• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Malin fick låna en livmoder - födde Vincent

    När Malin som 16-åring fick veta att hon saknade livmoder sörjde hon att hon aldrig skulle kunna få biologiska barn. Men forskningens framsteg skulle göra det omöjliga möjligt. I september 2014 föddes sonen Vincent – världens första bebis att komma till världen genom livmodertransplantation.

    Malin fick låna en livmoder - födde Vincent

    Claes Nilsson var i sin ungdom en framgångsrik golfjunior. Genom golfen lärde han som 15-åring känna en annan stor talang inom sporten, Johan Rosén som var ett par år yngre. Johans mamma Ewa skjutsade runt killarna till olika golfbanor i sin fräsiga cabriolet. Ewa blev tidigt en betydelsefull person i Claes liv, men att hon en dag skulle komma att spela en avgörande roll för hans familjebildning hade nog inte ens den skickligaste av sierskor kunnat förutspå.

    25 mil från Claes hemstad Göteborg, i värmländska Karlstad, växte hans framtida livskamrat Malin Stenberg upp. Fram till 16 års ålder levde Malin ett bekymmerslöst liv som vilken tonåring som helst, men 1995 rämnade hela henne tillvaro. En efter en hade de andra tjejerna i Malins klass fått mens, liksom tre år yngre systern Maria, men trots att Malins sjuttonde födelsedag var i annalkande lyste hennes mens med sin frånvaro. För egen del var Malin bara glad att slippa mensvärk men hennes mamma var konfunderad och insisterade på att dottern skulle undersökas.

    – Jag fick beskedet att jag saknade livmoder och aldrig skulle kunna föda egna barn. Den första känslan var en stor skam. Jag skämdes över att vara annorlunda och började ifrågasätta min identitet som kvinna. Vem var jag om jag inte kunde reproducera mig?

    Med åren djupnade smärtan över att hon aldrig skulle kunna bli mamma på naturlig väg.

    – Varje gång saken kom på tal var det som att riva upp ett sår. Jag begravde min sorg i en massa argument om fördelarna med att leva utan barn. Jag kände behov av att försöka kompensera min oförmåga att få barn med att vara en framgångsrik tjej på andra sätt.

    Malin har alltid varit barnkär, men när hon nu inte själv kunde bli mamma var hennes plan att istället bli världens bästa moster till sina två systrars kommande barn.

    – Då min ena syster fick sin första son var det en stor glädje för mig, men också en stor sorg över att jag själv aldrig skulle få uppleva föräldralyckan. Det kändes som att jag inte hade något annat val än att leva ett barnlöst liv.

    Flera förhållanden kraschade när barnfrågan ställdes på sin spets. 29 år gammal träffade Malin så Claes. Några veckor in i relationen tog hon sats och berättade sin stora hemlighet. Claes reaktion blev en helt annan än vad hon förväntat sig. Han var varken beredd att ge upp sin önskan om att bli pappa eller att släppa taget om Malin bara för att hon var född utan livmoder.

    – Jag tyckte fruktansvärt synd om Malin, men det var inte därför jag stannade kvar i förhållandet. Jag hade ju blivit kär i den här snygga, roliga tjejen. Jag såg Malins infertilitet som ett gemensamt problem som vi bara var tvungna att lösa.

    Då Malin fick Claes ståndpunkt klar för sig släppte en spärr inom henne.

    – Jag var van vid att slänga in handduken i en relation så fort killen meddelade att han inte var beredd att avstå från barn, men Claes rev alla mina försvarsmurar. När jag förstod att han stod stark vid min sida vågade jag ge mig hän åt drömmen om att vi skulle kunna bli föräldrar.

    Samtalet blev avstampet för en sjuårig kamp för att få barn. För dem fanns det bara två möjliga vägar för dem att bli föräldrar: Adoption eller surrogatmödraskap.

    – Vi undersökte båda alternativen, men inget av dem kändes riktigt rätt för oss. Adoption var förenat med lång väntetid, och att anlita en surrogatmamma var både kostsamt och komplicerat eftersom metoden inte är tillåten i Sverige.

    Då Malin och Claes efter många överväganden trots allt bestämt sig för att gå vidare på surrogatspåret fick Malin en inbjudan till ett informationsmöte om livmodertransplantationer på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hon var skeptisk men bestämde sig ändå för att gå dit och lyssna.

    – Det var omtumlande. Där satt ett trettiotal kvinnor som alla saknade livmoder – de flesta led liksom jag av det medfödda syndromet Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser-syndrom. Jag som under hela min ungdom trott att jag var en på miljonen, och så fanns det så många andra tjejer som var i samma situation. Jag kände en viss sorgsenhet över att vi inte hade kommit i kontakt med varandra tidigare. Det hade varit värdefullt att ha någon med samma problematik att dela sina tankar med, konstaterar Malin.

     

    Forskarna förklarade att man efter tio års försök på djur nu snart var redo att gå över på människor. När Claes på kvällen fick höra vad som sagts blev han eld och lågor. Malin smittades av hans entusiasm och anmälde dem till projektet.

    Kanske var det tur att de inte visste hur många prövningar som väntade. Redan på det första mötet med forskningsledaren Mats Brännström uppenbarade sig ett problem av monumentala proportioner. Claes höll på att trilla av stolen när läkaren förklarade att de var tvungna att på egen hand hitta en donator.

    – "Men det har väl du?" utbrast jag och tittade frågande på honom. Jag var så naiv att jag trodde att forskarteamet tillhandahöll en bank av tillgängliga donatorer. Detta var en jättetung smäll för oss, minns Claes.

    Malins mamma var den mest naturliga kandidaten men föll snabbt bort på grund av att hon hade fel blodgrupp. Malins två yngre systrar var inte heller aktuella eftersom de ville ha egna barn. Med stressen flåsande i nacken började Malin ringa runt till vänner och släktingar som tycktes vara färdiga med familjebildandet.

    – Det var fruktansvärt ångestladdat. Jag ville bara sjunka genom jorden under samtalen, men jag hade inget annat val. Efter lite inledande kallprat klämde jag nervöst ur mig frågan om personen ifråga skulle kunna tänka sig att skänka mig sin livmoder. För varje nej jag fick tappade jag mer och mer hopp.

    Malin och Claes hade aldrig ens snuddat vid tanken att fråga sin goda vän Johan Roséns mamma Ewa som Claes känt sedan tonåren. Då 58-åriga Ewa genom sin svärdotter fick höra talas om att Malin och Claes behövde en livmoder utbrast hon spontant: "Men herregud, det är väl inga problem, de kan få min! Jag behöver den inte mer." Malin och Claes var inte fullt lika entusiastiska då de hörde att Ewa var villig att bli donator.

    – Johan ringde och sa lite trevande: "Mamma säger att hon kan ställa upp." I början hade vi svårt att ta det på allvar. Det kändes så osannolikt att hon skulle vilja göra en sådan sak för oss. Dessutom trodde vi att det faktum att Ewa var närmare 60 skulle sätta käppar i hjulet.

    Ewas ålder visade sig emellertid inte vara något hinder. Lyckligtvis hade hon dessutom samma blodgrupp som Malin.

    – Vi ville att Ewa skulle känna att hon kunde hoppa av när som helst, men samtidigt var det förstås det sista vi önskade. Om hon hade dragit sig ur hade det varit kört.

    Men Ewa stod fast vid sitt beslut. Inte ens beskedet om att utplockningen av hennes livmoder skulle ta över dubbelt så lång tid som man från börjat beräknat, hela nio timmar, kunde rubba henne. Den 2 februari 2013 transplanterades hennes livmoder till Malin under närvaro av ett reportageteam från Brittiska BBC. Ewa hade då hunnit fylla 60 år.

    Transplantationen hade dragit ut på tiden av flera skäl. Ett av dem var att Malin och Claes fått kämpa i över ett år för att få ihop de tio embryon som måste ligga i frysen på IVF-kliniken innan transplantationen kunde genomföras. Ett år efter att livmodern kommit på plats i Malins kropp kunde äntligen IVF-behandlingen starta, men även denna gång uppstod trubbel. De första tre embryona klarade inte upptiningen. I det fjärde hade bara tre av fyra celler överlevt, vilket enligt läkaren innebar att chansen för graviditet minskade. Embryot sattes trots allt in i Malin, som var full av iver att se om försöket burit frukt.

    – Redan dag tio började jag kissa på stickor. Jag kollade både morgon och kväll, men testerna gav aldrig något utslag. När det dessutom började kännas som att jag var på väg att få mens drog jag slutsatsen att försöket hade misslyckats.

    Malin och Claes besökte sin läkare för att få ett nytt datum för embryoinsättning. Läkaren ville för säkerhets skull att Malin skulle lämna ett urinprov. En stund senare knackade en sköterska på dörren och överlämnade provresultatet. Mot alla odds hade embryot tagit sig. Malin var gravid!

    – Vi svävade fram. Plötsligt fanns det ett litet liv i mig, även om det var pyttelitet. Samtidigt som vi var jublande glada vågade vi inte ta ut någon seger i förskott. Jag tordes knappt nysa av rädsla för att embryot skulle stötas bort.

    Graviditeten kantades av olika komplikationer. Malin drabbades av upprepade blödningar och fick dessutom en avstötningsreaktion i fjärde månaden. I slutet av graviditeten kom ännu ett bakslag. En havandeskapsförgiftning medförde att det planerade kejsarsnittet måste tidigareläggas med en hel månad. Den 4 september 2014 fick Malin och Claes belöningen för alla vedermödor som de gått igenom. Sonen Vincent vägde bara 1 775 gram men var färdigutvecklad och fullt frisk när han plockades ut. Han var den första bebisen någonsin att komma till världen i en transplanterad livmoder.

    – Det var en sådan otrolig lättnad när läkarna la Vincent på mitt bröst. All oro släppte och jag och Claes tittade på varandra och sa: "Vi klarade det!" Att känna tyngden av vårt barn i mina armar och hans mjuka huvud mot mina läppar var en helt magisk känsla, säger Malin som fortfarande blir rörd vid minnet.

    En stund senare ringde Claes till Ewa och berättade att hon hade blivit gudmor.

    – Vår tacksamhet mot Ewa vet inga gränser. Att hon inte är släkt med oss gör hennes gärning än mer osjälvisk, menar han.

    Trots att det inte finns något genetiskt band mellan familjerna ser de sig idag som en enda storfamilj.
    – Vi umgås frekvent och firar alla födelsedagar ihop. Vincent är så hemtam hos Ewa och hennes man att han bara knatar in där och börjar gräva i legolådan som de har åt barnbarnen.

    Malin och Claes hade hoppats att livmodern skulle kunna bära ännu ett barn, men de starka läkemedlen mot avstötning tog så hårt på Malins enda njure att livmodern var tvungen att avlägsnas tre månader efter Vincents födelse. Med tiden dämpades besvikelsen över att de inte kunde ge sonen ett syskon.


    – Idag känns mitt liv helt komplett. Vi uppnådde vårt mål att bli familj och det kan jag inte känna nog tacksamhet över, säger Malin och får medhåll av Claes.

    Det är inte bara för egen del som Malin är tacksam.

    – Jag tänker också på våra föräldrar som var med under hela resan, speciellt Claes mamma och pappa som inte har några fler barn. Att efter alla år av väntan till slut kunna ge dem ett barnbarn var en enorm lyckokänsla!

     

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!