• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lasse Åberg håller full fart - tack vare sin pacemaker

    Han är inte bara Sveriges mest kända charterresenär. Nyss fyllda 80 har mångsysslaren Lasse Åberg fortfarande massor av järn i elden och han hyllar pacemakern som är en förutsättning för att han ska kunna hålla igång.

    Lasse Åberg håller full fart - tack vare sin pacemaker

    Jag råkar ringa Lasse Åberg på själva födelsedagen, den 5 maj. Han fyller "otroligt många år" men trots coronavirusets härjningar låter han långt ifrån stressad och försäkrar att det går bra att prata nu. Viruset är anledningen till att vi tar intervjun på telefon. Annars hade jag åkt ut till Lasses och Ingers fantastiska museum i Bålsta och blivit bjuden på den sedvanliga rundturen av en av världens finaste samlingar av leksaker och serier, de flesta med anknytning till Musse Pigg eller Kalle Anka. Lasse har fyllt 80. Fast det är svårt att tro – också för honom själv.

    – Det är mest en siffra, säger han. Jag känner mig inte som en 80-åring och när jag ser andra 80-åringar känns de otroligt mycket äldre än jag. Jag känner mig mer som om jag fortfarande befann mig i yngre medelåldern, runt 35–40 – inte för ung, hoppas jag ...

    Det beror säkert delvis på den pacemaker han fick inopererad för några år sedan.

    – Det är en underbar liten apparat, säger han och skrattar. Nu är allt bra igen. Jag kan spela tennis och cykla obehindrat.

    Ett tag var tempot alldeles för hårt. Lasse gjorde en långfilm nästan vartannat år och många av dem blev klassiker som gick rakt in i hjärtat på svenska folket – Sällskapsresan, Repmånad, Snowroller, SOS – det finns folk som kan varje replik från filmerna. Men det hårda arbetet hade sitt pris. Lasse drabbades av ojämna hjärtslag, arytmi, och blev tvungen att operera in en pacemaker. Dessutom slet filmarbetet på relationen med Inger, en internationellt erkänd textilkonstnär som han träffade på Konstfack. Idag har de varit gifta i mer än 50 år.

    – Det var mycket romantiskt, säger Lasse när han berättar om hur de träffades. Jag satte upp en lapp på skolan där jag efterlyste den söta blonda tjejen i raggsockor. Fast ett tag, när jag gjorde alla de där filmerna, jobbade jag alldeles för mycket och lämnade henne ensam med barnen. Det skäms jag lite för idag.

    Lasse och Ingrid Åberg tittar in i kameran, de ser glada ut och Lasse har armen om Ingrids axlar.

    Lasse och hustrun, textildesignern Inger. De har varit ett par i över 50 år. (Foto: TT)

    Rekordlångt äktenskap
    Men de är fortfarande gifta, vilket måste vara något av ett rekord i branschen.

    – Hon är tolerant, säger Lasse och skrattar. Och begåvad. Hon var den enda svenska textilkonstnär som kom med i en internationell bok om modern textilkonst. Men i Sverige har hon tyvärr hamnat lite i skuggan av mig.

    Att Sällskapsresan gick rakt in i hjärtat på svenska folket är ingen tillfällighet. Lasse är en stor vän av charterresor.

    – År 1958 åkte jag på min första charterresa till San Remo. Jag förstår inte vad jag tänkte på. Två levnadsglada 18-åringar som åkte till Blomsterrivieran? Vafan tänkte vi på? Vi hade inga ambitioner att bli florister – men det var kul och spännande som fan! Det kostade 250 spänn. Jag minns att jag tyckte det var jättedyrt!

    Sedan dess har han varit på skidresor, både i Sverige och i Alperna, i Västindien, Spanien, Mallorca...

    – Jag kommer inte ihåg om vi varit på Kanarieöarna sedan vi gjorde filmen och Las Palmas är väl inte favoritorten direkt. Resten kan ju vara vackert men Las Palmas är lite drängigare än Mallorca nu för tiden.

    I en somrig scen från filmen Sällskapsresan sitter Lasse i seglarhatt, solglasögon och kortärmad skjorta och byter julklappar med en leende Lottie Ejebrant, som har sommarklänning, blomma i håret och snäckskalshalsband.

    Stig-Helmer (Lasse) tillsammans med Majsan (Lottie Ejebrant) i Sällskapsresan, en av de mest framgångsrika svenska filmerna någonsin. (Foto: Sjöberg bild)

    Lasse är född i järnvägsknuten Hofors men flyttade till Messeniusgatan i Fredhäll på Kungsholmen i Stockholm när han var ett halvår. Där bodde han tillsammans med en äldre bror och mamma och pappa i en etta. När han filmade några scener för tvåtimmarsdokumentären Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer återvände han till Fredhäll för första gången sedan hans mamma dog.

    – Det är sig precis likt, säger han. Bortsett från några affärer som försvunnit. Vår gata var uppkallad efter en författare och dramatiker från 1600-talet som ingen jävel har hört talas om idag.

    På Lasses tid vimlade det av barn i Fredhäll.

    – Ja, 40-talisterna ynglade ju av sig som tusan. Sedan blev det helt dött ett tag men nu bor det många unga människor i Fredhäll igen. Fast jag tror man måste ha rätt bra med stålar för att bo där. Utsikten är ju fantastisk och det är en rätt lugn del av Kungsholmen. Det är 30-talsfunkis! Kanske inte pittoreskt direkt, men funkigt!

    Ett gammalt foto på en ung, leende Lasse Åberg som dansar med sin mamma.

    Lasse tar en svängom med mamma Gurli 1977.
    (Foto: Sjöberg bild)

    Tufft för museet
    I coronans spår går Lasses och Ingers museum på sparlåga.

    – Det är öppet, och restaurangen är förhållandevis välbesökt, men för mig har inte coronan inneburit någon större skillnad. Jag har ju suttit hemma i hela mitt liv! Har inte varit fast anställd sedan 1958 så jag är rätt van vid det här livet.

    När hans pappa inte jobbade som svarvare var han trummis i ett av Stockholms populäraste dansband och vid ett tillfälle 1953 kompade de självaste Frank ­Sinatra på Chinateatern. En kväll höll hans pappa på att baxa in sina trummor genom dörren när han plötsligt sträckte fram en gitarr mot Lasse: "Ta den här, Lasse – att lira trummor är bara ett jävla släpande!"

    Trots att det var en usel gitarr lärde sig Lasse några ackord och då fick han jobb som pausgitarrist. Vid ett tillfälle spelade han på något som hette Jazzbalett 62 där konstnären Ardy Strüwers fru Astrid dansade. Ardy och Torbjörn Axelman hade börjat göra uppmärksammade tvprogram tillsammans och en dag frågade de Lasse om han ville hänga på.

    – Sedan blev det rätt mycket Ardy och Lasse i tv ett tag och till slut blev det rätt avancerade produktioner – vi var i Montreux flera gånger. I slutet av 70-talet blev det först Trazan Apansson och sedan filmerna men parallellt med det har jag tecknat hela tiden och haft utställningar.

    En staty av Lasse Åbergs karaktär Stig-Helmer från Sällskapsresan, som står med utsträckta armar och med en resväska på marken. En butik finns i bakgrunden och folk går in och ut i entrén.

    Sedan fem år tillbaka står Lasse, eller rättare sagt Sällskapsresans Stig-Helmer, staty i Bålsta centrum. (Foto: TT)

    Luddig yrkesprofil
    Egentligen skulle han ha blivit illustratör.

    – Då hette linjen reklam- och bokhantverk. Jag trodde jag skulle komma in på någon reklambyrå efter skolan men livet sparkade mig i lite andra riktningar. Men jag har dessutom varit illustratör hela tiden – har säkert illustrerat ett tjugotal barnböcker. Men jag brukar säga att jag har "en luddig" yrkesprofil.

    Fast de tidiga Kalle Anka som Lasse nu köpt tillbaka för hisnande priser har han inte kvar.

    – Mamma slängde allting, alla tidningar, alla leksaker. Det är morsornas förtjänst att serietidningar är så mycket värda idag – de slängde allt! Jag är väldigt glad att mamma inte slängde mina gamla teckningar! Jag har en teckning när Kalle Anka äter en banan som jag gjorde när jag var 11 år.

    Och att sluta teckna har han inga planer på.

    – Matisse band ju fast penseln vid handen och fortsatte måla tills han ramlade baklänges och dog. Det är ingenting du slutar med! Just nu håller jag på med ett jättekul projekt och jag gör kontinuerligt nya bilder – både så kallad konst och beställningsverk.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!