• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Maria hamnade i kläm när hennes mamma blev dement

    Maria Estling Vannestål var redan mamma till tre barn när hon blev gravid igen. Samtidigt gick hennes gamla mamma in i en svår demens. Känslan av otillräcklighet höll på att ta kål på Maria när hon klämdes mellan generationerna.

    Maria hamnade i kläm när hennes mamma blev dement
    Maria Estling Vannestål och sonen Adam.

    Maria Estling Vannestål har lärt sig att vända sorg till glädje. Eller känna båda samtidigt. Hon är en så kallad sandwichperson som under en period hamnade i kläm mellan två generationer. När hennes pappa dog 1997 fanns hon nära sin mamma Kersti.

    – I tio år var mamma deprimerad i perioder. Under de åren födde jag två barn. Men jag försökte finnas där för mamma och stötta henne så gott det gick. Så blev hon glömsk och väldigt oföretagsam. Vi började ana att hon blivit dement. Jag längtade efter ett fjärde barn och ungefär samtidigt som mamma fick sin demensdiagnos 2009 fick jag besked om att jag var gravid.

    Mamma Kersti bodde kvar i sin lägenhet ett drygt år och hade hemtjänst men behövde också Marias stöd.

    – Det handlade mycket om att strukturera upp mammas vardag. En gång i veckan skrev jag upp vad som skulle hända under veckan och jag hjälpte henne med saker som hemtjänsten inte gjorde. Hon ringde mig ofta på jobbet, kanske tre gånger om dagen. Ibland svarade jag inte, vilket förstås gav mig dåligt
    samvete.

    Hon minns en midsommarafton då familjen skulle ha fest med alla förberedelser som det innebär.

    – Mamma ringde och sa att det var rök i hela lägenheten och jag fick åka dit i ilfart. Hon hade satt på spisen med plattlocken på och jag var ganska irriterad på henne men som jag skämts för det – det är ju förbjudet att skälla på sin gamla mamma. Ändå känns det viktigt att prata om sådant här för det blir lättare att hantera sina känslor och misslyckanden om man ser att man inte är ensam om dem.

    Hon säger att det är en emotionell utmaning att prata med en dement person och ännu mer eftersom det gällde hennes mamma.

    – Hon sa samma saker hela tiden och svängde på ett par minuter från att vara klar i huvudet till rena snömoset. Ibland rättade jag henne och då blev hon ledsen. Min trötthet gjorde att jag inte var så tålmodig som jag borde ha varit. Ännu mer dåligt samvete!

    Samvetet malde

    Maria, som då var universitetslektor och forskare i Växjö, hade tre barn på 4, 7 och 19 år, en man och ett stort hus och hade inte varit hemma så länge med sina andra barn. Nu såg hon mycket fram emot sin föräldraledighet.

    – Adam föddes i januari 2010. Jag trodde att jag skulle få en stillsam och mysig tillvaro med min bebis. Av det blev det en stor besvikelse. Det blev mycket speciellt att ha bebis under detta tuffa år med mamma.

    Maria oroade sig ofta över hur Kersti hade det. Hon skötte mycket av det praktiska, som möten med biståndshandläggaren, att hämta saker på hjälpmedelscentralen och följa med till doktorn och frissan.

    Hon flängde runt med Adam i bärsele och full av dåligt samvete över att hon inte räckte till.

    – Jag sov dåligt. Det gör ju många under småbarnsåren men jag hade dessutom mamma som snurrade omkring i huvudet. Jag gick ofta som i dimma. Adam kände av det och sov sämre än vad våra andra barn gjort. Han behövde mycket närhet för han kände säkert att jag var någon annanstans, säger hon sorgset.

    När hon var med sin mamma hade hon dåligt samvete för att hon inte var med barnen och när hon var med mamman malde det dåliga samvetet över barnen.

    – Hur jag än gjorde så var det otillräckligt. Barnen saknade mig och mamma saknade mig. Ibland kände jag det som om jag skulle gå sönder.

    – Jag har faktiskt ganska diffusa minnen från den här tiden då det gäller de andra barnen. Deras pappa tog ett stort ansvar. Jag minns att jag ibland trodde att jag skulle bli knäpp och jag visste ju inte hur lång denna period skulle vara, hur länge hon skulle leva. När jag tänkte framåt greps jag av ångest så jag försökte leva efter devisen "en dag i taget".

    Marias mamma och sonen Adam. Foto: Privat

    Hade sina oaser

    Trots det var det emellanåt så jobbigt att Maria bara ville rymma hemifrån.

    – Men några år tidigare hade jag nosat på den berömda väggen och nära nog bränt ut mig. Jag började då i terapi för att få lära mig hur jag skulle förhålla mig. Det hade jag nytta av nu också. Bland det bästa var att jag insåg att "tillräckligt bra" räcker och att jag inte behövde vara perfekt.

    – När mamma kom in på boende kände jag att jag borde vara där oftare men jag bestämde mig för att det skulle räcka att hälsa på henne en gång i veckan, vilket var ett bra beslut.
    Maria blev också bättre på att acceptera och tillåta sig att ha alla känslor som hon hade.

    – Det är så lätt att trycka undan de "fula" känslorna. Jag var till exempel avundsjuk på kompisar som hade föräldrar som hämtade barnbarnen på dagis. Men jag vågade prata öppet om det, liksom om skuldkänslor och skam, vilket gjorde känslorna lättare att acceptera. Tack och lov för min syster. Med henne kunde jag dela också mina mörkaste tankar. Det fanns liksom ingen annan som varit med om
    samma sak. Mina kompisar hade alla yngre föräldrar.

    Något annat som också var mycket viktigt för att Maria skulle må någorlunda bra trots sina besvärliga omständigheter var att försöka ta hand om sig själv. Hon var med i sin bokcirkel och tränade.

    – Jag hade mina oaser där jag fick vara bara jag.

    Mamma Kersti hade varit en bullbakande hemmafru med mycket tid för familjen men trots det hade Maria och hon inte stått varandra så nära.

    – Jag gick sällan till henne med mina bekymmer innan hon blev sjuk heller. Demens är alltid en stor påfrestning för relationen och har den inte varit så bra innan så blir det ännu svårare. Ibland kan jag tänka att om vi hade haft en djup och kärleksfull relation hade det kanske varit lättare. Jag hade ofta svårt att hitta kärleken till henne men mot slutet blev hon lite som ett sjukt djur som jag kände ömhet för.

    – När jag hälsade på henne den sista tiden så kunde hon inte längre äta och hon sov mycket. Jag satt på hennes sängkant och kunde uppleva en sorts försoning. Det var så fint! 2012 somnade hon in.

    Maria minns också bra stunder tillsammans med sin mamma och sin familj under sjukdomsåren.

    – Allt var inte bara jobbigt.

    Ny roman på gång

    Redan under mammans sjukdomstid bestämde sig Maria för att skriva den roman som hon själv hade behövt läsa.

    – Jag hittade ingen bok om sandwichgenerationen och ett år efter hennes död började jag skriva Lex Katarina om en kvinna som lever klämd mellan olika generationer, av krav både uppifrån och nedifrån.

    – Lex Katarina är en bok om skuld, skam och otillräcklighet men också om vardagsglädje, utveckling och försoning. Den har blivit otroligt väl mottagen och jag har fått så många fina reaktioner från läsare. Den fattades helt enkelt för många som behövde läsa om någon i samma situation.

    Idag har Maria lämnat universitetslivet för ett friare och mer kreativt liv. Hon skriver och översätter böcker, håller föredrag, leder kurser och driver en podcast om att följa sin inre kompass.

    – Min äldsta dotter Sanna och jag skriver barnböcker ihop, bland annat en bilderbok om demens. Nu har jag min andra roman på gång, den handlar om psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft.

    Hon är så tacksam över sitt nya liv och har lärt sig att fånga upp det som varit jobbigt och vända det till något positivt.

    – Jag har också lärt mig att jag är tuffare än jag trott och insett att jag kan ha dubbla känslor samtidigt, exempelvis rädsla på samma gång som glädje. Man behöver faktiskt inte vara ledsen hela tiden bara för att man går igenom något jobbigt. Alla känslor är okej, säger Maria och skrattar.

    – Dessutom har min man och jag fått en ännu närmare relation efter allt vi gått igenom. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!