Att se Stockholm från luftballong var fantastiskt!

Leif Loheden går med raska steg och pratar entusiastiskt om framtiden och allt han vill hinna se och göra. 

Leif är med andra ord ingen typisk 85-åring.

– Jag har varit mycket i Stockholm och alltid drömt om att få se staden från ovan också. Man vill ju hinna med många saker innan man dör, säger han.

Vi träffar Leif och särbon Anna-Lisa Freding på deras hotell i Stockholm. Några timmar tidigare kom de med buss och tåg till huvudstaden från hemorten Kinna tre mil utanför Borås. Tillsammans med fotograf Thomas Carlgren ska vi infria Leifs dröm – att få flyga luftballong. Det hela började i höstas när Leif skrev
till Hemmets Journal, tidningen som han började läsa 1939, då han var fem år gammal.

– Jag visste att tidningen efterlyste människor som ville förverkliga en dröm och då nappade jag.

Egentligen var min allra, allra högsta önskan att hoppa fallskärm eller åka ubåt men jag visste att jag aldrig skulle få med mig Anna-Lisa på det. Men att åka luftballong var något annat jag tänkt på länge och det var hon med på!

– Det var spännande när Leif berättade att vi blivit utvalda. Jag är förstås inte helt ovan vid äventyr, min make deltog på sin tid i massor av motortävlingar och jag var ofta med och tittade på. Det var också spännande, säger Anna-Lisa.

Det är så tyst

Vi beger oss mot Årstafältet, strax söder om Stockholm, där piloten Anders Bolin, från företaget DreamBalloon, går igenom vad som kommer att hända och förklarar hur vi ska stå i ballongkorgen när vi landar.

Efter ett samtal med Bromma flygplats för att kolla vindarna med meteorologen får vi klartecken att lyfta.

Men först måste alla 14 passagerarna hjälpa till med förberedelserna och fylla ballongen med luft. Trots att det är ett ganska tungt jobb tar Leif i och lyfter och bär tillsammans med alla andra.

Till slut fylls den 40 meter höga ballongen med luft och vi får klättra upp i den ganska höga korgen. Med lite hjälp kommer både Anna-Lisa och Leif upp utan större problem. Piloten värmer luften inuti ballongen med en brännare och ballongen stiger snabbt upp mot himlen. Vi är på väg!

– Att lyfta är aldrig något problem, att landa däremot kan vara en utmaning om det blåser friskt men idag kommer vi nog att nå marken mjukt och fint, säger piloten och vi börjar sväva in över Södermalm och Gamla stan.

Leif och Anna-Lisa pekar förtjust när de ser stadshuset, riksdagshuset, slottet och Dramaten. Tillsammans försöker vi komma ihåg vad alla kyrkorna heter – Sofia, Katarina, Maria, Tyska kyrkan, Storkyrkan … Det är överraskande tyst uppe i ballongen. Tystnaden bryts bara då och då när piloten sätter igång brännaren.

– Där nere ser det tjusigt ut, säger Anna-Lisa efter en stund och pekar på några enorma villor som ligger utmed vattnet.

– Det är Strandvägen i Djursholm där några av Sveriges dyraste hus ligger. Där är till exempel Björn Ulvaeus hem, säger fotografen och pekar ner på en villa modell större.

 

Grevar och grevinnor

Färden går vidare och vi flyger över Lidingö och en obebodd ö full av skarvar som blir omåttligt irriterade över att vi kommer så nära. Plötsligt är vi ute över öppet vatten. Nedanför ligger Östersjön.

– Blir du sugen på att bada? frågar Leif Anna-Lisa som svarar att hon alltid är det.
Hon berättar att hon börjar bada tidigt på våren och håller på långt in i oktober.

Det har gått nästan en och en halv timme, vi har färdats två och en halv mil och det börjar bli dags att landa. Piloten tar sikte på en gräsplätt intill Österåkers golfklubb i Åkersberga och sänker långsamt ner ballongen. Vi håller i oss i handtagen på insidan av korgen och böjer lätt på benen som vi fått instruktioner om.

Efter landningen klättrar alla ur och Anna-Lisa och Leif ler lyckligt. Efter att vi hjälpts åt att tömma ballongen på luft och rulla ihop den i en gigantisk säck, samlas vi för att bli grevar och grevinnor av Åkersrune som platsen vi befinner oss på heter.

– Det är en gammal tradition sedan 1783 att man döps till greve eller grevinna av platsen man landar på, förklarar piloten och häller en skvätt champagne över allas huvuden. Sedan skålar vi och tackar för en fin upplevelse.

Ännu nyfiken

I bilen på väg tillbaka till hotellet frågar jag hur Leif och Anna-Lisa möttes. Att de båda mist sin partner kände jag till. Anna-Lisa blev änka för nio år sedan, Leif för fem år sedan.

– För två år sedan gick jag till församlingshemmet i Kinna för att träffa människor. Av naturliga skäl var jag en av få män i sällskapet, så jag satt för mig själv i ett hörn. En diakon kom fram och frågade om jag inte skulle byta bord och sätta mig bredvid några trevliga damer. Anna-Lisa var en av dem. Snart upptäckte vi att vi har många gemensamma intressen. Jag kan inte få det bättre än med Anna-Lisa, säger Leif och kramar ömt om henne.

Båda två är mycket aktiva seniorer. Leif promenerar minst en mil om dagen, ibland blir det två.

– Jag vill inte sluta vara aktiv, mitt liv är att vara i rörelse. Jag har alltid varit en person som nyfiket ser framtiden an. Människor säger ibland till mig att det är lustigt hur jag hela tiden tänker framåt, trots att jag är så gammal. Men det är ju inte så att jag ser fram emot min egen död men vägen dit är så spännande!

Paret bor bara 200 meter ifrån varandra och har bestämt att fortsätta vara särbor.

– Vi har båda varit gifta i över 50 år och har våra egna vanor och rutiner. Då är det bättre att träffas och ha roligt så ofta vi vill istället för att bo ihop, säger Leif.

Innan vi skiljs åt vid parets hotell frågar jag vad som var det bästa med dagens upplevelse.

– Hela grejen! Att se korgen och ballongen göras iordning och förstå att 14 personer skulle rymmas i den.

Och sedan när vi steg gick det så fort att komma högt upp, säger Anna-Lisa.

– Allt var fantastiskt! Det var skönt, fint och vackert. Och vilket otroligt bra väder och klar sikt, vi såg ju så långt! Jag drömde om att det skulle bli precis så här och så blev det verkligen så, säger Leif och ser belåten ut.