Det var nyttigt för mig att få nej i Hollywood

Som barn var Gustaf Skarsgård en klassisk teaterapa som tyckte om att uppträda framför klasskamraterna. Tack vare sin pappa, Stellan Skarsgård, fick han tidigt chansen att spela teater på riktigt. Gustaf var bara 6 år när han fick sin första roll i kortfilmen Prima ballerina. Redan då visste han att teater var det han ville jobba med.

– Jag kände mig nyfiken på att utforska det där som pappa kände sådan passion för. Jobbet gick före allt, till och med oss barn. Det var så kompromisslöst och så självklart. Jag blev nyfiken på den där världen.

Gustaf beskriver sig som strulig i skolan. Han hade över 60 procents frånvaro när han gick på Södra latins teaterlinje.

– Jag var rätt vilsen och det förekom mycket droger och alkohol. Jag pratade med mina föräldrar om att hoppa av skolan och fick deras medgivande.

Gustaf var 18 år när han sökte in till scenskolan. Han kom in på första försöket.

– Utan det där lasersiktet som jag hade inställt redan som liten, hade jag nog inte kommit dit. Det har aldrig funnits något annat för mig, ingen plan B eller så.

Det är svårt att peka på vad det är som gör honom så passionerad och målinriktad, men i grunden handlar det om att yrket känns så kul.

– Med kul menar jag inte lattjo, det kan också vara krävande, tufft och smärtsamt. Men det är otroligt tillfredsställande att få utforska hur människor reagerar i olika situationer.

Glamouren som omger skådespelaryrket är inte något som Gustaf blivit lockad av.

– När jag var liten hade inte pappa slagit igenom internationellt ännu. Jag minns oss som rätt panka och tänkte att yrket mest handlade om att man höll till på en källarteater. Nej, det var verkligen inget överflöd, konstaterar Gustaf.

– Mamma pluggade till läkare, men det tog 13 år innan hon var klar eftersom hon födde sex barn så det enda yrket som presenterades hemma var just skådespelaryrket. Det är först i vuxen ålder som jag stannat upp och insett att mitt liv hade kunnat ta andra vägar.

Spelar mot kompisen

När vi ses är Gustaf hemma i Stockholm några dagar innan han måste åka tillbaka till London igen. Han är mitt uppe i inspelningen av Netflix-serien Cursed där han spelar trollkarlen Merlin. Målet med Sverigebesöket är förstås att träffa nära och kära, men också att prata om filmen 438 dagar som han är aktuell med i september.

Filmen bygger på den verkliga historien om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som i juli 2011 korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien för att undersöka hur jakten på olja drabbat befolkningen i området. De greps, dömdes till 11 års fängelse och hölls sedan fångna i det beryktade Kalityfängelset i Etiopien. Schibbye och Persson benådades och släpptes fria i september 2012. De skildrade sedan sin reportageresa och tiden i fångenskap i boken 438 dagar.

Filmen beskriver hur två människor kastas in i en mardrömslik verklighet där jakten på sanningen gör dem till brickor i ett politiskt spel. En kamp för överlevnad inleds där vänskapen blir deras viktigaste vapen.

– Det var en supertuff inspelning. Det var smärtsamt att utforska hur dessa människor påverkades i den här svåra situationen.

Gustaf fick, tillsammans med kompisen och skådespelarkollegan Mattias Varela, träffa Martin och Johan.

– Det var ett fantastiskt möte! Jag är så tacksam för att de ville träffa oss och för att jag kunde få en känsla för Martin som jag spelar. Vi satt en hel eftermiddag tillsammans och jag fick alla mina frågor besvarade.

– Och det var positivt att få spela in filmen med Mattias. Vi har en 25-årig kompisrelation i ryggen, den gjorde att det inte gick att bluffa för varandra. I filmen är den manliga vänskapen central och viktig. Men till skillnad från mig och Mattias kände ju inte Johan och Martin varandra så väl när de gav sig i väg på sin reportageresa. De blev sammansvetsade på grund av de extrema förhållandena.

Ingen Hollywooddröm

Gustaf har, till skillnad från många andra skådisar, inte haft någon dröm om att lyckas i Hollywood. Han menar att Hollywood är ett administrativt centrum och få filmer görs på plats där.

– Jag var mån om att inte åka dit för sakens skull. Men under en period var jag där och gick på auditions till filmer som jag inte ens ville ha en roll i. När jag fick nej blev det en trippelförnedring och självförtroendet fick sig en törn. Samtidigt var det nyttigt för mig. Numera provfilmar jag bara för sådant som jag verkligen vill göra.

Det är tydligt att Gustaf jobbat mycket med sig själv och sitt inre.

– Ja, det där är en ständig resa. Det mesta har ju med självkänsla att göra. Det är först de senaste två åren som jag insett att yrket inte har med mitt eget värde att göra,.men det har krävts ett jättejobb för att komma dit där jag är idag.

Gustaf har vid det här laget en lång meritlista b och har setts i filmer som Arn, Patrik 1,5 och Kon-Tiki samt tv-serierna Ettor och nollor och Bibliotekstjuven. Han är även aktuell i HBO-serierna Vikings och Westworld.

På sin lediga tid prioriterar han träning, relationer och sin nykterhet.

– Jag måste ta hand om min kropp och själ. Slarvar jag med det mår jag dåligt och då börjar jag vackla.

Ständig sökare

Gustaf var bara 12 år när han började dricka alkohol och han har varit öppen med sin beroendeproblematik. Hur han ofta kände sig som loket på ett tåg där han hela tiden drog med sig vagnarna, kompisarna. Plötsligt kände han att han inte längre ville vara det där loket och idag har han ett sunt förhållningssätt till alkohol.

– Numera försöker jag fylla det där beroendet inom mig med meditation. Jag försöker jobba med att vara oberoende och menar att jag inte behöver något mer än själslig påfyllnad. Det där försöker jag applicera på allt, även mina relationer.

Gustaf menar att det finns två olika typer av vänskapsrelationer.

– Dels finns det dom man delar sin livslunk med, till exempel sådana man träffar en period under en filminspelning. Dels finns det vänner som är mer som en familj. Man kanske inte har träffats på ett år, men när man väl ses känns det som att det inte gått någon tid alls. Man måste anstränga sig för att hålla relationer levande, säger Gustaf som är väldigt tacksam över att han har kvar barndomskompisar ända från mellanstadietiden.

På frågan om Gustaf har en tro på en högre makt berättar han om hur hans intresse för indisk filosofi ökat hans förståelse för själen och det mänskliga.

– Jag tror på en högre makt som per definition inte går att definiera. För ett par år sedan ramlade jag över en filosofi som kallas Advaita Vedanta. Den formulerar en upplevelse av hur saker förhåller sig som jag hade långt innan jag läste den. Hela poängen är att förstå sitt egos begränsningar. Det själsliga intresserar mig enormt och jag har alltid varit en sökare.

Vad ger dig ångest?

– Separation. Och då menar jag inte ensamhet, för den kan jag tycka om. Jag tänker snarare på den där isoleringen man kan känna när man känner sig fjärmad från sin omgivning. Lycklig blir jag i gemenskapen med andra.

Fråga som engagerar dig?

– Skulle du frågat mig som yngre hade jag svarat “att rädda världen”. Jag har inte slutat bry mig, men jag känner mig oförmögen att rädda den. Alla frågor hamnar ju till sist i skuggan av klimatfrågan. Jag tror att vi måste förändra oss själva på ett fundamentalt plan. När det gäller flygresor är jag helt klart medskyldig, det måste jag fundera över hur jag kan förändra.

Det sista du gör innan du lägger dig?

– Läser, gärna filosofiska texter.

Vad attraheras du av hos andra människor?

– Det där är en intuitiv grej. Man kanske uppskattar en människas humor, utseende eller sätt. Men det handlar om att bli drabbad. Jag kan inte säga exakt vad jag fastnade för hos min sambo, men det är i det där oförklarliga som lockelsen ligger.

Har du några komplex?

– Jag är en skallig man med keps, det säger väl allt? Jag hade extrema komplex för detta som yngre, men har förlikat mig med tunnhårigheten.

Vad känner du inför kändisskapet och om någon stoppar dig på stan?

– Ingen stoppar mig, jag går för fort. Jag vet inte, jag bryr mig inte så mycket om någon tittar. Jag åker t-bana jämt, tar upp mobilen och tar på mig hörlurar som vem som helst. Kändisskapet har aldrig varit ett självändamål, men jag vet att det är något jag måste handskas med.

Längtar du efter barn?

– Både och. Jag är så himla bortskämd med att bara behöva bry mig om mig själv och rädd för hur ett barn skulle påverka min livssituation. Men visst finns det en längtan efter barn och att få bli pappa. Blir det så blir det. Och skulle det bli, då skulle jag absolut göra allt för att bli en bra pappa.

När grät du senast?

– I morse, jag läste ett manus som var så bra. Jag gråter lätt, men inte särskilt ofta i privatlivet. Jag har nära till mina känslor, vilket är ett måste i mitt yrke.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag har inte så många drömmar. Ju mer fixerad jag är vid hur saker ska bli, desto mer besviken blir jag om det inte blir som jag tänkt. Jag försöker träna på det intuitiva och vill bli drabbad. Det gäller allt, ett manus, en människa, livet…