Tammsviks herrgård från 1924 är numera ett modernt hotell med företagskonferenser, weekendpaket och olika events i tidens anda. Ändå är legenden om den kusliga skepnaden på sin uråldriga springare i högsta grad levande. På hotellet har skräckslagna gäster mött den svarte ryttaren som ridit rätt igenom rum nr 4 på översta våningen.
Det kan förstås vara lätt att skratta bort denna overkliga, ålderdomliga spökhistoria när man först hör den. Men väl ensam i rummet känns det inte fullt lika roligt längre. Trots renoveringen nyligen då en murrig 1970-talsinredning i orange och brunt ersattes med skirt blommönstrade tapeter och vita möbler finns här ett egendomligt kvardröjande mörker. Hörn och vinklar där skuggor tycks märkligt täta, en oförklarlig tyngd och en svärta som på något sätt sipprar fram ur allt det ljusa och fräscha. Ur golvspringorna, runt konturerna av en gåtfull, övermålad liten dörr vid ena väggen, ur sprickor i utkanten av den luftiga interiören.
Flög genom rummet
Jag är här för att göra ett treportage i en serie om spökhotell och övernattar i det beryktade rum nr 4. Ingen ryttare visar sig denna kväll, men rummet har en underlig kuslig stämning, särskilt när skymningen faller och skuggorna djupnar runt den vita, fluffiga sängen. Jag bestämmer mig för att ha lampan tänd under de mörka timmarna. Ingenting händer egentligen, men på morgonen träffar jag några av dem som arbetar på Tammsvik. De nickar instämmande när jag nämner den speciella atmosfären i rummet.
– Det påstås ju att Tammviks herrgård är byggd på en spökplats där ryttaren genomkorsar huset i just rum nr 4. Ingen av oss som är här nu har sett gestalten, men det finns gäster som har gjort det, berättar Helena Naesström som varit hovmästare på Tammsvik sedan 2008.
–En dam ska ha sovit i rum nr 4 för flera år sedan. Hon hade en hund med sig. Mitt i natten vaknade hon av att hunden skällde ursinnigt rakt ut i tomma luften. Den verkade helt hysterisk och kröp darrande ihop under sängen.
I nästa ögonblick inträffar det oerhörda. Den djupt chockade kvinnan ser då den svarte ryttaren tränga in genom fönstret, flyga rätt genom rummet, klyva den motsatta väggen och försvinna! Allt lär ha hänt sekundsnabbt, så hastigt att hon knappt hann ta in vad hon just varit vittne till.
Det sägs att ryttargestalten bringar sjukdomar, död och olycka över dem som korsar hans väg. Kanhända är det därför den plats där Tammsvik uppfördes aldrig någonsin varit bebyggd tidigare, trots det vackra läget med utsikten över en dunge, mäktiga ekar och Mälarens vattenspegel.
Varnad av grannen
Det var den arkitekturintresserade friherre Claes Tamm som lät bygga den vackra vita herrgården åren 1917–1924, som en av de sista i sitt slag i Sverige. Han lämnade då sitt ursprungliga familjegods Ådö slott i Upplands-Bro för att förverkliga en livslång dröm: att skapa sig ett eget magnifikt herresäte på ägorna genom att omvandla en förfallen gård till privatbostad. Huset har senare varit pensionat, konvalescenthem för finska soldater, fristad för mentalsjuka kvinnor och blev så småningom Sveriges första konferenshotell.
– Claes Tamm blev faktiskt varnad av en granne för att bygga något på den här platsen. Men han vägrade att tro på gamla sägner och uppförde ändå sin påkostade herrgård där han och familjen flyttade in.
Knappt tio år senare lämnade de sitt drömhus för gott. Under dessa få år hade den ena olyckan följt på den andra. En liten dotter blev sjuk och dog, äktenskapet mellan Claes Tamm och hans hustru Mary upplöstes och förmögenheten slösades bort på kort tid.
Claes och Marys dotter, Dagmar Tamm, har under sina sista år i livet berättat om uppväxten i familjens nya hem. Ett hus där trivseln och hemkänslan vägrade infinna sig och tjänstefolket slutade i förtid. Det var som om en död hand vilade över faderns livsverk. Man upplevde ett odefinierbart mörker i huset, särskilt på den översta våningen runt rum nr 4, där barnen aldrig vågade vistas ensamma. Detta var ursprungligen Claes Tamms kontor, men rummet användes alltmer sällan. Hela våningsplanet utstrålade en intensiv spökkänsla, en tjänsteflicka vägrade arbeta kvar efter att hon ska ha känt osynliga fingrar gripa tag om hennes vrist. Det talades om att något “rev i murarna”, man uppfattade också kusliga steg och våldsamma dån och bultanden ekade på nätterna från det tomma kontorsrummet.
Kuslig skepnad
Tammsviks nuvarande ägare Peter Tzintzis visar senare på den gåtfulla låga dörren i väggen som finns i rum nr 4 och som övertäckts med i tjock, vit färg.
– Här inifrån ska de egendomliga ljuden ha hörts genom åren. Det är därför som dörren, som inte leder någonstans, förslutits och målats över, säger han.
Om de spöklika fenomenen har med den svarte ryttarens ätt att göra vet ingen, men det underliga oväsendet har oftast börjat i skymningen, den tid då den kusliga skepnaden sägs visa sig.
– De som sett honom har beskrivit en liten, hopsjunken man med ett uråldrigt utseende på en svart häst som kommer långt bortifrån Kvistabergsviken, galopperandes högt över vattnet. Efter att ha genomkorsat rum nr 4 på herrgårdens översta våning, försvinner han sedan in i skogen i riktning mot Säbyholm.
Sägnen förtäljer inte varför han fortsätter rida här. Teorierna är många, men ingen vet vem han en gång var när han levde, eller om han överhuvudtaget varit en levande människa, berättar Peter.
Spegeln sprack
Monica Sahlén är husfru på Tammsvik sedan många år tillbaka. Hon har alltid trivs med sitt arbete på herrgården men undviker helst rum nr 4.
– Vad som egentligen pågår där inne är verkligen ett mysterium. För flera år sedan hängde en stor spegel på väggen alldeles intill dörren utanför rummet. En kväll när jag var på väg dit sprack den helt plötsligt mitt framför mina ögon med ett otäckt krackelerande ljud! Det fanns ingen naturlig förklaring till detta och jag tror aldrig att jag blivit så rädd i hela mitt liv!
Många har också upplevt en egendomlig oro i huset som tar sig de mest skilda uttryck, som att föremål försvinner och återfinns på helt andra platser.
– Det gäller särskilt några stora porslinsdockor som brukar ligga i en gammaldags barnvagn upp på vinden, berättar Monica. Vid flera tillfällen har de bara dykt upp sittandes i en av sofforna i stora salongen eller i huset övriga rum utan att någon av oss har flyttat dem.
Det är nu länge sedan någon mött den skrämmande spökryttaren på Tammsvik. Men en del av dem som arbetar här har i skymningen då och då uppfattat konturen av en ålderdomlig, gråaktig gestalt som reflekterats bakom dem i ett av herrgårdens fönster. När de vänder sig om finns ingen där.
