Acko Ankarberg drabbades av en stroke

Söndagen efter valet la sig Acko Ankarberg med ett enda stort lyckorus i hela kroppen. I åtta år hade hon varit partisekreterare för KD och nu hade partiet slagit världen med häpnad. Hon hade samtidigt känt att efter valet var det dags att ge stafettpinnen vidare till någon annan.

– Jag hade beslutat mig för att lämna mitt uppdrag medan partiet var uppåtgående. På måndagen var de flesta lediga, men jag skulle berätta att jag tänkt avgå ett par dagar senare, säger Acko när vi ses på hennes kontor i riksdagen där hon idag är ordförande i socialutskottet.

Hon berättar att hon hade förberett med rosa, alkoholfritt bubbel till alla medarbetare för att fira segern den där tisdagen, men det blev inte så mycket firande. Acko vaknade i sin lägenhet i Stockholm, endast en 20 minuter lång promenad från riksdagshuset när hon övermannades av en konstig känsla.

– Jag skulle vända mig om för att titta på väckarklockan. Allt kändes plötsligt som en jordbävning. Det var som att alla delar i huvudet åkte runt var som lösa bitar. Det svartnade för ögonen.

Allt snurrade

Acko beskriver hur allt snurrade och hur hon drabbades av illamående. Hon försökte ligga helt stilla och tänkte att hon måste ha drabbats av någon form av utmattningssyndrom. 

– Jag kallsvettades och mådde illa. För att kunna ta mig till toaletten fick jag hålla mig i väggar och möbler. Jag kräktes och jag funderade på om jag kanske ändå har fått en stroke? Men när jag ställde mig framför spegeln och tittade efter om mitt ansikte såg hängande ut eller om mitt uttal var drabbat när jag talade, konstaterade jag att det inte kunde vara stroke ändå. Jag låg länge i sängen och mitt logiska tänkande sa att det var utbrändhet det handlade om.

Efter ett tag försökte Acko klä på sig och ta sig ut för att ge sig av till jobbet. Men hon insåg att hon inte ens kunde ta sig ut till hissen utan att hålla sig i väggarna och ringde därför en taxi. För till jobbet skulle hon! Vila kunde hon göra så fort hon hade träffat sina kollegor och firat. Men när Acko väl tagit sig upp på kontoret sms:ade hon sin kollega i rummet intill att han skulle komma. När han inte kom på en gång skrev hon “Nu!”.

– Mina kollegor såg hur blek och kallsvettig jag var. Det slutade inte heller snurra. Jag togs till akuten på SÖS och efter en skiktröntgen konstaterade läkaren att jag ändå fått en stroke – men en ovanlig sådan.

Acko berättar att det hade bildats förträningar i den ena av de två artärer man har som går till lillhjärnan.. Blodet fick inget flöde och det hade då bildats en propp.

Kastade sig i bilen

När Ackos man hade fått reda på vad som hänt kastade han sig i bilen och åkte upp till Stockholm. Acko menar att han nog var mer orolig än hon själv just då.

Till Acko sa läkarna redan från början att “Du har en god prognos”, ord som Acko burit med sig hela tiden.
 
Efter fyra dagar på sjukhuset tog Bosse och Acko bilen tillsammans hem till Huskvarna. Acko kände redan på en gång att hon var begränsad.

– Bara att sitta intill Bosse i bilen när han körde ut i rusningstrafiken från Stockholm var tufft. Det blev för många intryck, helt enkelt. Jag var tvungen att titta ner.

Väl hemma i Huskvarna tog paret kortare promenader tillsammans, men efter ännu några dagar drabbades Acko på nytt. Hon fick ännu en stroke och fick ligga inne på Ryhovs sjukhus.

– Varför det hände igen vet man inte. På sjukhuset fick jag träffa läkare och fysioterapeuter med flera som varit ett enormt stöd i min rehabilitering.

Acko fick lära sig vikten av att utsätta sig för det som var svårt.

– Trots att jag knappt kunde gå utan att bli yr, skulle jag skaka på huvudet samtidigt som jag var ute och promenerade. Det handlar om att träna hjärnan och därför utsätta sig för yrsel.

Nya mål hela tiden

Acko lade upp en strategi för sig själv redan från början. Hela tiden satte hon upp nya delmål. Till en början var målet att gå till grannen några hus längre bort.

– Grannen hade en sådan där korg med äpplen som man får ta av. Mina första promenader handlade om att ta mig dit och sedan gå tillbaka.

Acko har tagit små steg framåt och idag klarar hon att åka buss och till och med ta sig fram mellan tunnelbanestationerna, något som var omöjligt för ett tag sedan. Än i dag har hon svårt att få en överblick över det hon har framför sig. Hon utsätter sig hela tiden för det som är svårt och tränar hela tiden hjärnan genom att för sig själv upprepa vad hon ser.

– Mingel har jag väldigt svårt för. Jag är både ljud- och ljuskänslig och när det blir för mycket av allt måste jag titta ner eller kanske byta rum en stund. Numera kommer jag alltid i god tid till mötena här i riksdagen, allt för att inte hamna mitt i rusningar. Hela tiden lär jag mig att hitta nya strategier.

Stroke är något alla kan drabbas av. Det är ett samlingsnamn för både blödningar och proppar. Generellt kan man förebygga en stroke genom att inte röka eller dricka för mycket, röra på sig och tänka på vad man äter. Men i Ackos fall, med tanke på den ovanliga typ av stroke hon drabbades av, kan man inte förebygga att det ska hända. Acko har fått veta att just den här typen ofta drabbar yngre människor.

Jobbar åtta timmar

Som riksdagsledamot kan hon begränsa sitt arbete. Hon jobbar åtta timmar, går en promenad och därefter vilar hon.

– Jag kom tillbaka till jobbet redan efter sex veckor, något som inte hade gått om jag hade arbetat som lärare eller i en affär till exempel. Jag orkar inte lika mycket som tidigare, men mina kollegor är förstående. Hade jag kunnat hade jag gått tillbaka på halvtid, men det är inte tillåtet enligt riksdagsordningen att jobba deltid på som riksdagsledamot. Men nu ska jag snart göra mina första tjänsteresor ut i landet, säger Acko entusiastiskt.

Acko tar idag en sak i taget. Det som ger henne livsglädje är detsamma som innan – möten med människor.

– Dagar då jag inte träffat någon är inga bra dagar för mig. Relationer och kontakten med andra är viktigt för ett gott liv. Familjen och vännerna gör mig lycklig, men också kontakten med andra i min omgivning. Tänk vad det kan betyda för en annan människa att bli lyssnad till på ett “hur mår du” istället för att ha dessa ord som en ytlig hälsningsfras.