Jag fann mitt kall under en obduktion

Under våren 2019 var Anders Hansen, 45 år, tjänstledig från sitt arbete som överläkare i psykiatri på Sophiahemmet i Stockholm. Kollegorna på sjukhuset hade inte en aning om att han i hemlighet jobbade med den populärvetenskapliga programserien Din hjärna. 

– Den enda som kände till hemligheten var min mamma. För alla andra höll jag tyst om vad jag gjorde. Av tablåstrategiska skäl var SVT angelägna om att det inte skulle komma ut att vi höll på med ett nytt program, förklarar Anders då vi en tisdagseftermiddag ses i tv-huset i Stockholm.

Huvuddelen av arbetstiden har dock inte Anders tillbringat här i SVT:s lokaler, utan på resande fot. Under de dryga 80 inspelningsdagarna träffade han världsledande hjärnforskare i bland annat USA och Storbritannien.
Han framhåller de många hängivna medarbetare som har hjälpt honom att förverkliga detta tidskrävande hjärteprojekt.

Jobbade med kompis

Allting började med att Anders och hans kompis Mattias Olsson, som arbetar med att utveckla tv-koncept, slog sina kloka hjärnor ihop och tillsammans skissade fram idén som de sedan presenterade för SVT.

– Lockelsen låg i att ta ämnet till ett annat medium och nå ännu fler människor än de som har läst mina böcker. Den stora utmaningen har varit att hitta rätt balans. Vi ville göra programmet på ett lite annat sätt än traditionell vetenskaps-tv, med en mer personlig avsändare. Samtidigt var det viktigt att inte göra det lättillgängligt till den grad att det bara blev blask. Vi ville att det skulle vara strikt förankrat i förstklassig vetenskap men ändå roligt att se på – öppet, inbjudande och utan pekpinnar.

Precis som i sitt sommarprogram tog Anders i serien upp hur fysisk aktivitet, sömn och sociala relationer är helt avgörande för vårt mående, liksom hur stress och den ökande digitaliseringen påverkar våra hjärnor.

Men bara för att man har kunskapen om hur man bör leva är det inte säkert att man omsätter den i praktik. Jag undrar hur förhoppningsfull Anders är att mänskligheten i stort ska ta sitt förnuft till fånga och göra de nödvändiga förändringarna som våra kroppar skriker efter.

Finns en baksida

– På kort sikt tror jag att det kommer gå åt fel håll. Att vi exempelvis kommer att använda digitala medier mer och som en konsekvens av det må sämre. På lång sikt tror jag däremot att många kommer förstå att det finns en baksida med vårt moderna samhälle. Det jag försöker förklara är att vi människor är en djurart som alla andra. Vi har utvecklats för att passa in i en värld som vi har lämnat för länge sedan. Vi måste inse att vi är biologiska varelser med vissa grundläggande behov och att det är något som vi aldrig kan komma runt. Exempelvis behöver vi sömn och motion för att kunna fungera, det kan inte ersättas med något annat. Och ett personligt möte kan aldrig ersättas med ett telefonsamtal.

Hur duktig är då Anders på att följa sina egna råd?

– Jag tror faktiskt att jag är hyfsat bra på det. Men jag är inte fanatiker, och det behöver man inte heller vara. Om man tar en sådan sak som motion så rör jag på mig varje dag. Jag spelar lite tennis och fotboll, och så springer jag för att jag mår bra av det.

Digital disciplin

Anders förespråkar även digital disciplin. Av egen erfarenhet vet han att det är lätt att mista kontrollen över sin användning av de digitala plattformarna.

– För ett drygt år sedan reflekterade jag över att jag inte kunde hantera min telefon. Jag plockade upp den i tid och otid. För att få veta hur mycket jag använde telefonen laddade jag ner en app, ett program, som talade om för mig att jag lade två timmar om dagen på den. Och då hörde jag ändå till de 20 procent av befolkningen som använder sin telefon minst. Insikten om att jag slängde två timmar om dagen i sjön fick mig att sätta upp vissa regler. Numera har jag aldrig mobilen i sovrummet eller arbetsrummet och mejlen nöjer jag mig med att kolla några gånger om dagen.

Den av de egna käpphästarna som Anders för personlig del tycker det är allra knepigast att behålla kontrollen över är balansen mellan stress och återhämtning.

– Jag har alltid jobbat mycket och gillat att göra många grejer parallellt. I och med mina böckers stora genomslag får jag hela tiden femtioelva förfrågningar om olika saker. Ett tag fick jag 20 förfrågningar om dagen, vilket blev ohanterligt. Numera har jag några personer som sköter det där åt mig.

Jobbar jämt

Smått motvilligt erkänner Anders att han nog jobbar mellan 70 och 80 timmar per vecka.

– Grejen är att jobbet bara är lustfyllt för mig, jag kan inte slita mig ifrån det. När min första bok var klar sa jag att det fick räcka, nu skulle jag inte skriva någon mer bok. Men det tog mindre än 24 timmar så var jag igång med nästa bokprojekt, bara för att det var så kul.

Att varva sin läkarutövning med skrivandet av böcker och krönikor och ovanpå det en drös med föreläsningar och medieåtaganden låter onekligen mastigt. Roat berättar Anders att han ofta får bekymrade frågor om han ändå inte borde sakta ner arbetstempot lite.

– Många verkar tro att jag håller på att köra mig i botten. Jag uppskattar omtanken, men faktum är att jag har koll på mig själv. Dessutom är jag vansinnigt bra på att göra ingenting.

Efter att ha mött många patienter med stressrelaterade besvär har jag lärt mig att känna av när jag behöver trycka ner bromspedalen. Fastän det är roliga erbjudanden jag får är det förenat med en kostnad att ösa på för hårt.

Men även för någon med expertkunskaper om stressens åverkningar är det en svår uppgift att behålla jämvikten när tillvaron skakas om. Det fick Anders själv erfara för åtta år sedan.

– Min pappa var svårt sjuk samtidigt som jag jobbade hårt. Jag tror att jag försökte begrava mig i arbetet. När jag stod i en matvarubutik började plötsligt allt att gunga. Min första tanke var att jag kanske hade fått en hjärntumör. När jag tänkte ett varv till kom jag fram till att den troligaste förklaringen var att jag drabbats av stressrelaterad yrsel. Som tur var hade jag tolkat signalen rätt. Under ett par månaders tid ställde jag in allt som inte var absolut nödvändigt, med resultatet att yrseln försvann.

Anders pappa blev aldrig frisk från sin sjukdom utan avled hösten 2011, 71 år gammal.

– Jag hade en stor svacka när pappa var sjuk och sedan dog. Då var jag helt trasig. I övrigt har jag gudskelov varit förskonad från psykisk ohälsa, konstaterar Anders med märkbar tacksamhet.

Uppmuntrades hemma

Det är med stor värme som han talar om sina föräldrar. Oavsett hur mycket Anders har på agendan tar han sig alltid tid att prata med sin mamma i telefon varje dag och besöka henne minst en gång i veckan.

Då vi ses är han spänt förväntansfull över vad hon ska tycka om det nya tv-programmet. Hans intresse för medicin och vetenskap har uppmuntrades hemifrån. I barndomsvillan i Täby trängdes horder av populärvetenskapliga tidskrifter och böcker som pappa Hans-Åke, jurist till yrket, införskaffat.

Fascinationen för ämnet smittade tidigt av sig på Anders. När det blev dags att välja yrkesinriktning var civilekonom och läkare hans två alternativ. Valet föll på civilekonom.

– Min mamma som är sjuksköterska varnade mig lite för att jobba inom landstinget. Det kändes också så avgränsat att vara fast på ett sjukhus. Många menade att Handelshögskolan var den bästa grunden man kunde få om man inte visste exakt vad man ville göra. Men egentligen förstod jag nog från dag ett att Handels var fel för mig. Den där starka passionen som jag kunde hysa för vissa saker kände jag inte för ekonomi, i mitt tycke var det för själlöst. Ändå det tog det över tre år innan jag slutligen bytte till läkarlinjen.

Blev fascinerad

Redan under första terminens obduktionsmoment insåg Anders inom vilket område han ville specialisera sig.

– Det var verkligen ett aha-ögonblick när jag stod i obduktionssalen och höll i en mänsklig hjärna. Jag blev oändligt fascinerad av att den där oansenliga, geléaktiga saken som bara vägde något kilo kunde inrymma hela en människas inre – varje minne, tanke och känsla.

Anders inledde sitt sommarprogram i P1 med att berätta om just detta livsavgörande ögonblick. Resten av programtiden ägnades åt hjärnforskning och hur vi kan förbättra vårt mående. Till skillnad från de flesta andra sommarpratare slopade han skildringar ur sitt privata liv, vilket gick helt på tvärs med rådet som han fick av mamma Vanja då han blev tillfrågad om att sommarprata.

– Mamma sa att jag skulle vara personlig eftersom det är vad som förväntas av en sommarpratare. När jag svarade att jag istället tänkte prata om det jag jobbar med var hennes kommentar: “Nämen det är ingen som vill höra på sånt i ett sommarprogram”. De orden har hon uppenbarligen fått äta upp, fastslår han med ett leende.

Anders program har med sina nära tre miljoner lyssningar slagit lyssningsrekord. I en tid då det haglar lovord och utmärkelser över honom är det han värderar högst ändå responsen från människor på gatan.

– Den senaste tiden har det dagligen kommit fram personer och tackat för att jag har förändrat deras liv. Det är så rörandet att det nästan inte går att greppa. Men jag är noga med att betona att det inte är jag utan de själva som har förändrat sina liv. Man ska inte överdriva min roll i det här. Jag har bara lyft fram forskningen som gjorts av andra och presenterat den på ett lite mer lättillgängligt sätt.

Vill inte bli misstolkad

Anders är väl medveten om vilket enormt ansvar det innebär att vara en yrkesperson som hundratusentals människor hyser stor tilltro till.

– När jag exempelvis pratar om antidepressiva läkemedel vet jag att många som äter antidepressiva lyssnar. Om det jag säger skulle resultera i att vissa av dem tvärt slutar att ta sina mediciner betyder det att jag sätter människoliv på spel. Jag är mån om att inte bli misstolkad som doktorn som vill att alla som är deppiga ska springa istället för att ta mediciner, för det är inte alls så enkelt.

Om Anders kände för det skulle han kunna sluta som läkare och håva in mångdubbla belopp genom att föreläsa på heltid.

– Men det vill jag absolut inte. Att föreläsa är utvecklande i lagom dos, men gör man det jämt står man bara och upprepar sig. När jag var i 20-årsåldern trodde jag att pengar var min drivkraft, det var därför jag började läsa ekonomi. Med tiden har jag insett att det till hundra procent är nyfikenheten som driver mig. Som psykiatriker lär jag mig nya saker hela tiden. Varje historia jag får höra är unik.

Har du varit rädd för att bli en “kändisläkare” i dina patienters ögon?

– Nej, situationen med patienterna är så väsensskild från allt annat jag gör. När jag träffar dem är det ingen som sitter och pratar om ens böcker eller sommarprogram. Det enda skillnaden jag märker är att patienterna lyssnar lite mer på mina råd än vad de gjorde tidigare. Annars är allting som vanligt. Jag vill inte vara någon kändisläkare utan bara en helt vanlig psykiatriker.

Hur tror du att ditt liv ser ut om tio år?

– Jag hoppas att jag jobbar med samma saker som nu. Och så tror jag att jag har barn. Jag vill gärna bli förälder någon gång under livet.