Bibbi fann sanningen om sin morfar

Bibbi växte upp på en gård utanför Karlshamn, medan hennes morföräldrar Manda och Emil Sjöholm bodde i Jakobstad i Finland. Avståndet gjorde att de inte sågs så ofta och hon hann aldrig lära känna sina morföräldrar riktigt väl. Men hennes morfar gjorde ändå avtryck med sin personlighet.

– Han var väldigt sträng och bestämd, jag hade stor respekt för honom. Det som ställdes fram på bordet skulle man äta upp. Flaggan skulle hissas på morgonen och tas ned vid en speciell tidpunkt på kvällen och fick aldrig vidröra marken, för att nämna några exempel på sådant han var principfast med.

– Men sedan fanns det också en humoristisk och spexig sida av honom. Han hade ett stort intresse för insekter och samlade på fjärilar. Han lät oss barn dela det intresset med honom, berättar Bibbi.

Bibbis eget liv har haft många spännande skiftningar. Hon har varit mjölkbonde, traversförare och undersköterska innan hon utbildade sig inom data. Hon arbetade en kort tid på ett datorföretag och efter det fick hon uppdraget att göra en inventering av torpare som funnits på Eriksbergs säteri utanför Karlshamn.

Det resulterade i boken Eriksberg ett säteri i Blekinge genom 350 år och senare blev det även en bok Bengt Berg som ägde säteriet från 1938 till 1967, Bengt Berg författare och fotograf. Sedan skulle det egentligen ha varit färdigskrivet.

Men så gick hennes mor Ingegerd bort i september 2016 och bland hennes tillhörigheter fann Bibbi en gammal klippbok som varit hennes morfars. Hon började bläddra i den och hittade massvis med artiklar han skrivit under signaturen “Sjömil”. Hon fastnade för en som hade rubriken “Med helvetesmaskiner och baciller som bagage”.

Ju mer hon bläddrade, ju tydligare blev bilden av en man som i sin ungdoms dagar varit något av dåtidens James Bond. Här hade hon plötsligt underlag till något som kunde bli en spännande och intressant biografi. Boken Morfar, var du spion? började ta form.

– Morfar föddes 1894 i Jakobstad i Finland som då var ett storfurstendöme under Ryssland. Han tillhörde den skara unga finska män som ville göra Finland självständigt.

Hösten 1915, mitt under första världskriget, sökte han sig därför till Tyskland och den omtalade Kungliga preussiska 27:e jägarbataljonen som utbildades i Lockstedter-Lager, numera Hohenlockstedt.

– Som minne över jägarbataljonen gjordes en statyett som han var mycket stolt över och som efter hans död 1989 hamnade hos min mor, säger Bibbi och plockar fram en soldat i hårdfajans gjord av Arabia i Finland.

Det var under utbildningen han fick specialuppdraget för tysk räkning, att sabotera införseln av krigsmaterial till Ryssland från deras allierade. Införseln skedde via Murmansk och dit skulle Emil Sjöholm, som då hette Jokela i efternamn, ta sig tillsammans med tre andra män. Uppdraget var att förgifta hästarna som transporterade förnödenheter, samt att spränga stora delar av järnvägen mellan Murmansk och Sankt Petersburg.

I Bibbis bok får man en känsla av äkta spionroman när hennes morfar utrustas med falska personhandlingar och blir tillsagd att åka till Grand Hotel i Stockholm, knacka på dörr 224 och hälsa från 666.

Där sammanstrålar han med den svenske officeren Otto von Rosen som tjänstgjorde i preussiska armén och samtidigt ville att Finland skulle bli fritt från Ryssland. Jokela fick uppdraget att på tåg transportera en 50 kilo tung låda med sprängmedel till Gällivare där von Rosen mötte upp tillsammans med svenskarna Halvdan Sterky och Raoul Graaf.

Sprängmedlet packades på ett omsorgsfullt sätt ned i köttkonservsburkar för att förvirra om de skulle bli stoppade och visiterade under färden. Kvartetten tog sig till Vittangi där de övernattade hos pastor Bergfors som var en mycket gästfri man.

Länsman Baudin blev dock genast misstänksam på grund av deras tunga last och undersökte den i smyg under natten. Kvartetten for vidare och stannade till i en stuga söder om Soppero i Lappland. Där dök länsman och hans folk plötsligt upp och ville undersöka lasten. När han krävde att burkarna med köttkonserver skulle kokas blev Otto von Rosen, som ledde uppdraget, tvungen att erkänna att konserverna innehöll sprängmedel.

Von Rosen kunde dock på ett skickligt sätt förklara gruppens förehavanden och länsman Baudin, som var rysshatare, fann ingen anledning att arrestera dem.

Gruppen fortsatte vidare men var samtidigt förföljd av andra spioner. Genom att på ett smart sätt ljuga om sina förehavanden tog de sig vidare till Karesuando. Där utfördes en del av uppdraget när Sterky hällde rotsbakterier i renlaven och höet intill gästgiveriet där hästarna rastade. Syftet var att ta död på hästar som drog krigsmaterial längs den isbelagda floden.

 

Raoul Graaf fick hoppa av uppdraget eftersom han inte hade samma färdigheter på skidor som de övriga. Von Rosen, Sterky och Jokela tog sig in i Norge och enligt Bibbis efterforskningar tog uppdraget slut i Karasjok utanför Kautokeino i norska Finnmarken den 17 januari 1917. Där greps trion misstänkta för spioneri och sabotage till förmån för Tyskland.

I det konfiskerade bagaget hittades sprängämnen, tändhattar, giftflaskor med curare och mjältbrandsbakterier i glasampuller som gömts i sockerbitar.

– Ingen av dem blev åtalade eftersom de inte hade gjort något som hotat norska intressen. Istället fick de åka tillbaka till Sverige. De giftiga sockerbitarna som togs i beslag hittade man 80 år senare på Polismuseet i Trondheim. Då skickades de till laboratorium i England för undersökning och det visade sig att de fortfarande innehöll levande mjältbrandsbakterier. Nu har de steriliserats och finns att beskåda i Trondheim. Jag var själv där och tittade på dem under min researchresa, berättar Bibbi.

Hennes historia bygger på det som hennes morfar har skrivit. Det finns dock andra historieskrivare som har berättat om “von Rosenska ligan” och att de ska ha tagit sig till Kolahalvön och där sprängt en del av järnvägen till Murmansk och ett ammunitionsförråd. Därefter ska de ha tagit sig tillbaka och sedan återvänt till norska gränsen innan de blev gripna.

– Jag har inte hittat något om sprängningarna i Murmansk som min morfar skrivit, det var kanske andra spioner som ingick i det uppdraget, säger Bibbi.

 

Redan när Bibbi läste det hennes morfar hade skrivit kände hon att det fanns många lösa trådar. Hon skulle behöva besöka en del av de platser som passerats under spionuppdraget och hon skulle behöva få mer information.

– Jag fick olika stipendier och under våren och försommaren i fjol åkte jag och min man Ingvar på en resa i morfars spår. Vi hittade en del intressant på landsarkivet i Vasa och vi hittade jägarstatyn i Hovrättsparken. Vi fick se och fotografera morfars fjärilssamling som han donerade till naturföreningen Ostrobothnia Australis och som idag finns på Österbottens museum i Vasa.

Efter spionuppdraget stred Bibbis morfar för ett fritt Finland. Även den skildringen innehåller mycket spänning och dramatik.

– Han var nära döden många gånger men klarade sig. Han var en av Finlands bästa skridskoåkare och han tävlade även i skytte. Hans fysik var fantastisk och som 70-åring kunde han springa nästan lika fort som jag gjorde, trots att jag var 16 år och tränade löpning. Han jobbade hela sitt liv på Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad och rökte själv som en borstbindare hela sitt liv. Ändå blev han 95 år.

Bibbis bok Morfar, var du spion? kommer ut i dagarna på eget förlag.