Margaretha har aldrig velat skaffa barn

Margaretha Stenekes har haft tre män i sitt liv. Den förste var en holländare som det snabbt blev seriöst med och de gifte sig unga.

– Man kan väl säga att hans släkt ynglade av sig väldigt mycket och tidigt i vårt förhållande satte de press på främst honom men även på mig. Hans föräldrar var på honom och frågade om vi inte skulle ha barn snart.

Margaretha berättar hur hennes dåvarande man önskade att hon skulle sluta med p-piller.

– Jag hatade att känna mig så pressad och till saken hör att han redan hade barn från ett tidigare förhållande, säger Margaretha.

– På något vis kände jag väl att behovet av barn tillfredsställdes i skolan. Jag hade ­årskurs 4–6, trivdes med de åldersgrupperna och umgicks med barn hela dagarna.

Margaretha gjorde aldrig ett ställningstagande eller tog ett konkret beslut att hon inte ville ha barn – det kändes ­aldrig någonsin rätt. Hon ville bara inte ha barn. Pressen gjorde henne bara mer olustig. Och hon hade inte riktigt någon att prata med.

– Det här var inget jag kunde prata med någon om. Man gjorde liksom inte det på den tiden.

I mitten av 1970-talet träffade hon en ny man.

– Åh, han var en spännande man som åkte runt i världen och köpte in exotiska fiskar. Bland annat tog han med mig till Malawi.

Margaretha minns honom som en fantastisk man men av olika anledningar tog det slut.

Träffade själsfrände
År 1985 blev Margaretha kär i sin kursledare och “själsfrände”, Jan-Olof.

– Han hade redan två barn. Ingen av oss var det minsta intresserade av att försöka bilda familj tillsammans.

Hon visar upp ett par bilder på honom och berättar hur han gick bort för tre år sedan, när hans pulsåder sprack. Margaretha berättar om sin egen barndom och beskriver hur hon som 2-åring blev bortlämnad av sina föräldrar.

– Det var under kriget och min pappa blev inkallad. Han träffade min “biologiska moder”, som jag brukar kalla henne, och de blev kära. Jag kom till och de kände sig nog mer eller mindre tvungna att gifta sig.

Margaretha har som vuxen förstått att hennes biologiska föräldrar bråkade en hel del och att hennes pappa ville skilja sig.

– Min biologiska mor var sinnessjuk och hamnade på ett hem. Och eftersom hon inte var kapabel att ta hand om mig placerades jag hos min faster, som jag kallar min mamma. Det var nog bäst så som skedde.

Margaretha växte inte upp i en klassisk kärnfamilj och kanske påverkade hennes uppväxt känslan av att själv inte vilja ha barn.

– Jag har alltid haft djur – hundar, katter och hästar. Ibland känner jag mig som hälften människa och hälften katt. Självständig! Och kommer jag återfödas till ett nytt liv blir det förmodligen som katt, säger Margaretha och skrattar.

Har alltid hästarna
Som tonåring red Margaretha en hel del på ridskola och efter ett uppehåll mitt i livet återupptog hon sedan ridandet.

– Jag älskar att vistas bland och rida på hästar. Det kommer jag inte sluta med, hur gammal jag än blir, säger hon.

Hur reagerade din omgivning på att du inte ville ha barn?
– Jag har egentligen aldrig blivit ifrågasatt, med undantag för min första man och hans släkt då. Och jag har inte haft så många nära väninnor. Därför har jag inte blivit jämförd på det viset. Har någon kollega fått barn har jag bara tänkt att det är kul för dem men själv har jag aldrig känt någon längtan.

Finns det någon fas i livet då du ångrat att du inte är mamma?
– Nej, aldrig.

Är det något du fyllt ditt liv med istället för barn?
– Skolvärlden har gett mig mening i livet. Att lära ut och även umgås med mina elever har givit mig livsglädje. Jag har alltid haft lätt för att få kontakt med barn, kanske för att jag aldrig känt mig särskilt vuxen. Och flera av de ungdomar som jag lärt känna har jag kontakt med än idag.

Vissa kanske skaffar barn av egoistiska skäl, att ha någon som tar hand om en när man blir gammal?
– Det verkar vara problematiskt och än så länge har jag inte behövt någon hjälp. Att skaffa barn bara för att få hjälp på äldre dar är ju helt fel. Men jag vet att vissa också försöker få barn bara för att ens släktnamn ska leva vidare. Det är ju också av helt fel anledning. Om man inte tillhör kungafamiljen då…

Har du känt dig tvungen att försvara ditt val att inte skaffa barn?
– Jag struntar i att samhället, kompisar eller som det var i mitt fall, män, pressar oss kvinnor att skaffa barn. Man ska inte skaffa barn om man inte vill det. Jag känner mig otroligt nöjd med mitt liv. Jag har levt ett spännande och lustfyllt liv med upplevelser av både möjliga och omöjliga slag. Till exempel har jag rest en hel del, till Shanghai, Irland, Venedig, Island… Att inte ha ansvar eller känna oro för sina barn ger ett ganska fritt liv. Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gjort på samma vis.