Vår passion har ingen åldersgräns!

Ove Sjöberg och Eva Almskoug är just hemkomna från Barcelona när vi ses. Det har gått två år sedan de båda blev ett par och tillsammans har de nu gjort åtta större resor.

– Vi har klättrat i Atlasbergen, sovit i öknen, ridit på kameler. Vi har varit i Malta, Budapest, Turkiet, Marocko…

De räknar tillsammans upp plats efter plats och båda är överens om att det är ett bra sätt att lära känna varandra.

– Så länge som vi kan stå på benen vill vi resa och göra alla de här sakerna.

När Ove och Eva blev förälskade i varandra hade det gått 50 år sedan de sågs senast. De gick i skolan tillsammans och Eva minns hur Ove verkade förtjust i henne redan då.

– Vi åkte skolbil och han höll på och knuffa på mig i bilen. Då förstod jag inte vad han höll på med. Jag tyckte mest att han var jobbig som larvade sig sådär.

Ove skrattar och erkänner vad han redan då tyckte om den söta tjejen med de pigga ögonen.

– Jag var två år äldre och hade precis kommit i puberteten. Jag hade just kommit på det där med killar och tjejer. Jag försökte få Evas uppmärksamhet och tyckte väl att hon var väldigt söt. Och det tycker jag än idag, säger han och tittar med kär blick på sin Eva.

Men efter de där skolåren skildes deras vägar åt. Båda satsade på studier och jobb och blev kära på varsitt håll.

– Jag funderade vid något tillfälle på vad som hände med Eva, men inte mer än så. Jag blev tillsammans med en kvinna när jag var 28 år och vi levde som sambor i 37 år. Som så många andra par gled vi isär.

Vi var båda väldigt upptagna av våra jobb och vi fortsatte tack vare att det var bekvämt och ekonomiskt bra, menar Ove.

Eva nickar igenkännande. Hennes historia liknar Oves.

– Jag träffade Allan, fick två döttrar, vilka i sin tur har fått barn så nu är jag mormor till tre. Familjelivet var hur härligt som helst till en början och vi bodde i ett hus på landet som vi själva byggde. Men efter 30 år förändrades vi och livet tog olika vändningar.

Eva var också med om en trafikolycka och skadade nacken.

– Jag blev tvungen att ge upp min utbildning till fastighetsmäklare som jag påbörjat när jag precist fyllt 50. Att då bli sjukpensionär påverkade såklart relationen.

Började chatta

Femtio år hade passerat när Oves och Evas vägar möttes på nytt. Eva hade funderat på om hon skulle samla ihop gamla klasskompisar på en återträff.

– Jag fick höra att Ove Sjöberg inte bodde så långt ifrån och att jag kunde fråga honom också. Jag fick tag på Oves nummer och det slutade med att vi pratade i telefon jättelänge.

Det blev ingen klassträff, men däremot inleddes en kontakt mellan Ove och Eva. De skickade små hälsningar till varandra och efter att de spelat Wordfeud ihop började de också chatta.
Vid ett tillfälle skriver Ove till Eva att han tänkt åka till köpcentret i Marieberg för att köpa en kamera.

– Ove frågade om jag ville följa med så kunde vi samtidigt prata gamla minnen. Jag frågade min väninna om hon ville följa med, och Ove frågade sin dåvarande sambo. Det var alltså bara på en vänskaplig nivå vi skulle ses, men ingen av oss fick med något sällskap.

De träffades på köpcentret i november 2014.

– Vi satt och åt och tiden gick så fort, jag tror vi satt där i tre timmar. Väl hemma berättade vi för våra respektive att vi hade haft jättetrevligt, säger Ove.

Eva beskriver hur deras kontakt efter detta första möte blev allt tätare.

– Snart kände jag att “den här mannen är väldigt intressant”, sedan gick det väldigt fort.
I början av mars berättade de för sina respektive att de funnit tycke för varandra.

– Det var förstås fruktansvärt att efter 42 års äktenskap förklara för sin man att han plötsligt är nummer två. Jag kände mig så hemsk. Att rata en person är en elak handling. Det var nästan lättare att berätta för barnen. Min yngsta sa bara “jag tror på ödet” medan tårarna rann, berättar Eva.

Besvärlig skilsmässa

Ove förklarar att hans sambo hade reagerat genom att resolut ställa sig upp och säga “jag förstod det”.

– Min sambo tyckte inte att jag längre var mig lik, jag var ju plötsligt så mycket gladare. Kärlekskänslor är svåra att dölja, menar Ove som efter avslöjandet flyttade ut till parets fritidshus på en gång.

Båda är överens om att man inte kan vara förstående när man blir dumpad; en skilsmässa är alltid besvärlig.

– Att skilja sig är att dö en aning för den som blir ratad, menar Ove.

Vännerna undrade hur de kunde gå ifrån någon man älskat i så många år.

– Det finns någon enstaka som tagit parti för min man, annars har ingen av våra vänner lagt sten på bördan. De flesta vet att det räcker med det dåliga samvete man redan bär på.
Eva berättar vad ett av barnbarnen hade sagt: “Morfar heter Allan, mormor heter Eva. Men vad heter Ove?”

– Vi umgås med mina barnbarn och de tycker jättemycket om Ove. Vi har till och med firat jul allesammans hemma hos min ex-man. Man behöver inte slå ihjäl varandra för att det blir en separation. Vi är för gamla för att hålla på att bråka, vi har inte tid med det.

Som tvillingsjälar

Det strålar och slår gnistor om Eva och Ove.

– Vi drabbades av en sådan passionerad kärlek, det var som en tsunami som slog över oss. Det kändes så bra, men var ju så fel.

Båda försökte till en början att ta sitt förnuft till fånga. Men de kunde inte motstå varandra. Kärleken, menar de båda, handlar om allt från gemensamma intressen, som politik, nyheter, fåglar och natur till en känsla av att vara varandras tvillingsjäl.

– Vi tänker och säger samma sak, ofta exakt samtidigt.

Eva tillägger att det är väldigt trevligt att hålla Ove i handen.

– Kärlek smittar av sig. Vi har vänner som börjat hålla handen på nytt.

Ove skrattar och utbrister glatt:

– Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli så våldsamt förälskad i den här åldern. Det känns som när jag var 15! Det var en underbar känsla att upptäcka att det där pirret fortfarande fanns kvar. Kärleken har ingen åldersgräns.

Vad stör ni er på hos varandra?

– Vi är tillsammans 24 timmar om dygnet. Från början funderade vi nog på hur vi skulle stå ut, men nej det finns faktiskt inga irritationer alls.

Hur lever ni idag?

– Vi tar dagarna som de kommer med långa sovmornar. Vi läser tidningarna och sen pratar vi om allt vi läst. Vi påtar i växthuset och tar långa promenader.

Kan ni ångra att det inte blev ni två från början?

– I början pratade vi om att det var synd att vi inte träffades tidigare. Men jag kan inte ångra mina barn, säger Eva.

Vad är er största rädsla?

– Vi bor i ett underbart hus men det finns trappor. Tänk om någon av oss halkar och bryter benet. Hur klarar vi av att bo kvar då?

Vad drömmer ni om?

– Att fortsätta resa och må bra.