• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Stamgästerna checkar aldrig ut

    Vadmalsgrå tomtegestalter, kusliga gravväktare, en ansiktslös kvinna – många är de som vittnat om möten med övernaturliga väsen på det småländska Alvaret. Övernattar du på Drottning Victorias vilohem alldeles intill är det en sak du bör veta: somliga rum är alltid upptagna ...

    Stamgästerna checkar aldrig ut

    På en höjd ovanför Borgholm reser sig en vit majestätisk byggnad över den soliga turistorten. De höga, mörka fönstren stirrar ut mot Östersjöns avlägsna svartblå horisont. Det är Drottning Victorias hotell och vilohem. Det sägenomspunna sekelskifteshotellet ligger ensligt beläget i förnäm avskildhet intill Alvaret med den tomt gapande slottsruinen i fonden, helt dolt från ena sidan av parkens kompakta grönska. Bakom en ogenomträngligt tät Törnrosahäck döljer sig flera hus som ligger runt själva vilohemmet. De tycks höra hemma i helt skilda världar: en gammal tegelfabrik med slutna, svarta blindfönster, en modern glaspaviljong och en röd liten stuga, som hämtad från en Sörgårdsidyll. Omkring dem slingrar sig de väldiga mullbärsträdens förvridna grenverk – minnen från en silkesmaskodling som påbörjades här på 1800-talet men som aldrig blev lönsam på grund av det alltför kalla klimatet.

    Hotell för sjukliga

    Det var just detta öländska klimat med sina milda årstider som tilltalade kung Gustav V:s gemål, den tyskfödda drottning Victoria. I början av 1900-talet lät hon uppföra slottet Solliden på andra sidan Alvaret med borgruinen som närmsta granne. Drottningen vistades ofta på Öland för sina dåliga lungors skull. Så småningom beslöt hon också att bygga ett hotell avsett för kvinnor som, likt hon själv, var svaga och sjukliga och behövde få vila ut i en rofylld miljö

    Den 16 maj 1924 invigdes det vita, Italieninspirerade Drottning Victorias vilohem. Arkitekt var Torben Grut som också ritat Solliden i en liknande stil. Vilohemmet har sedan dess varit ett välbesökt Ölandshotell ägt av en kunglig stiftelse. Berömd är den eleganta Stora salongen på övervåningen med sina möbler i purpurröd sammet och de många praktfulla kungaporträtten. De flesta har donerats av kabinettskammarherre Erland Boström och hans hustru Mary som också finns avbildad på en nästan kusligt verklighetstrogen målning på ena väggen. Det är märkligt hur hennes svartklädda gestalt på något sätt tycks påverka salongens atmosfär. Hennes intensiva blick nästan tränger igenom målarduken och når ut till oss på andra sidan.


    Rastlös vandring

    I Stora salongen är vi omringade av ett antal sedan länge döda kungligheter som iakttar oss ifrån rummets väggar. En del ansikten känns besynnerligt levande, som om de befann sig på gränsen mellan målningens verklighet och vår egen. Sådana fantasier känns inte alltför osannolika när Lotta Magnusson, som är parkansvarig för hotellet, berättar om de oförklarliga upplevelser som vid vissa tider utspelar sig i huset.

    – Det kanske inte är så skrämmande egentligen, bara lite underligt. Man stannar plötsligt upp och lyssnar. När ljuden hörs är det som orsakat dem precis utom synhåll. De pågår alltid i ett rum som man inte befinner sig i, säger hon.

    Lotta, som arbetat på hotellet de senaste två åren, har inte slutat förundras över de små lätta stegen. De kan höras på olika platser i byggnaden, men oftast i stora salongen. Ibland på kvällstid, andra gånger under tidiga morgnar.

    – Det är som om någon går omkring däruppe, fram och tillbaka bland möblerna. Nervöst och rastlöst vandrar stegen runt, runt. I början trodde jag det var en gäst som dröjt sig kvar i salongen, men varje gång jag tittat dit har det med ens blivit dödstyst och rummet har varit helt tomt.


    Hustomte

    Det är höst och hotellet ska snart stänga för säsongen. Ändå finns några stamgäster kvar. Det sägs att vissa av rummen alltid är upptagna – av de döda...

    – Rum nr 1 intill matsalen lär vara ett riktigt spökrum. Ett par som bodde där för några år sedan var med om något mycket märkligt. En dag när de öppnade dörren såg de en urgammal gubbe med långt vitt skägg stå längst inne i hörnet intill kakelugnen. Han log mot dem men sa inte ett ord. Sedan såg de förstummade gästerna den tomtelika gestalten upplösas och försvinna.

    Det berättar Kjell Gehammar, intendent på Drottning Victorias vilohem sedan många år. Han pekar på en undanskymd tavla ovanför trappan som vi inte alls lagt märke till. Den är målad med grova penseldrag, i en helt annan stil än de övriga porträtten, och föreställer en gammal vitskäggig man. Var det möjligen hotellets egen hustomte som visade sig för gästerna?

    – Det skulle man kunna säga. Detta lär vara ett porträtt av arrendatorn Carl Hultenberg. I mitten av 1800-talet arrenderade han Borgholms kungsgård här i närheten där han också drev en omtalad lantbruksskola. Det var även han som anlade parken kring 1850.

    – Delar av kungsgården byggdes senare om och blev Drottning Victorias vilohem. Så det är inte otänkbart att han fortfarande vakar över platsen och emellanåt ger sig tillkänna. Vi tror att detta är en vänlig själ som man inte behöver vara rädd för, betonar Kjell Gehammar.


    Människolika varelser

    Men om det verkligen är den gamle arrendatorn som uppenbarat sig här på hotellet vet egentligen ingen. Svaret finns kanske ute på det hedlika Slottsalvaret. Alldeles utanför vilohemmets väl inhägnade trädgård tar ett vildare, ensligare landskap vid. En del som vandrat över det ödsliga Alvaret har vittnat om sällsamma möten med vadmalsgrå tomtegestalter som skymtat till mellan de mörka enarna. Andra har skrämts av små, människolika men otäckt förvridna varelser – forngravarnas kusliga väktare.

    Under århundradena har det också talats om en kvinnlig skepnad som ska ha varit synlig på olika platser på ön. Hon har setts sväva över Alvaret som ett nästan genomskinligt väsen omgiven av dimslöjor, senare har hon blivit skogsbrynets gäckande huldra och så småningom även den historiska slottsruinens Vita fru. Hon har synts genom borgens tomt gapande fönsterhål skridandes fram, långsträckt, blek och utan ansikte. Det berättas även att man sett en ansiktslös kvinna svepa förbi ett fönster i ett av husen runt hotellet


    Små lätta steg

    Innanför biblioteket ligger rum nr 8. Dörren dit är så gott som osynlig, dold i väggen och målad i samma bruna färg som den. Det sägs att en person i rum nr 8 ska ha råkat ut för något riktigt skrämmande en natt och sedan dess vägrat att bo i rummet.

    – Jag har själv inte upplevt något, säger Kjell Gehammar. Men det har sags att eleverna på den hushållsskola som tidigare fanns här alltid undvek rum nr 8. Ingen ville berätta varför man vägrade sova just där.

    Vi öppnar dörren till vad som verkar vara ett trivsamt rum med utsikt mot den vackra parken. Kjell Gehammar och Lotta Magnusson försvinner iväg för att städa i en av annexbyggnaderna. Vi är nu ensamma på hotellet.

    Då hör vi stegen. De tycks komma från matsalen. Vi tittar dit, men ingen finns därinne. Konstigt, de små lätta fotstegen tycks nu istället vandra i rummet bredvid. När jag följer efter har de flyttat vidare till nästa rum, och sedan nästa... Alla rum är lika tomma. Och vart jag än går blir det genast fullkomligt tyst.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!