Efter stroken satsade Camilla på hattarna

Vackra och tjusiga hattar har alltid varit en viktig del i Camillas liv. Sin första hatt tillverkade hon redan när hon var en liten flicka. Men det var först sedan hon drabbades av en stroke och blev av med jobbet som hennes hobby blev hennes yrke.

I en liten mysig butik en trappa ner från gatuplanet på Grevgatan på Östermalm i Stockholm hittar vi modisten Camilla Langell. Här har hon sin ateljé i lokalen som hon delar med tre andra.

Camilla Langell

Ålder: 50 år.
Familj: Maken Robert, sonen Ludwig, 13, och 12-åriga yorkshireterriern Pelle.
Bor: I villa i Upplands Väsby.
Gör: Jobbar som modist.

– Jag tillverkar hattar, två av de andra tjejerna gör korsetter och den tredje syr klänningar. Vi kompletterar varandra på ett bra sätt, säger Camilla med ett leende.

Det är en vanlig vardag och det är lugnt i lokalen. Affären är bara öppen på lördagar och resten av tiden ägnar Camilla sig åt att sy hattar, coiffer och fantastiska hårdekorationer där bara fantasin sätter gränserna.

På en vägg i ateljén hänger exempel på hattar hon har tillverkat. Där kan besökarna få inspiration och idéer.

– Jag tillverkar helst hattar på beställning. Det är sällan det kommer in någon och hittar en färdig hatt som passar just dem. Jag tycker om att diskutera material och färger med mina kunder, säger Camilla.

– Det häftiga är att göra en vacker människa ännu vackrare. Jag tycker det är roligt när jag får en beställning på en hatt som ska matcha en speciell klänning.

Camilla känner det som om hon äntligen har hittat rätt plats i livet. Och hon tycker det är en förmån att få arbeta med något som alltid har intresserat henne.

Men det har varit en dramatisk väg fram till där hon är i dag. Endast 38 år gammal drabbades hon av en stroke som gör att hon sedan dess bara orkar arbeta halvtid.

Som en direkt följd av det blev hon för några år sedan av med sitt jobb och visste inte hur hon skulle försörja sig.

– Det hade aldrig gått utan min man Robert, säger hon. Han har hela tiden stöttat mig. Han fick ta hand om vår lille son när jag låg på ­sjukhus och han stöttade mig när jag ville börja arbeta som modist.

Camilla hade precis blivit mamma till lille Ludwig när hon i februari 2007 drabbades av en blödning i hjärnans känslocentrum.

– Tack och lov hände det inte när jag var ensam med min son. Jag och Robert hade den dagen varit och tittat på tomter eftersom vi planerade att bygga hus. När vi kom tillbaka hem till Salem, där vi då bodde, föll jag plötslig ihop i hallen.

Efter stroken satsade Camilla på hattarna
Camilla delar lokal med två korsettmakare och en skräddare som gör klänningar på beställning. Miljön och kollegorna passar henne perfekt.

Inga varningstecken

Stroken drabbade henne utan någon som helst förvarning. Camilla förklarar det som om all känsel plötsligt försvann från fötterna. Först trodde hon att det var ett krampanfall.

– Att jag skulle ha fått en stroke fanns inte i min ­föreställningsvärld. Det trodde jag var något som bara drabbade gamla gubbar i 80-årsåldern.

Robert hjälpte henne upp på en köksstol och trots hennes protester ringde han efter en ambulans. På sjukhuset fick hon sedan svart på vitt vad som drabbat henne.

– Det var tufft att inse att det var en stroke. På den tiden pratades det inte så mycket om att det även kunde drabba yngre människor.

Samtidigt kom det inte som en total överraskning att just hon drabbades. Camilla hade medicinerat mot högt blodtryck sedan hon var 23 år men gjort ett uppehåll med medicinen under graviditeten och de första månaderna efter sonens födelse.

– Jag jobbade med frakten på ett flygbolag och det var ett mycket stressigt jobb. När jag fick diagnosen högt blodtryck ansågs det bero på stressen trots att jag var så ung. Varken läkaren eller jag ifrågasatte det då.

Men den blodtryckssänkande medicin hon tog fick hon inte fortsätta med ­under graviditeten. Efter att Ludwig föddes tyckte hennes nya husläkare att hennes värden såg så bra ut att någon fortsatt medicinering inte krävdes.

– Jag tyckte själv att jag mådde bra, vilket också är ganska typiskt för stroke. Man får inga varningstecken.

Camilla vårdades i flera månader på sjukhus och den första tiden var hon rullstolsburen. Men hon ville till varje pris komma tillbaka till ett normalt liv.

– Jag började jobba igen i januari 2008 men jag kunde bara arbeta halvtid eftersom jag fort blir hjärntrött och det var inte populärt på min arbetsplats.

Blödningen i hennes hjärna ledde till att Camilla fick svåra nervsmärtor och beröringssmärtor. Mot det får hon idag en liten dos epilepsimedicin och antidepressiv medicin.

– Men jag har hela tiden ändå värk i fötter och knän. En annan följd av stroken är att jag kan göra tankevurpor och säga fel saker och kasta om orden.

Efter stroken satsade Camilla på hattarna
Camilla skapar helst hattar på beställning och tycker om att diskutera fram färg och material ihop med kunderna.

Hobby blev jobb

För några år sedan flyttade Camillas arbetsgivare hennes avdelning utomlands och hon blev arbetslös.

– Jag hamnade hos Trygghetsrådet och började sedan söka en massa jobb. Jag var fast besluten att jag skulle få ett nytt jobb. Fast jag är född i slutet av 60-talet är jag uppfostrad så att det bara är riktiga jobb som man kan gå till varje dag som räknas.

Men det var inte lätt att hitta en arbetsgivare som ville anställa Camilla på halvtid. Till slut började hon därför fundera på att jobba med sitt fritidsintresse.

– Hattar har alltid varit min stora hobby. Min första hatt gjorde jag av en bit kartong och gardintyg när jag var liten.

– Jag har inte gått modistutbildningen i Göteborg men jag har gått många kurser. Jag fick bland annat möjlighet att gå en kurs med den kända modisten Bibi Kant på Gotland i början av 2000-talet och den kursen lärde jag mig mycket av. Sedan har jag också gått en kurs på tillskärarakademin i
Göteborg.

Sommaren 2018 fick Camilla syn på en efterlysning på Facebook från några kvinnor som sökte någon som kunde göra hattar eller smycken.

– Jag tog kontakt med dem och åkte sedan in med några hattaskar med det jag gjort. Det klickade direkt mellan oss. Vi kände att vi skulle passa ihop.

Maken Robert stöttade henne när hon berättade att hon ville starta en egen firma som hattmodist – Gooseberry Road.

– Det går inte runt än ­ekonomiskt men jag har hört att det ska ta tre år innan det gör det när man startar en egen firma så jag är optimistisk, säger Camilla med ett ­leende.

– Det viktigaste för mig är att jag kan arbeta i den takt jag orkar med något som jag verkligen brinner för.

Här hittar du Camillas hattar

Adress: Grevgatan 68, Stockholm
Hemsida: www.gooseberryroad.se
Instagram: @gooseberryroad_camillalangell

Scroll to Top