Häromdagen såg jag en räv från bilen. Den sprang ute på ett fält och jag stannade till på en avfart och kollade den noga. Det är lustigt med räven som ju är ett vanligt djur men som man ändå ser så pass sällan. Åtminstone jag. När jag satt där i bilen och kikade – jag hade som tur var min kikare med mig – kändes det som om jag såg en raritet.
Så fantastiskt vackra de är, rävarna. Och charmiga. En gång hade jag turen att överraska en kull av rävungar som busade med varandra alldeles utanför lyan. Jag vet inte om de såg mig men de flydde inte undan. De verkade faktiskt helt orädda fast jag bara var ett tjugotal meter ifrån dem.
Ingen rävmamma dök heller upp och schasade ner dem i lyan, så där kunde jag stå och njuta en bra stund. Fyra ungar vill jag minnas att det var.
Anledningen till att man så sällan ser rävar är att de är aktiva på natten. Om dagen sover de mest i sin lya. De finns överallt, inte minst inne i samhällen där de har lätt för att finna mat. De är allätare men sorkar lär stå överst på menyn.
Chansen att springa på en räv är alltså störst på natten. Ett sådant möte hade jag nyligen hos min dotter som bor i Stockholm. Jag anlände ganska sent på kvällen och i den stenlagda trappan upp till huset mötte jag – en räv. Vi blev nog lika förvånade båda två och räven tog snabbt till flykten. Min dotter blev inte alls förvånad när jag berättade det, hon hade också mött räven i trappan.
Ett gräsligt skrik
Räven har ett skrikande läte som kan låta alldeles förfärligt i natten. Jag upplevde det ganska dramatiskt en gång som liten, när jag skulle gå ut i storskogen i Uppland och lyssna efter ugglor. Jag var helt ensam i den mörka skogen.
Några ugglor hörde jag inte men plötsligt var det någon som skrek alldeles hemskt helt nära mig. Jag trodde minst det var en människa i stor nöd eller möjligen en rasande björn. Sällan har jag sprungit så fort hem till stugan. Först långt senare har jag förstått att det måste ha varit en räv som skrek.
Det kan vara bra att veta för alla som ger sig ut i mörka natten och får höra ett fruktansvärt skrik att det förmodligen bara är en räv. Jag har läst att räven lär ha 28 olika läten, förutom det höga tjutet även morrande och harklande läten. Vad man än hör i mörkret kan det tydligen komma från en räv.
Räven smyger på sitt byte. Den kan stå helt stilla vid ingången till ett sorkbo och när en sork visar sig kastar den sig snabbt över den. Om det är någorlunda djup snö på marken kan den ta ett högt skutt upp i luften och dyka ner i snön där den hört ljudet av en sork. Det har jag aldrig sett men det måste ju se festligt ut.
Föredömlig pappa
Det är svårt att inte tycka om rävar. Rävpappan till exempel är ett föredöme som fadersfigur. När ungarna är små hjälper han till att skaffa föda åt dem och det lär vara så att om honan skulle dö så tar han över ansvaret för ungarna. Sådant blir man ju imponerad av.
Att räven är populär märks också i alla uttryck, fabler och sånger där den förkommer. Surt sa räven, brukar jag själv ta till när jag kommit till korta. Listig som en räv kan man väl tycka om någon ibland. Och vem har inte en räv bakom örat?
På ett bröllop där brudgummen var något till åren kommen hörde jag min morbror, som var en glad lax, hålla tal och inleda med: ”Någon gång, fast mera sällan, går en gammal räv i fällan.” Brudgummen skrattade gott men kanske var det ändå en öm tå.
Att sjunga Räven raskar över isen är mera ofarligt. Det brukar inte såra någon, även om det kan bli ganska komiska imitationer av hur både gossar och flickor gör.
Allt det här kom för mig när jag satt i bilen och kikade på räven på fältet. Jag insåg att räven är ett av mina absoluta favoritdjur.
