• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Ingemar misstänktes ha mördat sin fru

    När Agneta Westlund 2008 hittades lemlästad vid en sjö efter en hundpromenad utgick polisen från att hon blivit mördad. Misstankarna riktades snabbt mot Agnetas man Ingemar. Men sanningen var en helt annan.

    Ingemar misstänktes ha mördat sin fru

    Köttfärssåsen låg i grytan, färdig att värmas upp. Spagettipaketet var framlagt på köksbänken. Tallrikarna, besticken och glasen likaså.

    Innan 63-åriga Agneta Westlund gjorde i ordning middag till sig och sin man Ingemar den där fredagskvällen i september 2008 skulle hon bara gå en runda med deras dvärgschnauzervalp Yocke.

    Då Ingemar en stund senare kom in efter att ha klippt gräsmattan var hans fru och hund fortfarande borta. Ingemar väntade otåligt på dem allt medan kvällen förlöpte, men Agneta och Yocke dök inte upp.

    – Agneta och jag hade bestämt att vi skulle äta middag framför tv:n medan vi tittade på Golden League.

    Vi ville se hundrametersduellen mellan Ussain Bolt och Asafa Powell.

    – När loppet gått och Agneta fortfarande inte kommit tillbaka började jag ringa runt till våra grannar men ingen hade sett till henne. Då gav jag mig ut för att leta efter henne. Agneta var en svampplockare av rang. Jag tänkte att hon säkert hade stannat till för att plocka kantareller och sedan kanske ramlat och gjort sig illa, minns Ingemar.


    En fasansfull syn

    Utrustad med en kraftig ficklampa körde Ingemar runt i områdena där Agneta hade sina svampställen. När han inte såg till henne återvände han hem och bytte bilen mot en fyrhjuling för att kunna ta sig fram

    i den svårgenomträngliga skogsterrängen som omgärdade traktens sjö.
    Ett våldsamt plask nerifrån stranden fick honom att stanna till och lyssna. När ljudet tystnat startade Ingemar fyrhjulingen igen. Nere vid strandkanten, ungefär 700 meter från paret Westlunds hus, mötte en fasansfull syn honom.

    – På marken låg en lemlästad person, eller snarare ett köttstycke. Kroppen var så illa tilltygad att benpiporna stack ut. Jag förstod att det var Agneta eftersom jag kände igen hennes kläder. När jag ringde SOS Alarm fick jag instruktioner om hur jag skulle utföra mun mot mun-metoden. Jag gjorde som de sa men för mig var Agneta redan död. Jag förstod att det var helt omöjligt att någon skulle kunna överleva med de svåra skador som hon hade.

    Ett grannpar anslöt och hjälpte till att försöka återuppliva Agneta men när ambulansen kom till platsen bekräftades det som Ingemar redan visste – hans fru fanns inte mer. Trots den blytunga insikten om att han mist sin livskamrat sedan 44 år och mamman till deras två döttrar lyckades Ingemar behålla lugnet.

    Något som senare skulle vändas emot honom.

    – Det är flera som i efterhand har påpekat att jag framstod som kall. Jag kan förstå att de uppfattade det så men man måste ha klart för sig att människor är olika. Enligt den gängse normen borde jag kanske ha brutit ihop och legat på marken och skrikit och gråtit men jag har aldrig fungerat så. Dessutom gjorde chocken mig känslomässigt avtrubbad, säger han.


    Misstänktes direkt

    Ingemars första tanke var att ett vilt djur måste ligga bakom Agnetas död. Hemma i trädgården hade de på senaste tiden haft täta besök av älgar. Snart blev dock Ingemar klar över att polisen hade en helt annan teori.

    – Det är en människohand som har gjort det här, hävdade de. Då började jag ifrågasätta min magkänsla som sa att det var ett djur som hade dödat Agneta.

    Morgonen efter att Agnetas kropp påträffats fick Ingemar veta att den huvudmisstänkta för det förmodade mordet var han själv.

    – Jag ifrågasatte inte beslutet om anhållan utan följde bara med poliserna. Någonstans förstod jag att jag var den förste att misstänkas. Jag hade läst flera artiklar där Leif GW Persson uttalat sig om att det vid mordmisstanke vore direkt tjänstefel att inte inledningsvis rikta in sig på den närmast anhöriga.

    – Jag tänkte att det här kanske var det snabbaste sättet att komma framåt i utredningen. Så snart jag hade blivit avförd från alla misstankar kunde polisen börja leta efter den riktiga gärningsmannen, resonerade jag.

    En av Ingemars plågsammaste minnesbilder är när han i gryningen lämnar sin gård i småländska Loftahammar i en polisbil och äldsta dottern Teresa står på yttertrappan och vinkar av honom.

    – Jag undrar vad Teresa tänkte i den stunden. Hennes mamma var död och hennes pappa misstänktes för att ha mördat henne. Då jag fördes därifrån blev Teresa ensam i det stora huset med några poliser som väntade på att hon skulle avlägsna sig så att de kunde påbörja husrannsakan. När hon frågade poliserna om de hade något lugnande att ge henne svarade de helt kyligt att hon fick uppsöka sjukhuset i Västervik, berättar Ingemar.


    Stämplad som mördare

    Rättsläkaren som undersökte Agneta menade att det våld hon utsatts för kunde överensstämma med en gräsklippares roterande knivblad. Kunde det möjligen vara så att Ingemar hade kört över sin fru med sin åkgräsklippare? När man hittade blod på knivbladet på Ingemars åkgräsklippare stärktes den hypotesen.
    Om detta visste dock Ingemar ingenting där han satt anhållen i en liten cell på Västerviks polisstation.
    Men stämplad som hustrumördare kände han sig likafullt.

    – När jag kom till polisstationen stod poliserna i kö för att få en glimt av "den hemske mördaren". Det var uppenbart att alla i personalen såg mig som skyldig. Under hela häktningsperioden kände jag mig nedtrampad och förnedrad.

    Först vid häktningsförhandlingen fick Ingemar höra åklagarens tankar om hur Agneta dött: Att han själv med berått mod skulle ha kört över henne med åkgräsklipparen, därefter lagt henne på en kärra som han kopplat till sin fyrhjuling för att slutligen dumpa kroppen nere vid sjön och där låtsas hitta henne.
    Tingsrätten beslutade att hålla honom fortsatt utredningshäktad.

    – Jag fick inte träffa någon annan än min advokat Peter Althin och fängelseprästen. Den sistnämnde stod en dag i dörröppningen till min cell och frågade om jag önskade en pratstund. Det var sagolikt att för en stund få lämna cellen och i lugn och ro sitta ned och prata med någon som inte utgick från att jag var skyldig.

    – Prästen sa att Agneta sannolikt hade dött omedelbart med tanke på sina kraftiga skador. Att få veta att hon inte hade behövt lida var väldigt betydelsefullt för mig.


    Fri efter elva dygn

    Efter elva dygn i häktet försattes Ingemar på fri fot. Analys av blodspåren på hans gräsklippare visade att blodet inte tillhörde en människa utan troligtvis kom från någon överkörd sork eller grävling. Men även om det inte fanns tillräckliga skäl för att hålla Ingemar kvar i häktet betraktades han fortfarande som misstänkt, inte bara av rättsväsendet utan också av många i sin omgivning.

    – Det värsta av allt var att begrava Agneta medan jag fortfarande var misstänkt för att vara en hustrumördare. Jag satt där i Nacka kyrka och ställde mig frågan: Hur många av de 300 gästerna här tror att jag har mördat Agneta?

    – Jag funderade till och med över vad mina barn tänkte om saken. Trodde de att deras pappa hade gjort det här? Jag har fortfarande inte frågat dem om hur deras tankar gick i det läget. Det är en fråga som jag inte vill ha svar på, konstaterar Ingemar.

    De första nio månaderna bodde Ingemar hos dottern Teresa och hennes familj i hans och Agnetas gamla hemstad Stockholm. Varken han eller döttrarna informerades om hur polisens utredningsarbete fortskred.

    – Det enda brev jag fick från myndigheterna under hela den tiden kom från Försäkringskassan. De ville få bekräftat att jag hade suttit häktad så att de kunde dra 80 kronor per häktesdygn från min pension för maten och husrummet jag fått av Kriminalvården.

    Fem månader efter att Agneta gett sig ut på sin sista hundpromenad släppte polisen äntligen misstankarna om att Ingemar skulle ha mördat henne.

    – Självklart var det en lättnad men eftersom fallet ännu var olöst kände jag mig ändå inte riktigt rentvådd. Jag trodde inte att det någonsin skulle uppdagas vad som hade hänt Agneta.

    Hela familjen Westlund på en 40 år gammal bild. Ingemar med lillflickan Klara och Agneta med Teresa framför sig. (Privat bild)

    Dödad av en älg

    Fallet fick inte sin lösning förrän polisen kopplade in en professor samt en forskningsingenjör vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Efter att ha gått igenom delar av förundersökningsmaterialet konstaterade dessa experter samstämmigt att det var mycket troligt att Agneta dödats av en älg.

    Flera faktorer talade för detta scenario. Bland annat att dödsfallet skedde strax före brunsten då älgar ofta uppvisar ett hotfullt beteende mot människor eller djur som kommer nära. Troligtvis hade valpen Yocke sökt skydd hos sin matte när älgen gjort ett utfall mot honom, varpå älgen istället riktade sin aggressivitet mot Agneta som stångats och sparkats upprepade gånger.

    Hennes omfattande skärskador hade sannolikt orsakats av älgens vassa klövar. Den sista pusselbiten i utredningen lades när Agnetas jacka analyserades i jakt på älg-dna. En aggressiv älg släpper alltid ifrån sig saliv och de undersökta tygbitarna i jackan var praktiskt taget indränkta i älgsaliv.
    Det var med blandade känslor som Ingemar i november 2009 mottog beskedet att hans hustru dödats av en älg.

    – Givetvis var det en befrielse att få veta att det inte var någon människa som ville Agneta illa. Fast om jag ska vara egoistisk hade det varit tydligare att jag var oskyldig om någon annan person erkänt brottet. Det hade också medfört att jag betraktats som ett brottsoffer.


    Många tvivlade

    I lilla Loftahammar, där Ingemar och Agneta bodde de sista åren av sitt gemensamma liv, är en del invånare än idag övertygade om att Ingemar är skyldig till Agnetas död.

    – Jag tror att de tänker: Ingen rök utan eld. Jag var misstänkt så länge att uppfattningen om att jag var gärningsmannen hann få fäste. När jag hade varit och köpt en ny grästrimmer fick jag ryktesvägen höra att människor i bygden hade spekulerat i om jag införskaffat den i syfte att ta död på fler. Det var för många som tvivlade på min oskuld. Bristen på stöd gjorde att jag inte kunde bo kvar på orten längre, förklarar han.

    Alltjämt finns en tagg av bitterhet hos Ingemar över hur polisutredningen kring Agnetas mystiska död sköttes.

    – I mina ögon är det en parodi. Intrycket jag fått är att polisen tidigt låste sig vid tesen att jag mördat Agneta med åkgräsklipparen. Något som för övrigt är omöjligt. I ett senare skede köpte polisen in griskadaver som de försökte köra över med min åkgräsklippare för att se om det gick men det gjorde det inte. Jag hoppas att boken om fallet, som nu kommer ut, kan användas som undervisningsmaterial på Polishögskolan så att blivande poliser kan undvika att begå samma misstag.

    Trots alla prövningar som Agnetas hastiga bortgång inneburit tycker Ingemar ändå att han har fått ett bra liv igen. Hunden Yocke är ett av glädjeämnena i hans vardag. Yocke var bara fyra månader då han blev vittne till den otäcka scen som ledde till hans mattes död. Ett dygn senare kom han skuttande över havreåkern intill Ingemars hus, så liten att han emellanåt var tvungen att hoppa upp på bakbenen för att se var han befann sig. Idag är Yocke en bedagad herre som liksom sin husse på senare år brottats med en del hälsoproblem.

    – Det är mina barn och barnbarn som gjort att jag orkat leva vidare men lillpojken här har också varit jätteviktig för mig. Vi har varit tillsammans dag och natt i elva år, säger Ingemar tårögd och klappar Yocke.

    Ingemars tid med Agneta blev kortare än vad de båda hade tänkt sig. När han umgås med deras sex barnbarn tänker han ofta på hur mycket Agneta missade. Fyra av barnbarnen hann hon aldrig träffa.
    Men det finns en plats där Agnetas närvaro fortfarande är påtaglig – fritidsboendet i Vemdalen som hon och Ingemar med gemensamma krafter byggde upp från grunden och som sedan fem decennier tillbaka är familjens oas.

    – Agneta skapade en trolsk atmosfär i huset. Vi har inte bytt ut en enda möbel där eftersom vi vill behålla rummen precis så som hon inredde dem. Alla fina upplevelser vi delat sitter kvar i väggarna. Med tiden har jag lärt mig att man kan leva gott på minnen. n

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!