Elisabet Höglund: Cancern gjorde mig modigare och starkare

Elisabet Höglund hade alltid varit hälsan personifierad. Som före detta elitcyklist med två SM-guld på meritlistan var hon vältränad och mån om att leva hälsosamt. Hon motionerade regelbundet, åt nyttig mat, rökte inte och var måttlig med alkohol.

– Eftersom jag skötte mig så exemplariskt såg jag det som helt uteslutet att jag skulle få cancer. Men så fick jag det i alla fall. Det ledde till en identitetskris. Jag drabbades av insikten: Men herregud, jag är ju inte alls den starka, odödliga människa som jag trodde att jag var. Cancern kom verkligen som ett slag i ansiktet, konstaterar Elisabet.

Med anledning av att det nu gått ett decennium sedan ­cancern gjorde sitt inträde i hennes liv har Elisabet skrivit boken Nio liv om hur hon själv och andra personer tagit sig tillbaka efter svåra livstrauman.
Likt många andra cancersjukdomar smög sig Elisabets cancer lömskt på och kamouflerade sig som flera mindre allvarliga åkommor utan samband med varandra.

– Förloppet var väldigt långsamt. Sommaren 2010 började jag bli konstigt trött. Jag gick också ner i vikt, men inte uppseendeväckande mycket. Faktum var att jag välkomnade viktminskningen eftersom jag hade för avsikt att bli smalare. Jag trodde att mitt minskade matintag var kopplat till min vilja att gå ner i vikt, men i själva verket berodde det på att jag hade tappat matlusten. Allt eftersom månaderna gick började jag bli allt törstigare och fick springa på toaletten allt oftare.

Föll omkull i spåret

Symtomen kom och gick. Vissa dagar var Elisabet sitt vanliga pigga jag och tog långa turer i skidspåret, andra dagar låg hon däckad i sängen och kräktes upp all mat som hon lyckats få i sig. Hela tiden förhalade hon det där oundvikliga läkarbesöket. Innan hon tog itu med sin hälsa ville hon avsluta skidsäsongen. Man visste ju aldrig när det skulle bli en fin snövinter igen.

– Det var förstås rena galenskapen att vänta med att söka läkare, men jag var helt enkelt rädd. Jag tror att jag visste att det var något allvarligt som jag hade drabbats av eftersom jag aldrig tidigare hade haft de här symtomen.

Indirekt var det faktiskt tack vare längdskidåkningen som cancern till slut upptäcktes. En marsdag 2011 föll Elisabet omkull i skidspåret och krossade lårbenshalsen. Olyckan med påföljande höftledsoperation tog så hårt på hennes redan kraftigt nedsatta allmäntillstånd att läget till slut blev akut. När hon var så dålig att hon stundtals förlorade medvetandet sa maken Bosse resolut: “Elisabet, du måste inse att du är allvarligt sjuk. Jag kör dig till akuten.”

– Jag tänkte: Äntligen säger någon de förlösande orden. Äntligen kanske jag kan få veta vad det är för sjukdom jag bär på.

Det fick hon också, fem dagar senare. En stor hormonproducerande cancertumör på bukspottkörteln, löd diagnosen. Bosse grät floder över det nedslående beskedet. Själv fällde Elisabet inte en enda tår. Ställd inför sitt livs tuffaste utmaning gick den rutinerade nyhetsjournalisten in i en form av arbetsläge.

– När det händer allvarliga saker har jag en tendens att bli kall och rationell. Det karaktärsdraget var väldigt tydligt då jag som reporter var ute på uppdrag och rapporterade om olika händelser. Målet att åstadkomma ett bra jobb var alltid överordnat mina personliga känslor. Det blev lite på samma sätt när jag fick min cancerdiagnos. Jag såg det som min arbetsuppgift att bli frisk, förklarar hon.

Elisabet ville inget hellre än att ta sig igenom sjukdomen med livet i behåll, främst för Bosses skull.

– Flera gånger långt innan jag blev sjuk hade Bosse sagt att om jag dog skulle han ta livet av sig, det hade han bestämt. Nej, det får inte ske, något sådant vill jag inte förorsaka, tänkte jag. Det kanske låter konstigt, men för mig var det oerhört viktigt att överleva just för att Bosse därigenom också skulle överleva. Men naturligtvis ville jag samtidigt även leva vidare för min egen skull.

Planet kunde ha störtat

Redan många år tidigare hade Bosse varit nära att mista Elisabet, den gången under helt andra omständigheter. På den tiden bodde det då nygifta ­paret i Bryssel där Elisabet var stationerad som Europakorrespondent för SVT.

En sen kväll i januari 1997 flög hon från Bryssel till Bern för att bevaka en presskonferens. Efter halva resan drabbades det lilla propellerplanet av ett allvarligt motorfel.

– Jag satt i flygstolen och såg hur eldslågorna slog ut från motorn. Medan jag tryckte min fotografs hand tänkte jag på Bosse som gick därhemma i Bryssel, totalt ovetande om att han var på väg att bli änkeman. Jag var övertygad om att jag skulle dö den gången, minns Elisabet.

Som tur var lyckades planet nödlanda i Zürich. Idag kan Elisabet dra paralleller mellan det otäcka tillbudet och cancerdiagnosen.

– Vid båda tillfällena kände jag samma känsla av att vara maktlös och utlämnad till andra krafter än mina egna. Skillnaden var att i fallet med cancern kunde jag själv bidra på olika sätt för att hjälpa kroppen att tillfriskna. Det fanns ett grundbeslut hos mig att göra allt jag förmådde för att bygga upp min kropp så att den blev stark igen.

Innan Elisabet kunde påbörja den processen väntade emellertid ett stålbad. Eftersom den 15 centimeter stora tumören hade invaderat en stor del av buken var hon tvungen att genomgå en komplicerad och riskfylld operation där flera organ plockades bort. En vecka efter operationen blev hon så sjuk att hon fick sondmatas.

– Det var midsommartid och sjukhuset var underbemannat. Ingen i personalen reagerade över att något inte stod rätt till med mig. Det gjorde däremot Bosse. Han slog larm om att det måste ha tillstött komplikationer eftersom jag bara blev sjukare och sjukare, vilket resulterade i en akut operation. Bosses handlingskraft räddade mitt liv. När man öppnade buken fann man att den var full av galla och infekterad magsaft. Både gallan och magsäcken hade spruckit.

Av sin läkare fick Elisabet senare veta att hon utan operation hade dött inom ett dygn. Vägen tillbaka kantades av ideliga bakslag. Tre månaders sängliggande på sjukhus i kombination med näringsbrist och ett viktras på över 20 kilo hade raserat all den muskelstyrka och goda kondition Elisabet ägnat många år åt att bygga upp.

Övertygad om att det enda sättet att återfå en del av sina gamla krafter var att börja träna igen betvingade hon varje dag den förlamande tröttheten som försökte ta herraväldet över hennes kropp.

Personalen på Stockholms sjukhem där Elisabet skrevs in för rehabilitering blev inte så lite häpna när den svårt medtagna patienten frågade om de hade någon motionscykel som hon kunde träna på.

 

Kunde inte bli värre

Efter hemkomsten utökade hon metodiskt träningen efter hand. Mitt under kampen för att ta sig tillbaka till ett fungerande liv kom en ny motgång. Knappt nio månader efter att hon mottagit beskedet att hon hade en tumör på bukspottkörteln fick Elisabet ännu en cancerdiagnos. Den nya tumören, som inte hade någon koppling till den första cancersjukdomen, satt i sköldkörteln.

– Min reaktion på det andra cancerbeskedet var tudelad. Å ena sedan tyckte jag att jag hade gått igenom tillräckligt. Å andra sidan resonerade jag att det var lika bra att allting kom på en gång så att jag hade det avklarat sedan. Det kändes som att det knappast kunde bli så mycket värre än vad det redan var.

Efter operationer och behandlingar har båda cancersorterna hittills hållit sig borta, men liksom de flesta andra canceröverlevare har Elisabet brottats med en ihållande rädsla för att sjukdomen ska komma tillbaka. Efter den senaste magnetkameraundersökningen i juli 2020 fick hon ett tvetydigt besked som lämnade vissa frågetecken efter sig.

– Röntgenläkaren skrev att hon såg små ljusa fläckar på levern och att det möjligen kunde vara metastaser. I nästa mening avvisade hon sina egna misstankar. Fortfarande vet jag inte säkert hur det förhåller sig med den här saken eftersom nästa röntgenundersökning inte är inplanerad förrän senare under det här året, men min gulliga onkolog har sagt att jag inte ska oroa mig.

Helt återställd efter sjukdomen kommer Elisabet aldrig att bli. Den omfattande ommöbleringen i buken som kirurgerna var nödgade att göra har resulterat i kroniska matsmältningsbesvär och svåra smärtor.

– Tyvärr har magproblemen förvärrats de senaste åren. Men jag har bestämt mig för att jag inte ska hänga upp mig på det. Jag ser det som att det är priset jag fick betala för att överleva. Utan operationerna hade jag aldrig klarat mig.

Jag undrar vilka som är de största skillnaderna mellan den person Elisabet var innan hon blev sjuk och den person hon är idag. Svaret kommer blixtsnabbt:

– Att jag är ödmjukare och har en mer realistisk syn på vad man kan förvänta sig av livet. Idag vet jag att ingen är odödlig och att alla kan drabbas av cancer. Att ha varit så djupt nere i dyn som jag var för tio år sedan har också gett mig en större känsla av tacksamhet. Jag är verkligen tacksam för att jag fick en chans till, fastslår Elisabet med eftertryck.

Med ett skratt tillägger hon att sjukdomstiden också har förstärkt ett mindre smickrande personlighetsdrag.

– Jag har blivit ännu mer av en prestationsmänniska. Det har nog att göra med att jag känt att ingen tid får gå till spillo. Eftersom jag inte vetat om cancern skulle komma tillbaka ville jag förvalta tiden på bästa sätt och hinna med så mycket som möjligt. Efter cancern har jag gjort fler saker än under någon annan period av mitt liv.

Har vunnit två gånger

Ja, Elisabets skaparkraft och livsaptit har sannerligen exploderat efter tiden som cancerpatient. Sedan tillfrisknandet har hon skrivit fyra böcker, målat massor av tavlor som enligt henne själv är de bästa hon någonsin gjort, och köpt lägenhet på den spanska solkusten.

Och sist men inte minst vunnit På spåret två gånger om tillsammans med komikern Jesper Rönndahl. Om Elisabet hade blivit tillfrågad om att medverka i det populära frågesportprogrammet innan sin sjukdom är hon tvärsäker på att hon hade tackat nej. Det var nämligen ett löfte som hon gav sig själv för länge sedan.

– Liksom många andra led jag av bluffsyndromet. Jag uppfattade mig själv som en person som inte kunde någonting. Därför ville jag inte försätta mig i en situation där jag tvingades avslöja hur obildad och okunnig jag var. Jag var mån om att upprätthålla bilden av att vara en skicklig och påläst journalist.

När en producent 2013 ringde och frågade om Elisabet var intresserad av att medverka i programmet förvånade hon sig själv genom att slänga alla självtvivel överbord och tacka ja.

– Cancertraumat har gjort mig modigare och gett mig bättre självförtroende. Idag vågar jag ta större risker än tidigare. Det känns inte längre som att jag har någonting att förlora. Jag har ju redan upplevt det värsta.

I sin bok introducerar Elisabet färsk forskning som har visat att svåra trauman inte nödvändigtvis behöver leda till posttraumatiskt stressyndrom. Istället kan de ge upphov till raka motsatsen, att den drabbade växer, utvecklas och blir starkare än före de tragiska händelserna – precis som i hennes eget fall.

Fenomenet kallas posttraumatisk tillväxt.

– Det budskap jag vill förmedla med boken är att livet inte tar slut bara för att man drabbas av en svår sjukdom eller olycka. Om man överlever kan det tvärtom vara början på någonting nytt och bättre, så som det har blivit för mig. Åren efter 2012 har på många sätt varit de bästa i mitt liv.

Allvarliga sjukdomar blir ofta vattendelare som antingen för par närmare eller längre ifrån varandra. Elisabet och Bosse tillhör den lyckosamma kategori som har kommit ur sin prövning med en ännu starkare relation.

– När jag blev sjuk fick jag bevis på att jag gift mig med rätt person. Bosse kommer inte att läsa min bok eftersom han inte vill bli påmind om den tuffa tiden som vi gick igenom, men han vet ju ändå vad han har åstadkommit. Jag vet inte hur många gånger jag har tackat honom för att han bar mig på sina händer genom hela sjukdomsperioden.