• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tommy om skuldkänslorna efter sonens överdos

    Tommy Karman älskade sin son Victor över allt annat, men ändå lyckades han aldrig komma honom nära. Då Victor 27 år gammal dog av en överdos amfetamin drabbades Tommy av skuldkänslor över sina tillkortakommanden som pappa.

    Tommy om skuldkänslorna efter sonens överdos

    Tommy Karman och hans dåvarande fru hade länge längtat efter barn utan att deras önskan blivit bönhörd. Efter en två och ett halvt år lång adoptionsprocess gick till slut deras största dröm i uppfyllelse. En marsdag 1983 i Taiwan höll de för första gången sonen Victor i sina armar.

    – Att bli föräldrar till Victor var enormt stort för oss. Det var magiskt att se den där lilla söta, sprudlande pojken som då var 9 månader, minns Tommy leende.

    Victor kom in i sina föräldrars liv som en virvelvind. Han bländade dem med sin charm och tog emellanåt musten av dem med sin livlighet. Redan på samlingarna i förskolan hade han svårt att sitta still.

    – Även om jag utåt sätt ansträngde mig för att hålla ordning på Victor applåderade jag i hemlighet hans förmåga att tala om att han fanns till. Det är drag i pojken, tänkte jag stolt. Men senare i livet ställde den där livligheten till det för Victor. Förmodligen hade han någon form av adhd, fast det begreppet var inte uppfunnet då. Kanske hade det kunnat förändra saker och ting om han fått en diagnos. Det har ju visat sig att medicinering har en god effekt på många barn och ungdomar med adhd, funderar Tommy.

    Då Victor var 3 år utökades familjen med lillasyster Elin som adopterats från Korea. Fyra år senare gick Tommy och barnens mamma skilda vägar. Tommy inledde senare en ny relation och fick ännu en dotter. Han var fortsatt djupt engagerad i sina barns uppväxt. Ju äldre Victor blev desto svårare fick Tommy att hantera hans utåtagerande sätt. I hans eget uppväxthem var starka känslouttryck bannlysta.

    – Min barndom var kärleksfull men tyst. Pappa var konflikträdd och tystade alltid ner oss andra i familjen när det uppstod tjafs. Det var inte tillåtet att höja rösten. Jag hörde aldrig mina föräldrar bråka. Att växa upp i en miljö där konflikter ständigt sopas under mattan tror jag ger följder i ens fortsatta liv.
    Tommys tillbakadragna personlighet lyser igenom under intervjun. Med ödmjuk eftertänksamhet formulerar han omsorgsfullt sina svar. Det är uppenbart att han är en vältalig men samtidigt lågmäld man.

    – Jag brukar säga att jag talar som om det gällde statshemligheter, konstaterar han med ett självdistanserat skratt.

    Victor var sin pappas totala motpol. Hans konfrontativa sätt att handskas med meningsskiljaktigheter och konflikter blev problematiskt för Tommy.

    – Jag förmådde inte riktigt möta de starka krafter som han representerade. Istället vek jag undan.

    Från det att Victor var i 15-årsåldern kände Tommy hur sonen successivt gled ifrån honom. Visserligen är det normalt att ungdomar frigör sig från sina föräldrar i tonåren, men det här var någonting helt annat, understryker Tommy.

    – Avståndet mellan oss var för stort. Onormalt stort. Man vill ju då och då kunna prata igenom saker och ting på djupet med sina barn, men jag lyckades aldrig nå Victor. Våra samtal rann ut i ingenting.
    Victor var konstnärligt begåvad och höll bland annat på med rap-musik.

    – Jag ville väldigt gärna höra hans kompositioner, men hur mycket jag än bankade på dörren motades jag alltid bort. Det var en jättehemlig värld som jag inte hade tillträde till. Victors två yngre systrar släppte däremot in mig i sina liv. Därför vet jag hur en fungerande relation mellan en förälder och ett barn ska vara.

    När Victor kom upp i övre tonåren började han hamna snett. Han sökte sig till den högerextremistiska subkulturer med kriminella undertoner. Tommy försökte gripa in och lotsa sonen rätt i tillvaron, men även denna gång var porten tillbommad. Situationen tärde på honom.

    – Som förälder vill man vara en klippa för sina barn, men jag hade ingen tydligt papparoll för Victor. Det var svårt att känna den där enorma föräldrakärleken men inte få något tillbaka från honom. Jag gick nästan ner mig på kuppen. Det blev några tröstens glas för mycket. Jag misskötte också jobbet och min ekonomi och drog på mig skulder, medger han.

    Att far och son inte lyckades nå fram till varandra tillskriver Tommy två olika omständigheter som olyckligt sammanföll med varandra.

    – Den ena faktorn var min oförmåga som pappa. Den andra var Victors svajiga självbild. Det kändes som att han aldrig hittade hem identitetsmässigt. Jag tror det var för att försöka finna en tillhörighet i samhället som han sökte sig till olika subkulturer.

    Tommy ser en koppling mellan Victors adoption och att han senare i livet hamnade på villovägar.

    Tommy målade av sina barn när Victor var i 12-årsåldern.

    – Jag är övertygad om att det spelade roll att Victor blev övergiven direkt vid födseln och fördes till ett barnhem. Många adoptivföräldrar blundar för anknytningsproblemen som de tidiga separationerna kan föra med sig. Redan när Victor var liten märkte vi att han hade svårt att känna tillit till andra. Det var som att han betraktade vuxna som utbytbara. Han tycktes inte bry sig om vem knät som han satt i tillhörde.

    I vuxen ålder utbildade sig Victor till målare. Utåt sett levde han ett normalt liv, men i verkligheten befann han sig i ett tilltagande kaos. Flera gånger hamnade han i slagsmål. Vid ett tillfälle dömdes han till åtta månaders fängelse för grov misshandel.

    – Han fick påbackning på fängelsestraffet för att han hade tagit ett lugnande läkemedel på anstalten, men inte ens då ville jag riktigt erkänna för mig själv att det fanns droger med i bilden. Som anhörig har man en tendens att bära skygglappar för att slippa se sanningen i vitögat.

    Gång på gång har Tommy ställt sig frågan vad han själv borde ha gjort annorlunda.

    – Kanske borde jag ha tryckt upp Victor mot väggen och frågat vad han höll på med. Visst fanns det tillfällen då jag funderade på att konfrontera honom, men sanningen är att jag inte klarade det. Jag var rädd för att Victor skulle säga att han inte ville ha mer med mig att göra. Jag hade sett det som en katastrof om han brutit med mig.

    Tommy valde en annan väg. När skygglapparna väl åkt av bestämde han sig för att stötta sin son att söka hjälp.

    – Sista gången jag och Victor sågs gav jag honom ett telefonnummer till Beroendecentrum. Då kände jag en tacksamhet från honom. "Tack pappa, tack!", sa han. När han gick kommer jag ihåg att jag tänkte: Nu finns det hopp! Genom egna efterforskningar har jag senare fått reda på att Victor ringde till Beroendecentrum och bokade in ett besök, men tiden ändrades till ett senare datum. När det datumet infann sig var det för sent.

    Då Tommy den 15 maj 2010 stod och fejade på segelbåten kom det där telefonsamtalet som alla föräldrar fasar för. 27-åriga Victor befann sig på akuten efter att ha tagit en överdos amfetamin.

    – När jag och min fru anlände till sjukhuset var han redan död. Läkarna hade ägnat 45 minuter åt att försöka återuppliva honom innan de var tvungna att ge upp. När jag såg Victor ligga där under ett skynke med två tända ljus bredvid sig kom tankarna om att jag inte hade varit någon bra pappa. Förutom ofantlig sorg kände jag också en stor skuld.

    Att någon i det moderna Sverige påtalar sina egna tillkortakommanden som förälder hör till ovanligheterna, men Tommy tycker det är nödvändigt att rannsaka sig själv.

    – Under de snart nio år som gått sedan Victor dog har jag funderat mycket över min roll som förälder. Varje gång landar jag i att jag inte höll måttet som pappa. Jag missade varningssignalerna, och när jag väl såg dem var jag handlingsförlamad. Jag önskar att jag hade lyssnat på min magkänsla och agerat tidigare. Ibland tycker jag att föräldrar till vuxna barn undflyr föräldraansvaret genom att ursäkta sig med att barnen lever sina egna liv. Själv har jag inställningen att förälder är man är hela livet, oavsett barnens ålder.

    Med tiden har skuldkänslorna alltmer avtagit och blivit lättare att hantera. Dottern Elins två döttrar som fötts efter Victors död har gett tillvaron en ny mening.

    – Det är ljuvligt härligt att vara morfar. Jag har nära kontakt med barnbarnen. Minst en gång i veckan hämtar jag dem på dagis. Oj vad mycket kärlek jag får från flickorna. Trots att de inte har något genetiskt band till Victor kan jag se honom i dem. Med sina asiatiska drag är de lite lika sin morbror till utseendet. Det känns kul.

    Naturen har också varit betydelsefull för läkeprocessen. Speciellt havet som Tommy som fiskarson är uppväxt i närhet till. I sin segelbåt har han en skrivarlya. Det är där som den självbiografiska boken När haven tystnade har fötts fram.

    – Huvudsyftet med boken är att ge en röst till andra i liknande livssituationer. Och en gnutta hopp. Jag vill få människor att förstå att det inte är förbjudet att känna föräldraskuld och att det lönar sig att prata om det.

    När Tommy idag tänker på sin son känner han enbart ömhet och stolthet. 

    – Victor hade en stor potential som gick till spillo i och med hans död. Hemma har jag tavlor som han målat och musik han skrivit som jag lyckades mygla undan när han inte såg. Det är bra grejer. Jag är väldigt tacksam mot den där lilla pojken som kom in i mitt liv och gav mig nya impulser.

    Vi lottar just nu ut fem exemplar av Tommy Karmans självbiografiska bok "När haven tystnade". Fram till och med 17 april 2019 kan du tävla om boken här

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!