Helenas man kom aldrig hem från jobbet igen

En måndagsmorgon i februari 2016 fick Helena Swärd ett sms. Maken Anders hade råkat ut för en olycka i jobbet som brandman och räddningsledare. På bara ett dygn förändrades Helenas och de tre barnens tillvaro totalt.

Helena Swärd

Ålder: 44 år.

Familj: Barnen Alma, 15, Ella, 13, och Nils, 11 år.

Bor: Stockholm.

Gör: Musiklärare och sångpedagog.

Det har snart gått tre år sedan den där måndagsmorgonen som skulle rubba hela Helena Swärds tillvaro.
– Jag hade just skickat mina två äldre barn Alma och Ella till skolan medan Nils fortfarande var hemma. Jag såg att någon försökt att ringa mig, och strax därefter fick jag ett sms från Anders chef. Det stod: “Ring mig”.

Helenas make, brandmannen och styrkeledaren Anders, hade jobbat skift och hade denna måndag morgon ryckt ut vid en bilolycka. Han stod och utförde sitt arbete när en bil i hög fart plötsligt kom körande. Bilisten hann inte sakta ner vid olycksplatsen utan körde rakt på Anders.

– När jag ringde upp Anders chef lät han väldigt lugn och sansad. Han berättade om olyckan, att min man var medvetslös och att jag borde komma till sjukhuset dit Anders hade flugits med helikopter.
I Helenas huvud fanns det inte på kartan att det skulle vara något allvarligt. Anders var ju så kompetent och rutinerad i sitt yrke och hade ett högt säkerhetsmedvetande. Dessutom var han väldigt stark och vältränad.

– De frågade om jag ville ha skjuts. Jag inser nu i efterhand att jag nog handlade i chock då jag lugnt skjutsade Nils till skolan innan jag tog mig vidare till sjukhuset.

 

Helenas man kom aldrig hem från jobbet igen
Ganska tidigt bestämde sig Helena för att försöka fortsätta med vardagen som vanligt, även om tillvaron var helt förändrad.

Bad till Gud
Helena hade direkt efter telefonsamtalet skickat sms till Anders föräldrar, syskon och de närmaste vännerna. På sjukhuset möttes hon av några av makens kollegor. Förkrossade gav de henne en kram. Men Helena tänkte hela tiden att “det är väl inte så farligt”. Hon förstod inte riktigt dramatiken där och då.

– Vi blev allt fler och medan Anders opererades samlades alla anhöriga i ett eget rum.

Helena minns hur hon satt och småpratade och frågade de andra hur det var med dem. När flera timmar hade passerat kom det till slut in en läkare som satte sig på huk framför Helena. Hon sa: “Helena, om det här går bra så kommer han behöva vara nedsövd i minst en vecka”. Helena kunde inte ta in vad läkaren sade. Anders skulle väl sova hemma i alla fall? Och i veckan därpå skulle han ju åka Vasaloppet. Men allt eftersom förstod hon allvaret.

– Det blev uppenbart att han kanske inte ens skulle överleva. Men det var ju min man. Hur skulle jag kunna leva utan honom? Sjukhuspersonalen bad oss hämta barnen på skolan. Allt fler kom och vakade över Anders. Folk grät och jag började må illa. Helena beskriver hur hon plötsligt fick ett behov av att lämna alla nära och kära.

– Jag gick in på toaletten och lade mig på knä. Där bad jag den starkaste bön jag någonsin bett till Gud.
Helena fortsatte att vaka över sin man, men efter ett dygn på sjukhuset blev Anders värden allt sämre. Helena gick in i det sista runt till alla och upprepade orden “Vi får inte ge upp hoppet”.
– Jag kände att jag var tvungen att vara stark för hans skull. Nu var det min tur att kämpa.

Tungt avsked
Efter två misslyckade uppvakningsförsök av Anders kom den ansvariga läkaren in i rummet där alla var samlade. Helena satt då med armarna runt sina tre barn.

– Med tårar i ögonen tittade hon på oss och sade: “Anders är död”.

Helena minns inte mycket av samtalet, men hon berättar att redan före Anders dödförklaring fick familjen frågan om de kunde tänka sig att donera hans organ.

– Ett av barnen frågade varför det inte fanns någon som kunde donera en hjärna till pappa istället för att han skulle donera sina friska organ till någon annan. Men det var ett självklart val att Anders skulle hjälpa någon annan genom donation. Även om det så klart var helt ofattbart och svårt.

Från och med dödsbeskedet var Helenas känsla att hon aldrig skulle klara en dag ensam.

– Jag ville att alla som var där skulle följa med hem och aldrig lämna mig och barnen.

Att ta avsked av Anders var det svåraste Helena någonsin gjort.

– Jag tror ju liksom inte att han är död. Jag tror på en himmel och ett liv efter det vi har här på jorden. Men jag finner inga ord för hur ont avskedet gjorde. Han var där, men ändå inte. Värmen hade börjat lämna kroppen och jag höll hans kalla händer i mina. Jag ville inte lämna honom. Det gick bara inte.
En svägerska till Helena skrev ett schema över vilka som skulle sova över hos Helena och planerade hur hon och barnen skulle klara av den första tiden.

– I början hade vi släktingar boende hos oss så att jag fick chans att dra mig undan ibland. Jag hade en dörr att stänga, jag fick gråta hur mycket jag ville, och jag fick prioritera min tid med barnen. Jag fick hjälp med matlagning och hushållsarbete. Att släppa in människor och att be om hjälp blev avgörande i sorgeprocessen.

 

Helenas man kom aldrig hem från jobbet igen
– Jag saknar kärleken vi hade, hans närvaro, säger Helena.
Här är hela familjen samlad: Nils, Helena, Ella, Alma och Anders (Privat bild)

Ständig saknad
Begravningen blev ett fint minne.

– Vi bokade den största kyrkan vi kunde hitta. 800 personer kom för att hedra hans minne och Carola Häggkvist uppträdde i kyrkan som var full av familj och vänner. Den dagen blev jag översköljd av kärlek. Brandkåren ordnade en otrolig kortege med brandbilar, polisen fick spärra av gatorna.

Två hela år har passerat. Och snart ett tredje.

– Det första året handlade mest om att överleva. Visst var det tufft för mig, men min största oro har hela tiden handlat om barnen.

– Vi hade det så bra, Anders och jag. Jag saknar kärleken vi hade, hans närvaro. Och jag saknar pappan till våra barn. Att jag måste ta alla beslut gällande dem. Jag saknar den person som älskar barnen precis lika mycket som jag. Visst har jag fått känna på vilka underbara vänner och vilken fin familj jag har, men ingen kan någonsin ersätta Anders, barnens pappa.

Ganska tidigt bestämde sig Helena för att försöka fortsätta med vardagen som vanligt, även om tillvaron var helt förändrad.

– Många som förlorat en familjemedlem känner kanske att de inte orkar leva utan, bara överleva. Så har jag aldrig känt. Jag vill verkligen leva. Anders sade redan tidigt, när barnen var små, att vi skulle bli en skidfamilj. Det blev vi också. En månad efter hans bortgång packade jag gråtande bilens takbox med skidkläder och tog med mig barnen upp till fjällen. Vi ska fortsätta vara en skidfamilj. Jag tror Anders ser, hejar och är med oss.

Känner hopp
Helena och barnen deltog i en sorgegrupp, vilket var bra terapi för dem alla fyra.

– Saknaden kommer alltid att finnas kvar, men redan efter begravningen kändes det som att jag påbörjade en process. Förra sommaren kände jag mig hel för första gången. Nu handlar utmaningen snarare om hur man som ensamstående till tre barn ska gå vidare.

Helena säger att hon på många sätt har blivit stark efter sitt sorgearbete.

– Jag har tvingats till utveckling, är starkare och vågar mer. Nu känner jag mig modigare eftersom jag måste ta tag i precis allt själv. Och självförtroendet har blivit bättre när jag ser att jag klarar av att själv ta hand om barnen, huset, bilen…

Den första tiden hade Helena svårt att tänka sig att hon skulle vilja träffa en ny man.

– De här åren har varit viktiga för mig. Jag har behövt få läka och inte hitta tröst i någon annan man. Men visst, jag vill inte leva själv. Och jag tror att Anders hade önskat att jag skulle träffa någon. Tänk annars så ensamt det blir den dag barnen flyttar hemifrån. Par som skiljer sig har kanske en negativ bild av äktenskapet. Jag har en positiv syn på det, och vill leva i en relation.

I början levde Helena dag för dag. Nu har hon landat och accepterat hur livet faktiskt ser ut idag.

– Jag har känt jättemycket livslust hela tiden. Det är det som varit så märkligt mitt i allt. Under den här resan har jag har faktiskt aldrig slutat att älska livet. Idag känner jag hopp och kan se framåt.

Helenas man kom aldrig hem från jobbet igen
Helenas livslust är stark.
– Under den här resan har jag faktiskt aldrig slutat att älska livet.
Scroll to Top