Lena Hallengren: Att lämna mina gråtande barn var hemskt

Det rör sig snabbt i socialministerns kalender, förvarnar pressekreteraren mig när vi bokar in en intervjutid med Lena Hallengren. Och mycket riktigt, klockan 22.35 kvällen före vårt inplanerade möte dimper det ner ett ursäktande mejl. Intervjun måste flyttas eftersom ett brådskande ärende dykt upp.

Efter lite omstuvningar i schemat kan vi trots allt träffas på utsatt datum, om än många timmar senare än vad det ursprungligen var tänkt. Klockan har hunnit bli halv fem på eftermiddagen då Lena Hallengren, i sällskap av en av sina pressekreterare, punktligt dyker upp för en fotografering i det gröna.

När vi en stund senare slår oss ner i ett mötesrum på Socialdepartementet konstaterar Lena att denna dag liksom alla andra dagar på jobbet har varit hektisk.

– Jag ska säga dig att sova är bland de sista saker jag har gjort under de här månaderna, utbrister hon när jag undrar hur mycket sömn hon fått under coronapandemin.

Allt sedan regeringen den 3 februari beslutade att klassa covid-19 som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom har utmaningarna duggat tätt för Lena Hallengren och hennes medarbetare.

– Det absolut svåraste var nog situationen som uppstod när vi insåg att vi hade ett smittsamt virus som är dödligt för vissa och som vi kan väldigt lite om. Samtidigt rådde det stor brist på skyddsmateriel. Det var en otroligt ansträngande tid.

Vetskapen om att viruset drabbar de äldsta i vårt samhälle hårdast var ett annat bekymmer som Lena var tvungen att tampas med och som också spillde över på hennes privata liv.

– Det var jättesvårt att säga till mina egna föräldrar, som befinner sig runt 70-årsstrecket, att de helst inte skulle gå ut och att jag och min familj inte heller kunde komma hem till dem annat än för att lämna matkassar.

Få personer har på senaste tiden varit föremål för så många åsikter som Lena Hallengren. Hennes hantering av coronapandemin har stötts och blötts i media och säkerligen också ute i stugorna. Hur bekväm är hon med att ha så mångas blickar riktade mot sig?

– Så länge jag blir schyst behandlad och får svara på relevanta frågor känns det helt okej. För mig är den här pandemin på riktigt och då känner jag att jag vill bli seriöst bemött. Jag har problem med när det börjar petas i någon liten detalj mitt under en pandemi. Om jag hela tiden skulle gå runt och bekymra mig över hur det jag säger kan komma att framstå i efterhand vore det bäst att jag var tyst så att ingen sedan kan påstå att jag sa fel.

Över till något helt annat: ­Vilken väg var den första du gick på?

– Jag tog mina första steg i min nuvarande hemstad Kalmar där jag är född och uppvuxen. Mina föräldrar gav mig mycket trygghet och en stark tro på mig själv. De fick mig att känna att allt var möjligt. Jag har alltid velat bli lärare som min mamma.

– Efter gymnasiet utbildade jag mig till mellanstadielärare i svenska, SO (samhällsorienterande ämnen) och musik. Min musikaliska inriktning ska inte överdrivas men jag har spelat klassisk gitarr i många år och tycker fortfarande om att sjunga. Innan jag blev statsråd sjöng jag både i riksdagens kör och i en kör som den socialdemokratiska riksdagsgruppen har.

Hur ser din livsväg ut?

– Som 17-åring gick jag med i Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, för att jag tyckte att medlemmarna där verkade ha så roligt tillsammans. När jag sex år senare utexaminerades från lärarhögskolan var efterfrågan på lärare nästintill obefintlig. Då fick jag istället möjlighet att bli politiskt ansvarig för ungdomsfrågor i min kommun. Jag tänkte: Jag gör det ett tag, sedan ska jag övergå till läraryrket.

– Men året efter fick jag erbjudande om att bli förbundssekreterare för SSU. Jag tyckte det lät kul och flyttade till Stockholm där förbundet har sin bas. Ytterligare fyra år senare kom frågan om jag ville bli förskoleminister i Göran Perssons regering. Jag tänkte att den chansen kanske man inte får igen och tackade ja.

– Någonstans där började jag inse att det skulle dröja innan läraryrket blev aktuellt för mig. Även om det många gånger är jobbigt och svårt att vara politiker tycker jag samtidigt att det är roligt och stimulerande.

När har du stått i en ­vägkorsning?

– År 2006 förlorade vi socialdemokrater valet. Att gå från att vara statsråd till att sitta i opposition i riksdagen kändes oinspirerande. Jag började seriöst fundera på om det verkligen var där jag skulle befinna mig när jag inte hade något inflytande och min familj dessutom fanns 40 mil bort.

– Vid den tidpunkten hade jag fått min dotter och flyttat tillbaka till Kalmar. Att pendla så långt mellan jobb och hem med en liten 2-åring var tufft. Jag passade så småningom på att skaffa ett barn till, min son som föddes 2008. Det gjorde att jag kunde vara hemma i ett år. Men när jag efter föräldraledigheten gick tillbaka till jobbet blev min hemlängtan ännu värre. Att ha en 1-åring och en 5-åring som grät när jag åkte hemifrån var hemskt. Samtidigt ville jag inte sumpa möjligheten som jag hade fått, vilket fick mig att fortsätta mitt riksdagsarbete.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min man Jonas som jag hängt ihop med sedan 2002. Vi träffades då vi jobbade på SSU:s förbundsexpedition tillsammans. Att vi har samma grundsyn och värderingar har spelat stor roll i vårt förhållande. Det skulle vara väldigt svårt för mig att leva med någon som inte alls förstod mitt arbete, någon som inte sa det som min man säger till mig: “Det viktigaste är att du kan göra ditt jobb.”

– Även om vi försöker dela på ansvaret för saker och ting är det otvivelaktigt så att Jonas är den av oss som gör mest på hemmaplan. Jag är ganska dålig på att få iväg barnen till skolan när jag väl är hemma. Jag har liksom inga riktiga rutiner för det.

– Jonas är ordförande för Länsmuseernas samarbetsråd och mer kulturintresserad än vad jag är. Jag uppskattar att han kan återge handlingen i böcker för mig så att jag själv slipper läsa dem. Han har alltid superkoll på vad som händer i Kalmar med omnejd och är den som hittar på aktiviteter när vi är lediga

– Det paradoxala är att jag som är från Kalmar tillbringar mycket tid här i Stockholm, medan Jonas som ursprungligen är Stockholmare får hålla till nere i Kalmar. Men det har ju gått bra så här långt.

Vilken är riktlinjen/vägen hemma hos dig?

– Om jag hade bott i Kalmar och haft barn när jag fick frågan om att bli riksdagsledamot är jag inte säker på att jag hade tackat ja, men eftersom jag hade riksdagsplatsen sedan innan kom jag och min man överens om att köra vidare på samma spår tills vidare. Fördelen med att veckopendla är att när jag på vardagarna är i Stockholm jobbar jag väldigt mycket och är i princip totalt tillgänglig.

– Helgerna försöker jag däremot freda från jobb så långt det är möjligt, även om det självklart är svårare nu under coronapandemin. Om exempelvis SVT:s Agenda önskar min medverkan på söndagskvällen är jag antingen med via videolänk eller också får det vara. Jag hoppas på förståelse för att min boendesituation medför att jag inte kan delta i allting.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Det viktigaste för mig är att min familj mår bra. Att vara 40 mil bort om det händer jobbiga saker på hemmaplan kan verkligen rubba mina cirklar. När jag är ledig kopplar jag i vanliga fall av genom att bjuda hem vänner på middag, men så här i coronatider blir det tyvärr mycket mindre av det. Eftersom jag har ett stort ansvar på mina axlar i vardagen är det betydelsefullt att emellanåt få prata om andra saker än jobbet.

Vart är du på väg i livet nu?

– Den frågan är hemskt svår att svara på eftersom jag tycker det är väldigt viktigt att leva här och nu. Fram till valet 2022 utgår jag från att jag och den övriga regeringen ska arbeta för att förverkliga allt det som vi vill uträtta. Det gäller att använda tiden väl. Det är ju för att man vill så mycket med samhället och hoppas kunna åstadkomma förändringar som man hela tiden jobbar så hårt.

Hur blir det med ­lärar­karriären då?

– Nu tror jag inte att det är så många som skulle vilja anställa mig som lärare med tanke på att jag inte har så lång erfarenhet av yrket, men för mig är skolans värld ändå en levande tanke. Jag skulle tycka det vore spännande att någon gång bli rektor. Det är inte så att jag hellre skulle vilja vara rektor än socialminister men jag tänker att det ändå är bra att ha en liten idé om framtiden i bakhuvudet.

Hur ska du fira din semester?

– Genom att göra så lite som möjligt. Med tanke på den rådande situationen kommer inte semestern att vara som den brukar. Som socialminister och statsråd kan man inte bara checka ut ett antal veckor och göra sig otillgänglig men jag hoppas få lite ledighet med tid för återhämtning och umgänge med ­familjen.

Favoritplats på ­sommaren?

– Vi har ett fritidshus på Öland där det är väldigt härligt att vara. För mig är huset förknippat med ledighet och färre “måsten”.