Lovisa tog jobb på sin gammelfarmors boende

Jag arbetade inte på min gammelfarmors avdelning, berättar en strålande glad Lovisa. Men när jag gick av mina pass fick jag träffa henne och den gångna sommaren kom vi varandra oerhört nära. Gammelfarmorn Winnie bor alltså i Jönköping och där har även Lovisas pappa sina rötter. Men han flyttade tidigt till Göteborg där Lovisa är född och uppvuxen. Nu har hon dock lämnat västkustens pärla och bor sedan ett par år tillbaka i Bergen i Norge, där hon studerar på konsthögskolan.

När pandemin bröt ut bestämde hon sig på ett tidigt stadium: Hon ville sommarjobba på Rosengården, där gammelfarmor Winnie bor. De har alltid stått varandra nära och Lovisa ville göra redan starka band ännu starkare.

– Jag skrev ett brev till Jönköpings kommun och formulerade mig på ett sådant sätt att de knappast skulle kunna säga nej. Och det gav utdelning, jag fick sommarjobb på gammelfarmors boende.

Dock var det lite oklart hur länge hon skulle kunna jobba. Till saken hör att Lovisa är en tjej som gillar att testa sina gränser. Hon hade tidigare sökt till tv-programmet Robinson och var nära att bli uttagen. Nu blev det inte så, men om hon hade kommit med hade inspelningarna börjat under sommaren och hon hade bara kunnat sommarjobba tre veckor.

– Nu kom jag inte med, men det ledde ändå till något positivt. Jag fick tillbringa mer tid med min gammelfarmor och det var helt fantastiskt. Jag vet ju att hon har åldern emot sig och att hon en dag är borta. Men hon är kristallklar i sinnet och det var så mycket hon ville berätta för mig. Historier om släkten som inte får falla i glömska.

Lovisa och Winnie delar ett kulturellt intresse, även om det tar sig olika uttryck. Winnie har varit en mycket engagerad person som lett studiecirklar och varit aktiv i pensionärsföreningar. På fritiden har hon skrivit, både dagbok och lyrik.

– Men i mitt fall tar sig konsten mer fysiska uttryck, förklarar Lovisa. Jag jobbar främst med skulptering, ivrigt påhejad av gammelfarmor. Det är mycket tack vare henne som jag gör det jag gör.

Lovisa gillar att leka sig fram i livet och ser allt hon gör som konstprojekt. De senaste somrarna har hon provat på att lifta genom Sverige, försökt leva utan pengar i Göteborg och nu som anställd inom äldrevården.

– Jag har alltid drömt om att få jobba med äldre och i år blev drömmen sann, som en följd av coronan, förklarar hon. Jag fick se vården från insidan och har full förståelse för hur otillräcklig personalen många gånger kan känna sig.

Många gånger grät de när de slutat sina pass. De hade gjort så mycket de förmådde men ändå kände de sig otillräckliga – tiden till det där lilla extra fanns aldrig.

– Så var det för mig också, säger hon. Därför kändes det så skönt att få ge en del av min tid till gammelfarmor. Hon fanns där för mig när jag var liten och nu var det min tur sitta vid hennes sängkant på kvällarna. Det var mitt sätt att ge tillbaka.

Hon beskriver sin gammelfarmor som en väldigt trygg och närvarande person. Winnie är bra på att lyssna och i hennes närvaro har många människor känt sig både sedda och välkomna.

– Hon har varit väldigt aktiv och nyfiken och alltid intresserad av det jag gör, berättar Lovisa. Och jag minns när jag var barn: När vi hälsade på henne stod hon alltid i fönstret och vinkade, både när vi kom och när vi åkte.

Kunde inte flytta hem
Gammelfarmor Winnie hade förmånen att få vara frisk länge och kunde klara sig själv. Men för ett år sedan föll hon olyckligt omkull och vårdades på sjukhus. Därefter kunde hon inte återvända hem, utan fick flytta till Rosengården.

– Hon fick inte säga hej då till sin lägenhet, säger Lovisa och låter sorgsen på rösten. Men vi anhöriga ordnade förstås så att hon fick med sig sina kläder och en del småsaker till sitt nya boende.

Sedan dess har lägenheten fått stå kvar precis som den var i väntan på försäljning. Men i somras kom Lovisa och blåste nytt liv i den. Hon flyttade in i den och bläddrade i alla Winnies böcker, sov i hennes säng och använde hennes kläder, då de har samma storlek.

– Favoritplagget är gammelfarmors kjol, och jag använder gärna hennes handväska, ler hon.

Lovisa gillar återanvändning och hon mer eller mindre återanvänder sin gammelfarmors liv. De lever parallella liv, men i olika tidsåldrar och Winnie är den som ivrigast hejar på Lovisa i hennes dröm om att en gång starta en egen kursgård.

– Vi pratade mycket om det i somras, liksom att vi samtalade om stort och smått. Hon blev alltid lika glad när jag kom in till henne i mina arbetskläder och med visir framför ansiktet.

En kär släktklenod
Lovisa vattnade hennes blommor, strök hennes blusar och lyssnade. Winnie hade så mycket att berätta, historier som hon inte vill ska glömmas bort. Och hon gav henne sin mormors vigselring, som Lovisa nu bär som en mycket kär släktklenod.

– När vi umgås märker man inte av åldersskillnaden, säger hon. Gammelfarmor är så öppen i sinnet och vi tycker och tänker så lika.

För Lovisas del har det, förutom henne själv, varit gammelfarmor och lägenheten som gällt den gångna sommaren. Hon har fått en djupare inblick i sin gammelfarmors liv och hon har fått läsa hennes dagböcker. Hon har länge drömt om att få vara med henne en längre tid och i år stämde det.

– När jag fångas av en idé ger jag allt, skrattar hon.

Winnie har uppnått en hög ålder och Lovisa inser att hon inte kommer leva för evigt. Men i somras fick de säga de saker de ville säga till varandra och slöt på så vis en cirkel. Och hon vet att hon är priviligierad.

– Det är långt ifrån alla som ens får träffa sin gammelfarmor. Men jag är så glad över att ha min kvar i livet, och tacksam för alla historier hon delat med sig av. Dem vill jag föra vidare.