• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Inger fann sin pappas släkt genom rysk tv!

    I tonåren fick Inger Gustafsson sitt livs chock. Mannen som hon kallade pappa var inte hennes biologiske far. Det blev också början på en spännande jakt efter sanningen som ledde henne hela vägen till en liten stad i Ryssland.

    Inger fann sin pappas släkt genom rysk tv!

    Inger Gustafsson växte upp i ett litet samhälle i Dalarna. Hon hade en bra uppväxt och kände sig aldrig annorlunda jämfört med sina bröder. Pappa Ivar älskade hon över allt annat och han henne. Han skämde nästan bort henne mer än bröderna.

    Att Ivar inte var hennes biologiske pappa hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Men Ingers far hette Aleksej och var rysk soldat. Han hade flytt undan nazisterna och hamnat på en uppsamlingsförläggning i södra Dalarna. Där träffade han Ingers mamma och blev kär.

    Mamma Margit avslöjade hemligheten i samband med ett tonårsbråk då hon tappade tålamodet.

    – Mamma sa att jag skulle vara tacksam för att min far inte var min riktige far. Jag trodde att hon var galen. Vad menade hon? Ivar älskade ju mig och jag avgudade honom. Jag trodde inte på vad hon sa. Det är klart att det var hårt av mamma att säga det på det sättet, men samtidigt kan jag förstå henne. Jag var jobbig och bråkig och det slank ur henne av misstag.

    Inger lade locket på i början, men inombords har sanningen legat och skavt och hon har funderat mycket på vem hennes far var. I födelsebeviset stod det "fader okänd" och Inger antar att Margit ville lägga hela historien bakom sig och gå vidare. Det enda hon berättade för Inger var att pappan hette Aleksej, var rysk soldat och lämnade Sverige 1944.

    – Mer berättade hon inte. Förmodligen var det förknippat med en stor skam att bli med barn utan att vara gift. Men det är klart att jag har funderat på vem Aleksej var och vad som hände 1944, om jag hade syskon och om han fortfarande levde.

    Innan Aleksej flyttade tillbaka till Ryssland togs den här bilden på honom tillsammans med Ingers mamma Margit.
    Foto: Privat

    Kortvarigt förhållande

    Först många år senare, när hon medverkade i en lokaltidning, klarnade bilden. Då fick hon kontakt med journalisten Elisabeth Hedborg som gjort efterforskningar och är väl insatt i de ryska flyktingarnas öden i Sverige. Och det var för henne som Margit så småningom lyfte på locket och berättade.

    – Då fick jag veta att mamma var kocka på en förläggning i Abborrtjärn i södra Dalarna där Aleksej var placerad. Han var soldat i den sovjetiska armén och hade blivit tillfångatagen av tyskarna men lyckats fly över till Sverige från Norge i samband med en fångtransport.

    Knappt ett år varade Margits och Aleksejs kärlekshistoria innan den fick ett abrupt slut 1944. Då fick Aleksej och andra soldater bud om att de skulle återvända till Ryssland. Han ville att Margit skulle följa med honom till Ryssland, men Margit ville inte flytta. Då visste hon inte att hon var med barn.

    Efter det bröts kontakten och de träffades aldrig igen.

    – Aleksej var mammas stora kärlek, tror jag. Det måste ha varit svårt för henne. Men så gifte hon sig med Ivar och de fick det bra. Jag tror att de kände varandra sedan tidigare, för jag har hittat brev från Ivar till mamma där han skrev att barn inte var något hinder. Han måste ha varit väldigt kär i henne. Och min farmor lär ha sagt till Ivar om mamma: "Den flickan ska du vara rädd om." Min farmor var en underbar person.

    Tiden gick och Inger ville veta mer om sin bakgrund.

    Då fick hon tips om att söka till ryska motsvarigheten till Spårlöst för att få hjälp den vägen. Hon skrev till redaktionen, som nappade och tog upp hennes fall. Tillsammans med Elisabeth Hedborg reste Inger till Moskva för att medverka i programmet.

    – Det var nervöst. Jag visste inte vad som skulle hända. Pappa skulle ha varit över 90 år då och jag trodde inte att han levde, även om jag innerst inne hoppades på att få träffa honom. Men så kom det upp en kvinna på scenen som grät och ropade: "My sister, my sister!" Det var min syster Tatiana. Vi stod och höll om varandra och grät och skrattade om vartannat. Det var helt fantastiskt. Vi skulle tillbaka till Sverige nästa dag men hann ta en fika på Röda torget innan vi reste.

    Det visade sig att Inger hade ytterligare två systrar, Tamara och Zoja. Men historien slutar inte där. Några månader senare samma år reste Inger och Elisabeth tillbaka till Ryssland och till systrarna i det lilla samhället Bui, några timmars tågresa från Moskva.

    Det är också platsen dit Aleksej återvände efter att ha tillbringat ett år i arbetsläger efter att han kom tillbaka till Ryssland. I Bui bildade han familj, var verksam som skräddare och levde sitt liv tills han dog 1993. Systern Zoja hade köpt ut syskonen och tagit över huset som Aleksej hade byggt själv.

    – Alla tre mötte oss på stationen. Jag hade dalahästar med mig till dem. Zoja var döende i cancer och vägde bara 35 kilo. Men hon hade ändå kämpat sig ut för att möta mig. De var underbara alla tre – fantastiska och starka kvinnor som inte haft det så lätt, särskilt Zoja. Det var något särskilt mellan oss. Första kvällen satt vi bara och tittade på varandra. Det var som att vi hade träffats förr. Tyvärr är Zoja död nu, men jag är så glad jag hann lära känna henne.

    Dagarna hos systrarna i Bui var känslosamma och fyllda med både skratt och. gråt. Att se pappa Aleksejs hem och besöka hans grav var mäktigt.

    – Det var ju en alldeles särskild känsla att få bo i pappas hus med alla tillhörigheter och hans Singersymaskin som fanns kvar. Att sitta på sängen där han dog, det var stort.

    Inger har lärt känna Aleksej genom sina systrar. Han var en snäll och vänlig människa har hon fått veta. Det värmer. Ingers systrar gav henne flera saker efter pappan. Nu står de tillsammans med andra minnessaker från nära och kära på ett pelarbord hemma i vardagsrummet. Inger slås återigen av den styrka och generositet som präglar hennes systrar.

    – De levde ett enkelt liv, odlade sin egen mat och diskade ute. En av dem skötte sin strokedrabbade man hemma och hade varken rinnande vatten eller vattentoalett. De har haft det tufft. Nu är vi änkor alla tre.

    Inger, andra från vänster, i Bui, tillsammans med sina halvsystrar Tamara, Zoja och Tatiana.
    Foto: Elisabeth Hedborg

    Kan vara ganska tuff

    En del av systrarnas styrka kan hon ana i sig själv.

    – Jag har alltid fått höra att jag har så mycket ryskt i mig. Det stämmer kanske. Jag är inte rädd för att ta i och kan vara ganska tuff när det gäller. Jag fick också barn när jag var ung och pappan fanns aldrig med i bilden. Jag fick stå på mig. Men jag har varit öppen och berättade tidigt för min son hur det låg till och ordnade också så att han fick träffa sin pappa. Han skulle inte behöva få veta på samma chockartade sätt som jag.

    Inger lever ett aktivt liv. Hon är 75 år men arbetar fortfarande extra på ett demensboende. Hon älskar sitt arbete och tar ofta med sig dragspelet och sprider glädje med sång och musik bland de äldre.

    – På jobbet brukar de säga att det blir fart när jag kommer, haha.

    Inger brevväxlar med sina systrar. Målet är att lära sig ryska så att de lättare kan prata med varandra. Om allt går enligt planerna reser hon snart tillbaka till Ryssland. Hon är inte det minsta bitter över att det dröjde så många år innan hon fick veta hela sanningen om sin bakgrund. Sanningen kommer ändå alltid ifatt en, säger hon. Tomheten som hon emellanåt har upplevt är nu helt borta.

    – Idag har jag ett inre lugn. Jag som tidigare suttit och gråtit till Spårlöst och önskat att det var jag som hittade mina släktingar. Nu är jag där. Nu har jag hittat mina systrar och fått en familj till. Det är helt fantastiskt. Livet känns väldigt bra.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!