Efter Stroken: nya metoden gav mig livet tillbaka

Minnena från den där februarikvällen för två år sedan är suddiga för Mariatta Silvonen, 48.
– Jag minns att högerhanden plötsligt domnade bort. Asch, jag är väl bara trött, tänkte jag, säger Mariatta, som bor i Trelleborg och precis skulle börja arbeta igen efter att ha varit sjukskriven för utmattningsdepression. Dagen hade varit körig och Mariatta kände sig trött och behövde vila, men annars var allt normalt.

– Visserligen hade jag haft känningar av hjärtat en tid men prover och röntgen visade inget, bara lite förhöjt kolesterol. Kanske var jag stressad och orolig efter en rad svåra händelser, som skilsmässa och dödsfall i familjen.

Inser allvaret
Sedan gick allt snabbt. När sambon Björn märker att Mariatta inte svarar och sitter ihopsjunken med tom blick inser han allvaret. Ambulansen fanns i närheten och gick i ilfart till sjukhuset i Malmö.

– I ambulansen kom tårarna. Kroppen var förlamad och jag kunde inte prata och jag hörde sirenerna.
Där står ett läkarteam berett och hon ser i deras ögon att det är allvarligt. Röntgen visar att hon drabbats av en blodpropp i hjärnan. Hon medicineras med dropp för att lösa upp proppen, men skickas vidare till Lund för akut operation. Mariatta hade drabbats av en kraftig stroke och det var snabba ryck som gällde. En specialistläkare på plats gick via en ven i ljumsken upp till hjärnan och kunde dra ut blodproppen med ett litet verktyg, så kallad trombektomi.

Helt förlamad
– Jag var hela tiden vid medvetande men kunde inte tala och var helt förlamad. Jag kände inget alls av själva ingreppet men hörde mig själv snarka. Det blixtrade till framför ögonen när läkaren fick tag i proppen.

Strax efter kunde Mariatta börja röra sig. På natten låg hon och pratade om sin upplevelse med sköterskan på intensiven.

– På morgonen åt jag frukost som vanligt och kunde själv gå till toaletten. Det var ett mirakel och livet kändes otroligt värdefullt.

Det enda tecknet på att hon opererats var ett knappt synligt ärr i ljumsken.

– Min dotter ringde och var fullständigt förstörd. Hon trodde att jag borrat upp huvudet och var vanställd och blev så lättad när hon kunde se att jag såg helt ut som vanligt.

Kände en närvaro
Under hela den dramatiska upplevelsen hade Mariatta känt en närvaro och en slags trygghet som fyllde henne med ett stort lugn.

– Jag kände att någon skyddade och höll sin hand över mig.

Tre dagar senare var hon hemma igen. Allt var som vanligt, förutom att hon kände av trötthet, svaghet i högersidan och domningar i svalget.

– En tid hade jag svårt att äta, glömde saker och tappade ord. Tröttheten liknade symtomen jag hade vid utmattningsdepressionen. Men hoppet fanns och glädjen över att ha klarat mig så bra.

Hon fick dock kämpa med rädslan för en ny stroke.

– När jag gick ut med hunden höll jag mig i närheten av folk så att någon skulle se om jag föll ihop.

Gick klockrent
På återbesöket berättade läkaren vad de hade gjort under operationen.

– “Det hade gått klockrent”, berättade hon. Efteråt gjordes grundliga undersökningar men det hittades ingen förklaring till varför jag drabbats av stroke. Jag äter och lever sunt. Min pappa dog ung och min farbror dog av en propp i lungan.

Mariatta fick hjälp att bearbeta sina känslor hos en terapeut via sjukhuset.

– Efter stroken fick jag stötta och trösta mina barn och sambo som var oroliga och hos terapeuten fick jag det stöd och den tröst jag själv behövde.

Hon kom snabbt tillbaka ut i arbetslivet. Ett halvår senare började Mariatta arbeta som elevassistent på en skola.

– Det kändes underbart att vara ute bland folk igen. Jag går till jobbet med ett leende.

Hon känner stor tacksamhet över den snabba och skickliga hjälp hon fick i ambulansen och på sjukhuset.

– Efter att döden kommit nära lever jag i nuet och har blivit bättre på att sätta gränser. Alla svåra händelser har gjort mig ödmjuk inför livet. Vi kan alla stötta varandra. Ett vänligt leende och ett par små värmande ord hjälper långt i vår stressade värld.