediciner gjordes 2–3 elbehandlingar i veckan. Efter de första försöken märktes ingen skillnad, men efter upprepade behandlingar såg Magnus mamma en märkbar förändring.

– Hon sa att det var som att knäppa med fingrarna så var den gamle Magnus tillbaka igen. En stor vändpunkt, som betytt mycket för både mamma och mig, var när hon satt intill och jag plötsligt tog några tuggor av den macka som lades fram intill min säng varje dag. Jag åt till och med mackan, varpå mamma glatt rusade ut till personalen och bad om ännu en macka till mig. Det var ett starkt ögonblick, säger Magnus.

Från och med denna stund började hans tillfrisknande.

Efter tre månader och totalt 16 elbehandlingar fick Magnus komma hem på permission. Till en början någon timme och därefter en natt. Till slut blev han utskriven och när han väl var hemma hade han accepterat sin diagnos, även om det tagit lång tid för honom att förstå vad den innebär.

Det har varit en lång resa och efter den första vändan på psykiatriska avdelningen har han varit inskriven ytterligare fyra gånger, senast 2016. Perioder av uppvarvning, ökad energi och ångest. Festande, stress och mycket jobb. Många bollar i luften och svårigheter med att avsluta saker och ting. Därefter djupa depressioner. Det är just dessa perioder som Magnus haft svårast att förlika sig med.

– Jag har känt skam eftersom jag inte lyckats leva upp till den person jag helst av allt vill vara. Jag tycker också att det varit svårt att acceptera min egen sårbarhet, säger han.

Han har fått lära sig att identifiera sina tidiga tecken, som när han får svårt att varva ner, säga nej till saker eller när han helt enkelt inte kan sitta still.

– Sömn, kost och motion, men även återhämtning och en sund relation till alkohol, är viktigt för alla människor, men kanske framför allt för dem som lever med bipolär sjukdom.

Kelly en stor glädje

Just nu befinner sig Magnus på en plats i livet där alla pusselbitar börjat falla på plats. Samma höst som Magnus träffade Malene bytte han jobb.

– Länge oroade jag mig för om jag skulle kunna träffa en tjej överhuvudtaget. Jag hade haft ett förhållande tidigare, annars var det korta, flyktiga relationer. Jag vågade aldrig släppa in någon, men med Malene är det annorlunda, säger Magnus.

Han mår bra av att prata om sina känslor och om sitt mående, vilket han fått träna på. Att de båda har erfarenhet av psykisk ohälsa ser han som en styrka i relationen. Framför allt är de ett par som genuint ser och stöttar varandra.

En annan stor glädje i Magnus liv är deras hund.

– Kelly är som ett litet plåster som hållit ihop oss och som skapat den dynamik vi behöver här hemma. Kelly är ytterligare någon att älska och hon tar mig ut på dagliga promenader, vilket är A och O för mig.

På frågan om Magnus längtar efter barn känner han sig kluven.

– Jag skulle verkligen både älska och kunna ta hand om ett barn, men just nu har vi så mycket annat vi vill uppleva tillsammans, säger Magnus.

Han förklarar att det känns som hans jämnåriga ligger några steg före honom med det mesta.

– Mitt liv sattes på paus under några år. Igår tog jag till exempel min första körlektion. Min tjej drömmer om en massa olika saker och jag har kommit på att jag haft svårt för att drömma. Jag har känt mig väldigt begränsad, men nu har jag börjat bocka av saker jag inte trott mig kunna uppnå. Mitt liv börjar ta fart och jag vågar äntligen se framåt, vilket är underbart.

Nytt lugn inombords

Idag känner sig Magnus tacksam, dels mot sina föräldrar som hela tiden stått vid hans sida och som på sina olika sätt försökt stötta sin son, dels mot vården för all den hjälp han fått. Men också mot de vänner som funnits vid hans sida.

Kognitiv beteendeterapi i kombination med litium (en vanlig medicin vid just denna diagnos) har varit en stor hjälp under Magnus resa till ett bättre mående.

– Först när medicinen började verka upplevde jag ett helt nytt lugn inombords och det var först då jag började lära känna den person jag är idag, förklarar Magnus.

Idag jobbar Magnus med utvecklingsfrågor inom psykiatrin utifrån patienters och närståendes perspektiv. Dessutom har han varit väldigt engagerad i föreningen Balans och under de senaste åren har han föreläst om sina erfarenheter genom organisationen Hjärnkoll. För honom har den nya arbetsrollen betytt massor eftersom han får träffa så många som gått eller går igenom liknande saker som han själv.

– Jag vet att jag är långtifrån ensam. Och det finns faktiskt vissa fördelar med att ha den här diagnosen. Till exempel tycker jag att den gjort mig mer empatisk. Jag har en förmåga att kunna nå fram till människor generellt men kanske speciellt till dem som inte mår så bra.

Vad har varit svårast att acceptera med din diagnos?
– Det värsta har varit att känna att man inte kan ha samma tempo som ens vänner, hitta på lika mycket eller vara lika impulsiv. Jag måste vara mer planerande och tvingas prioritera mer än gemene man.

Vad möter du för människor inom psykiatrin?
– I mitt yrke möter jag samma mix av människor som man annars stöter på i samhället. Det kan vara väldigt unga vuxna som kanske insjuknat för första gången och det kan vara människor som genomgår olika slags kriser. Människor som lever med en diagnos, till exempel bipolär sjukdom. Jag möter även människor som inte bara är svårt sjuka utan som också saknar ett fungerande skyddsnät eller ens tak över huvudet.

Vad har du för råd till den som tror sig ha bipolär sjukdom?
– Om man mår psykiskt dåligt är det viktigaste att börja med att prata med någon. Det kan vara en familjemedlem, kollega eller någon som man känner sig trygg med. Utöver det är ett första steg att ta kontakt med sin vårdcentral, som ofta remitterar en vidare till en specialistmottagning om man misstänker bipolär sjukdom. Man kan även själv direkt ta kontakt med en mottagning inom specialistpsykiatrin.

Och till den som lever som närstående?
– Att verkligen komma ihåg sin vanliga roll. I första hand är man mamma, sambo, dotter och den som stöttar och hjälper. Sedan har vården sin roll och sitt ansvar. Man ska heller inte glömma bort sig själv. För att man ska kunna hjälpa någon annan behöver man ta hand om sig själv. Till sist: Man är inte ensam. Att söka sig till en förening eller liknande kan ofta var guld värt. Att få träffa andra som går igenom eller har samma erfarenheter.

Vad är bipolär sjukdom?

• Den som lider av bipolär sjukdom är i perioder om-växlande deprimerad och manisk.
• Några symtom på depression är: nedstämdhet, ilska, orkeslöshet, låg självkänsla, koncentrationssvårigheter.
• Mani kännetecknas av att man är överaktiv, förlorar konsekvenstänkande, har uppblåst självförtroende.
• Hypomani är en lindrigare form av mani som känne-tecknas av att man är väldigt aktiv, positiv och kreativ, samtidigt som sömnbehovet minskar.

Källa: Vårdguiden

Vad är elbehandling?

• Elbehandling kallas även ECT – elektrokonvulsiv behandling.
• Vid behandling ges hjärnan svaga elektriska pulser under några sekunder, vilket framkallar kontrollerade krampanfall.
• Patienten är sövd under behandlingen, som utförs av läkare och sjuksköterska.
• Behandlingen kan bland annat ges vid depression, bipolär sjukdom, psykos och shizofreni.

Källa: Vårdguiden