Persbrants mamma: Vi har båda kort stubin och älskar att måla!

Redan när jag ringer Inga-Lill Persbrandt för att boka in en tid för intervju får jag klart för mig att hon inte tillhör kategorin 70-plusare som har växlat ner till ett makligare livstempo. Rösten som möter mig på mobilsvaret tillhör hennes snart 13-åriga barnbarn Igor. Med kraftfull stämma meddelar han: ”Du har kommit till min farmor Inga-Lill Persbrandt. Farmor svarar nästan alltid i telefon, men just nu är hon fett upptagen. Lämna ett meddelande så ringer hon upp”.

Precis som barnbarnet utlovat hör Inga-Lill av sig en stund senare. Hon föreslår ett intervjudatum några veckor framåt i tiden, med förbehållet att intervjun kan komma att flyttas ifall hon skulle behöva rycka ut som barnvakt åt Igor och hans småsyskon.

– Barnbarnen går alltid först. Behövs jag för dem så släpper jag allt jag har för händer. Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat återbud till läkartider, träffar med väninnor eller restaurangbesök av den anledningen. Senast fick jag boka om inspelningen av en kortfilm som jag medverkar i för att jag behövdes som barnvakt. Varken Mikael eller hans sambo Sanna har ju några nio till fem-jobb så därför kan det ibland uppstå akuta situationer, förklarar Inga-Lill när vi ses.

Innan vårt möte har jag läst Mikael Persbrandts självbiografi Så som jag minns det som kom ut i höstas. Det har däremot inte Inga-Lill gjort.

Var ensambarn

– Nej, jag vet ju redan det mesta så därför känner jag inget sug att kasta mig över boken. Faktum är att jag inte ens har den hemma. Flera gånger har jag sagt åt Mikael att ge mig ett signerat exemplar, men ännu har inget hänt. Jag får nog låsa in honom för att det ska bli gjort, konstaterar hon med glimten i ögat.

I boken spekulerar Mikael i att det var hans uppväxt som ensambarn som grundlade känslan av utanförskap som kommit att dominera större delen av hans liv. Han säger att han fortfarande sörjer att han inte fick någon syrra eller brorsa. Inga-Lill hade oändligt gärna velat ge Mikael syskon. Då hon som 18-åring fick sin son hade hon förhoppningar om fler barn.

– Jag genomgick till och med en fertilitetsbehandling. När Mikael var 5 år blev jag till slut gravid. I tredje månaden förlorade jag barnet, och sedan kunde jag inte bli gravid igen. Det var trist. Jag sörjde verkligen att jag inte fick bli mamma fler gånger.

Desto mer krut lade Inga-Lill på det barn hon välsignats med. Fram till Mikael fyllde 10 år var hon mer eller mindre hemmafru. De sporadiska frilansuppdrag hon åtog sig sköttes mestadels hemifrån.

– Jag älskade att vara hemmafru. Genom åren har jag haft många diskussioner med andra kvinnor som tycker att jag var korkad för att jag inte såg till att trygga min framtida pension, men det håller jag inte alls med om. Jag hade ju ynnesten att få vara hemma med mitt barn, vilket haft en väldigt positiv påverkan på vår fortsatta relation. Det har egentligen alltid varit Mikael och jag, även om hans pappa Bosse hela tiden har funnits där i bakgrunden.

Fick jobba för uppehället

Äktenskapet sprack då Mikael var 10 år. Tillsammans med sonen bodde Inga-Lill kvar i fyrarumslägenheten i förorten Jakobsberg. Hon studerade på Konstfack och fick kämpa för att få ekonomin att gå ihop.

– Jag jobbade på alla loven för att kunna betala hyran och försörja Mikael. Några socialbidrag har jag aldrig haft. Det kändes viktigt att lära min son värdet av hög arbetsmoral. När Mikael senare tog klivet ut i vuxenvärlden var han jätteduktig på att jobba för sitt uppehälle. De första åren som skådespelare extraknäckte han som taxichaufför och servitör på olika restauranger.

Knaper ekonomi och en växande skolgrabb med stigande materiella behov var en knepig ekvation, men på något sätt lyckades Mikael alltid få det han önskade sig.

– I mellanstadiet ville han ha skidor av märket Elan som sina kompisar. Jag hade inga pengar, men ändå fick Mikael skidorna. I efterhand vet jag inte hur det gick till. Förmodligen tog jag något lån, och så bidrog min mamma med pengar. När Mikael blev tonåring tjatade han livet ur mig tills han fick en gitarr, först en akustisk och sedan en elgitarr.

Även om kassan många gånger var skral medger Inga-Lill att hon nog skämde bort sin son en del under hans uppväxt. Men det var inte bara Mikaels materiella behov som hon var mån om att tillgodose. Hon var också angelägen om att utrusta honom med en gott självförtroende.

– Mikael har fått veta att han är bäst. Jag har också alltid intalat honom att han kan bli vad han vill. Vi hade inte en krona, men det utgjorde inget hinder för att nå sina drömmar.

I sin ungdom hade Mikael ambitionen att gå i sin mammas fotspår och utbilda sig till bildkonstnär. Efter att ha sökt till Kungliga konsthögskolan och åkt ut i sista antagningsomgången satsade han istället på att bli dansare.

Inga-Lill applåderade och uppmuntrade såväl det yrkesvalet som när Mikael några år senare kom och berättade att han ännu en gång hade bytt fokus. Den här gången hade han bestämt sig för att bli skådespelare.

Ända sedan hans teaterdebut som statist i Ingmar Bergmans uppsättning av Kung Lear på Dramaten 1984 har Inga-Lill suttit i publiken vid premiären av varenda föreställning som hennes son medverkat i.

– Min favorituppsättning är Puntila på Dramaten från 1996, där Mikael spelade mot Börje Ahlstedt. I föreställningen framförde han bland annat en rocklåt. Jag blev så överraskad över att han kunde sjunga. Efter föreställningarna frågar Mikael alltid vad jag tyckte om hans insats, och det går ju inte att säga annat än att han är bra.

Var ihop med en prins

Kanske har Mikael fått modet att slänga sig ut i det okända av Inga-Lill. I sin självbiografi framställer han sin mor som en äventyrlig och impulsiv själ. En beskrivning som Inga-Lill skriver under på.

Ett tag var hon tillsammans med en prins i Paris och kom tillbaka med Chaneldräkter och höga pumps. En annan gång blev hon blixtförälskad i en amerikansk oljeborrare.

– Vi träffades på i Stockholm på 70-talet men tappade så småningom kontakten. I början av 90-talet lyckades Bob, som han heter, spåra upp mig. Jag åkte och hälsade på honom i Chicago och vi bestämde oss för att slå och till och gifta oss. Innan vigseln ringde jag och frågade Mikael: Är det okej om morsan gifter sig? och fick hans godkännande.

Äktenskapet höll dock inte så länge.

– Bob flyttade hit till Sverige, men som den feminist jag är klarade jag inte av att vara gift med en stockkonservativ amerikan som anser att mannen ska vara familjens överhuvud. Så Bob fick vänligen ta sitt pick och pack och flytta tillbaka till USA. Vi är fortfarande vänner, men ibland när vi talas vid i telefon blir jag så provocerad av hans åsikter att jag slänger på luren.

Den korta stubinen har gått i arv till sonen.

– Mikael är mycket lugnare än jag, men ibland kan vi bli osams så att det slår gnistor. Det handlar oftast om fåniga småsaker. Våra bråk går fort över. I de flesta fall ger jag Mikael rätt, men det brukar ändå sluta med att det här han som ber mig om ursäkt.

Diskuterar konst

Ett område som kan få diskussionsvågorna är gå höga är bildkonst – deras gemensamma passion.

– Jag kan tycka saker och ting om Mikaels målningar och komma med olika förslag på hur han kan utveckla dem. Då kan jag få till svar: ”Det tycker du, men det tycker inte jag”. Fast egentligen är det inte så mycket att kritisera. Jag tycker att Mikael gör fantastiska målningar. Han har en idé om att vi ska spänna upp tio, femton meter målarduk mellan två träd och tillsammans måla på den för att sedan skänka konstverken till Unicef. Kanske blir det av till sommaren.

Machostämpeln som Mikael har fått i media har Inga-Lill svårt att relatera till.

– Visst har han en manlig utstrålning, men han är långt ifrån macho. På hemmaplan är han ordningen själv och drar sig inte för att ta fram dammsugaren.

Det som framförallt kännetecknar Mikael som son är hans enorma omtänksamhet, menar hon.

– Han är mån om sin familj och visar stor uppskattning för mig som mamma. Jag har en väldigt givmild son. Mikael och Sanna skämmer bort mig. De ger mig läckra kläder och skor som jag inte skulle ha råd att köpa själv.

Att hitta passande presenter till Mikael, Sanna och barnen som har det mesta är desto klurigare.

– Barnbarnen är märkesfreak som Mikael, men de är inte odrägliga. Tvärtom är de väldigt medvetna om pengars värde. När de var mindre och jag tog med dem till leksaksaffären för att köpa dem något kunde de säga: ”Nej farmor, den här leksaken blir för dyr för dig som är pensionär”, berättar Inga-Lill skrattande.

Vill bo närmare varandra

Familjejularna firas numera på herrgården Stora Lundby som Mikael och Sanna sedan 2016 är ägare till.

– Våra jular är oerhört traditionella. Sanna, som är en fantastisk kock, lagar all mat och Mikael spelar sin tomteroll med bravur. Häromåret hoppade en av deras hundar upp och slet av honom skägget. Det var väldigt roligt.

Om de alla fick som de ville skulle de bo betydligt närmare varandra än de 8,5 mil som skiljer Stora Lundby och Inga-Lills radhus i Upplands-Bro åt.

– Ungarna har redan sett ut ett ställe på deras mark, ungefär 100 meter från huvudbyggnaden, där de vill att Mikael ska låta bygga ett hus åt mig. Men det tar en sådan tid att få bygglov så vi får se om det kommer till skott. Vi har även tittat på befintliga hus i närheten, förklarar Inga-Lill.

Till våren planerar hon att för första gången besöka Mikaels och Sannas semesterbostad i filmstaden Cannes på franska Rivieran. Att hon inte kommit iväg tidigare beror på blinda yorkshireterriern Mexico som nått den aktningsvärda åldern av 16 år och ligger och sover på stolen bredvid sin matte.

– Klarar han inte flygresan må det vara hänt, men han är ju en ”Persbrandtare” och vi är riktiga överlevare, slår Inga-Lill fast.

Hennes påstående är ingen överdrift, det kan alla som har läst Mikael Persbrandts självbiografi intyga. Att Mikael kom ur de många åren av tungt alkohol- och narkotikamissbruk med livet i behåll framstår som ett mindre mirakel. Inga-Lill vill ogärna tänka tillbaka på den turbulenta tiden, men hon konstaterar att hon kände till det mesta som försiggick.

– Det var en svår resa för mig också. Jag och alla andra föräldrar med barn som råkat ut för en sjukdom berörs så klart sanslöst mycket av det, men jag gillar inte ordet medberoende. Är det verkligen medberoende att stötta sitt barn på en utförsresa? Man måste skilja på att vara medberoende och att finnas där för en familjemedlem som har det svårt. För min del hade det varit lättare att sparka ut en karl med missbruksproblem än att ta avstånd från min son.

Då Mikael 2015 fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 vände allt.

– Det var som att vifta med en trollstav. Från den dagen han började medicinera mot sin bipolaritet fanns det inte längre några droger, alkohol eller ens cigaretter i hans liv. Han langar in en snus då och då, men det är allt. Drogerna och alkoholen var i alla år självmedicinering mot ångesten som kom av sjukdomen som han då inte visste om att han led av.

Fick samma diagnos

Efter att Mikael fått sin diagnos genomgick Inga-Lill en egen utredning för att få reda på om det fanns ärftliga faktorer bakom sonens bipolaritet.

– Det visade sig att jag också är bipolär. Vetskapen och kunskapen om sjukdomen har hjälpt mig att kunna hantera den. Under en period medicinerade jag, men jag fick sådana fruktansvärda biverkningar att jag blev tvungen att sluta. Sedan dess försöker jag klara mig utan medicin och jag tycker att det går ganska bra.

Ingen är lyckligare än Inga-Lill över att Mikael har fått ordning på sitt liv.

– Tänk vad mycket som har hänt de senaste åren. Mikael har blivit delägare i Maximteatern, fått en diagnos som startade hans resa mot nykterhet, köpt en underbar herrgård och begåvats med ännu ett barn. Att han dessutom fick läsa nyårsdikten på Skansen känns som ytterligare en uppgång. Jag har aldrig varit stoltare över honom än vad jag är idag.

Går det till fullo att ta in hur framgångsrik din son har blivit?

– Nej, jag tror inte riktigt att jag har förstått hur bra det har gått. Ibland säger jag det till Mikael. Då brukar han svara: ”Jag fattar det inte heller, men härligt är det!”.